Barnablod

Moral är inte direkt ett ord som brukar associeras med vampyrer. Visst innehåller många vampyrberättelser en dos moralism (och vissa nästan en överdos), men det är oftast riktat mot vampyrerna ifråga. Blodsugarna själva brukar inte bry sig om några mänskliga lagar eller regler, och deras egna moraliska vägmärken är sparsamt utplacerade. Men det verkar finnas åtminstone ett återkommande tema bland vampyrerna, som kanske inte är ett tabu, men som kommer bra nära.
Det handlar om barnvampyrer.

Att använda barn som offer för att poängtera ondskefullt handlande är ett gammalt knep, förmodligen ett av de äldsta i boken. I Bram Stokers ”Dracula” framstår Lucy Westenra som ett monster utan like just för att hon väljer att enbart dricka barnblod. Likt en inverterad mor ger hon sig på de mest oskyldiga varelser som tänkas kan, vilket i förlängningen gör hennes död rättfärdigad.
Det finns dock många vampyrer som gör som Lucy, och att dricka barnblod verkar inte vara något större problem. Men att däremot förvandla ett barn till vampyr är något som ofta leder till hårda straff från andra vampyrer, och som leder till många komplikationer.

I Anne Rices ”En vampyrs bekännelse” förvandlar Lestat den lilla flickan Claudia till vampyr, något som gör hans kompanjon Louis utom sig. Louis är en vampyr med ett gnagande samvete, och han gör sitt bästa för att ta hand om flickan. Men Claudia är inte den som fogar sig i sitt öde. Hon förbannar det faktum att hon alltid kommer att vara fångad i ett barns kropp, oavsett hur många år som går. Impulsiv och samvetslös som bara ett barn kan vara dödar hon utan urskillning, något som tynger Louis samvete alltmer. Samtidigt börjar hon ge sig på vackra kvinnor i synnerhet, eftersom hon avskyr dem och avundas deras vuxna kroppar.
Claudia är en freudiansk liten mardröm. En vuxen och manipulerande kvinna instängd i en liten flickas kropp är hon en av de mest tragiska och mest minnesvärda av Rices alla vampyrgestalter.

Eli i ”Låt den rätte komma in” är en långt mer sympatisk karaktär än Claudia. Fortfarande ett barn på många sätt drivs John Ajvide Lindqvists barnvampyr inte av hat, utan av viljan att överleva. Precis som de flesta andra barnvampyrer så är Eli beroende av vuxen hjälp, vilket hen får av pedofilen Håkan. Han förser hen med blod i utbyte mot motvillig affektion.
Liksom Claudia utnyttjar Eli sin barnsliga utsatthet för att komma sina offer nära. Som när hen låtsas vara skadad och har lagt sig naken i snön för att få sitt tilltänkta offer att lyfta upp hen. Den barnsliga kropp som gör att hen inte ensam kan klara sig i en hård vuxenvärld gör också att hen kan vinna människors förtroende och sympati.

Även Amy i Justin Cronins ”The Passage” väcker beskyddarinstinkten hos de vuxna människor hon träffar på. FBI-agenten Wolgast ger upp sin karriär för den lilla flickan, liksom nunnan Lacey lämnar tryggheten i klostret för hennes skull. När Amy sen förvandlas till ett slags halvvampyr så överlever hon i ofattbart många år genom att vädja till medkänslan hos de få människor hon träffar på efter att vampyrerna tagit över landet.
Amy är, liksom de flesta barnvampyrer, en sorglig gestalt. Hon utnyttjas av vuxenvärlden och förvandlas till ett monster, eller åtminstone ett halvmonster. Men hon bär också med sig hopp om förändring och överlevnad för de kvarvarande människorna, och blir på så vis en av de få barnvampyrer som inte blir reducerad till ett offer.

Barnvampyrernas roll i fiktionen är ambivalent.
De framkallar sympatikänslor hos oss läsare/tittare, genom att antingen vara eller framställa sig själv som ett offer. Men samtidigt väcker de avsky genom att uppföra sig grymt och mordiskt. Vampyrbarnet representerar den korrumperade oskuldsfullheten, den yttersta ondskan och mest oskyldiga offret på en och samma gång. Inte konstigt att vampyrfiktionen är full av dem.

(Fotona föreställer, ovanifrån och ner, Lina Leandersson som Eli, Kirsten Dunst som Claudia och Andrew J. Ferchland som The Anointed One i Buffy säsong 1 &2)

Annonser

18 comments

  1. Claudia är ju alldeles fasansfullt hjärtskärande och läskig. Det finns en intressant dubbelhet i hur läsaren måste uppleva henne – hon är ett barn ergo oskuldsfull och gör ändå alla dessa hemska saker, alltså förskräcks man över henne. Samtidigt går det ju inte att undgå att förstå varför hon gör som hon gör och också delvis sympatisera med henne. Hon och alla de andra barnvampyrerna är komplexa och otroligt intressanta att analysera men min favorit i gruppen är ändå The anointed one (eller annoying vilket man nu väljer) och hur Whedon använder och behandlar honom. Han slutar ganska snart att vara ett barn och blir fullblodsmördare men ändå reagerar man (”men inte kan han väl – det är ju ändå ett barn!”) när Spike äntligen gör slut på honom.

