Klassiker jag inte har läst del 6: På spaning…

Jag förstod aldrig riktigt det där, varför vi på en grundkurs i litteraturvetenskap med genusinriktning hade en seminarielärare som inte verkade gilla en enda kvinnlig författare. Däremot var hon väldigt förtjust i mer eller mindre misogyna manliga författare, tydligt förankrade i kanon, vilket bäst kan symboliseras av att hon hade en gigantisk Strindberg-byst i sitt hemmabibliotek*.
Varken jag eller Vaxdukshäftet gillade den här läraren, och man kan väl inte påstå att hon var särskilt förtjust i oss heller, som ifrågasatte både kurslitteratur och tolkningar av litteraturen.

I alla fall, enligt den här läraren så finns det ingen författare bättre än Marcel Proust. Hon var med i svenska Proust-sällskapet, som så vitt jag förstår träffas en gång om året för att läsa högt för varandra. Eftersom Prousts magnum opus ”På spaning efter den tid som flytt” är en omfångsrik bokserie så läste vi bara något hundratalet sidor (ur ”Swanns värld” om jag minns rätt) lagom till seminariet. Ett seminarium som inleds med att läraren ifråga dukar upp både lindblomste och madeleinekakor, i den lilla lärosalen, för att få oss studenter att verkligen leva oss in i boken. Det låter säkert som en helt oskyldig fikapaus, trevlig till och med. Men för mig kom madeleinekakan inte att symbolisera några återuppväckta minnen, utan snarare att bli ett bevis på en högskolelärares onyanserade favoriserande av vissa delar av litteraturhistorien. Utrymmet för kritisk diskussion, som redan varit snävt, förvandlades till intet när läraren tillbringade seminariet med att lovprisa författaren.

Behöver jag ens fortsätta med att berätta att jag aldrig har läst ”På spaning…” (förutom det där hundratelt sidor då)? Att jag efter den här episoden gick från att ha varit lätt ointresserad av romansviten till att bli aggressivt hätsk gentemot den? Att jag utvecklade en lätt allergi mot litterär snobbism? Att det är min bestämda åsikt att en lärare som inte lämnar utrymme för kritisk granskning inte hör hemma på universitetsnivå?

För några år sen började ett franskt förlag; Delcourt, ge ut ”På spaning…” i graphic novel-format. Det låter som ett intressant projekt för alla som gärna läser grafiska romaner, gärna ambitiöst upplagda sådana.
Men jag kommer aldrig läsa den serien, oavsett hur bra den verkar vara, för jag kan faktiskt inte ens höra Prousts namn nämnas utan för alltid att associera till en gigantisk Strindbergsbyst.

*Jag såg bysten med egna ögon, eftersom vi hade b-uppsatshandledning hemma hos den här läraren. Ja, hemma hos. I hennes kök. Med en Strindbergbyst i rummet bredvid.

23 kommentarer

    1. Och Lagerlöf som är så bra! Ond ond lärare som förstörde henne!
      Det är ju tyvärr rätt vanligt med lärare som fördärvar läslusten, men på universitetsnivå trodde jag att jag skulle slippa den saken…

    1. Jamen då har jag nog läst om Röda rummet och glömt :-)
      Jag tycker själv mycket om Fröken Julie och inte särskilt mycket om Röda Rummet.

      Annars har jag själv haft en universitetslärare som förstört Don Quijote (det är ju mitt klassikerkors som jag vägrar bära). Som universitetslärare själv vet jag ju att det inte alltid är så enkelt att inte låta sina egna preferenser ta överhanden (och man får vara partisk också på universitetet, faktiskt). Däremot ska studenterna få diskussionsutrymme.

      1. Det går ju inte att kräva av någon lärare att vara helt objektiv, det är helt omöjligt. Men diskussionsutrymme och en öppenhet för andra tolkningar är – speciellt inom humaniora – nödvändigt tycker jag.

        (jag gillar också Fröken Julie, trots att jag inte uppskattar Strindbergbyster som inredningsdetalj)

        1. Jag tror jag skulle gilla en Strindberg-byst faktiskt :-D
          Jag skulle klä ut den i roliga hattar, för det är jag säker på att Strindberg skulle hatat, och det roar mig lite att reta honom posthumt.

          Angående universitetslärare så vet jag av erfarenhet (både som lärare och student) att det _går_ att visa sin egen entusiasm, och samtidigt vara öppen för att studenterna tycker och tolkar annorlunda. Om man nu vill att de ”ska” tolka som man själv tycker ”är rätt” (och det kan man vilja om man är jag, eftersom det jag undervisar i inte på samma sätt som litteraturvetenskap alltid är öppet för olika tolkningar), så gäller det ju att leda in studenten på det spåret. Typ ”jag förstår hur du tänker men hur får du det att gå ihop med X och Y och Z i romanen?” Eller typ ”intressant tolkning. Men har du tänkt på hur W-skolan skulle ha sett på det hela?”

          En viktig sak är ju att studenten ska förstå att man dels kan ha sin egen upplevelse och tolkning, dels kunna tolka (ett verk, eller vad det nu kan vara) enligt en specifik teori. I det senare fallet kan tolkningen gå emot vad man själv tycker, men det är ju också viktigt att lära sig. Kan man inte förstå ”motståndarens” synpunkter, så lär man aldrig kunna övertyga om sin egen.

          Med detta vill jag inte alls försvara din Madeleine-lärarinna med bysten. ;-)

          1. Det låter ju faktiskt lite lockande med en Strindbergbyst om man kan hänga roliga hattar på den. Jag tänker lite säsongsbetonat – kräfthatt nu för att byta till en luddig höstmössa om några veckor. Och så tomteluva till jul, såklart! ;)

            Ja, precis. Det går ju inte att bara tolka något helt ur luften, men i litteraturvetenskap finns det verkligen rum för olika synsätt och det är tråkigt när en undervisande lärare inte ser det så.

            När vi hade opponering på b-uppsatserna sen så var det ingen som fattade hur det skulle göras, för madeleinekakeläraren hade ju motarbetat varje form av kritiskt tänkande hela året…

  1. Jag har glömt mycket från den där tiden men den onda läraren minns jag och hennes hem! Hon förstörde ju mina studier helt och håller och jag orkade aldrig skriva klart min uppsats eftersom jag inte stod ut med träffarna hemma hos henne och inte heller fick någon vettig vägledning. Hon fattade inte ett skvatt om varför jag skulle använda mig av ”Kvinnor i manskläder” och skriva om Caroline i Gripes Skuggsvit som uppträder som både man och kvinna.

    Jag minns inte heller om jag var närvarande vid seminariet med fikat men jag tror det! Jag minns hennes tjat om Proust och Madeleinekakor.

    Vad är en grafisk roman?

    1. Alltså, den läraren förstörde kursen för ganska många tror jag. De flesta som ogillade satt bara tysta under seminarierna, medan hennes favoriter fick prata hur mycket som helst. Kommer du ihåg hur hon alltid skulle ställa en massa frågor till den enda killen i gruppen? ”Vi behöver nog lite manligt perspektiv på det här…” Helt sjukt!

      Jag tror att din uppsats hade blivit jättebra, för det är ett väldigt intressant ämne. Men hon fattade ju ingenting av genus över huvud taget, så det är klart att hon inte fattade ditt ämne.
      En kompis till mig gick året efter, då hade den här läraren tydligen gått i pension och de hade två unga tjejer istället.

  2. Å! Har ju läst litteraturhistoria och vad många sådana lärare jag mött som