    1. Ja, det är ju svårt att inte sympatisera med Claudia, trots att hon är så mordisk. Hon har ju inte valt att bli vampyr, och speciellt inte en vampyr som för alltid kommer vara fångad i en barnkropp. Och just att hon beskrivs som docksöt, närmast perfekt, men samtidigt väldigt instabil och aggressiv är riktigt obegaligt. tycker att Kirsten Dunsts tolkning av henne i filmatiseringen är helt grym för övrigt!

      ”The Annoying One”… hehe. :)
      Första gången jag såg säsong två av Buffy så var jag övertygad om att han skulle ta över efter The Master och vara säsongens big bad. Men så får han ett rätt snöpligt slut istället, courtesy of allas vår favoritvampyr!

        1. Det hade verkligen blivit en HELT annan säsong två om TAO varit the big bad istället! Fast det hade förmodligen inneburit mindre facetime för Spike, så jag är riktigt nöjd med hur det blev. ;)

          1. Ja, jag tycker också att det här blev mycket bättre. Det satte Spike som karaktär så stenhårt när han gick in och offade en person som hade målats upp som den näste Big Bad.

        1. Ja, man fattar ju att de valde att göra henne äldre i filmen (där skulle hon ju kunna vara tio). Det hade blivit lite väl creepy annars med allt ”Louis, my love”-ande.

          1. Ja, precis. Deras förhållande är ju rätt obehagligt som det är, redan, så det hade förmodligen blivit ännu mer creepy om hon varit yngre i filmen.
            Jag undrar förresten om det alls hade gått att göra filmen med en sexåring som Claudia idag, när pedofil- och barnporrhäxjakten nått episka proportioner?

  2. Bokstävlarna: Väldigt trevlig analys. Eller otrevlig. Ja, du förstår vad jag menar.

    Barn som är onda vampyrer behandlar ju också sådana frågor som arvsynden (har ett barn verkligen syndat? är det rätt att hela mänsklighetens alla synder ska läggas på ett barns axlar?), och om det över huvud taget finns onda och psykopatiska barn.

    Jag tänker – inte helt osökt – på Gitta Serenys två böcker, där hon undersöker barns ondska. Den första boken heter Mary Bell, och handlar om den lilla flickan med samma namn som mördade andra barn (tidigt 70-tal i England tror ajg det var). Sereny undersöker hur det skulle ske. I en bok som kom i slutet av 90-talet, och heter Ohörda rop, återvänder Sereny till fallet Mary Bello, ser hur det har gått för Mary idag, och funderar över andra barn som är förövare. Det är två väldigt bra böcker (en del av materialet är detsamma i dem), om du skulle komma över dem och ha lust att läsa.

    Men själva tanken på ett barn som är ont är otroligt skrämmande. Ska man behöva vara rädd för ett barn? Är barnet starkare än den vuxne?

    (Och så kommer jag att tänka på den där filmen Den onda dockan som vi skrämdes så av när jag gick i skolan. Det är lite samma sak – ett barn ska inte precis vara rädd för sin docka, lika lite som föräldern ska behöva vara rädd för sitt barn… Uppochnervända världen.)

    1. Serenys ”Ohörda rop” är väldigt, väldigt stark och otäck så den rekommenderar jag också. Just nu läser jag Ann Heberleins kommande ”En liten bok om ondska” som också tar upp det här med ”onda barn”, rekommenderas också.

    2. Haha, ja. Tack. tror jag. ;)

      Barnvampyrer är synnerligen tacksamma att analysera ur en väldig massa perspektiv. Just det där med barn och ondska är ju extremt intressant över huvud taget, och barn som begår hemska brott utsätts ju ofta för en avsky långt större än vuxna människor gör. Speciellt när offret är ett annat barn.
      (som de där brittiska skolpojkarna som dödade ett litet barn och släpptes fria för några år sen, och var tvunga att fly landet för att pressen förföljde dem)

      Tack för tipset! Jag läste en del om Mary Bell för att Stina Nordenstam hade en låt med namnet med på skivan ”Dynamite”. Eftersom jag var ett Nordenstam-fan av stora mått, så blev jag intresserad av fallet just därför.
      Serenys böcker har jag inte läst, även om jag ha rläst om den första boken åtminstone.

      1. ”De där pojkarna” är med i den andra/senare boken av Sereny, dvs Ohörda rop. Ska du bara läsa en, så ta den, för den innehåller nästan hela första boken också.

        (Sereny är annars en av mina stoooora favoritförfattare, så om du skulle snubbla över hennes böcker om andra världskriget, så rekommenderar jag dem också. Men jag vet inte, jag tänker mig inte att just den delen av Serenys författarskap passar just _dig_ så bra.)

  3. Det var ett bra tag sedan jag såg ”En Vampyrs Bekännelser” men jag kommer ihåg att jag velade mellan att tycka synd om Claudia och vara så irriterad på henne. Det gick liksom inte att bestämma sig för vilket…

    1. Lite samma för mig. Ena sekunden tycker man synd om henne, för att i nästa sekund bli irriterad och lite äcklad. Vilket jag tycker är bra, det är ju omöjligt att inte bry sig om henne!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s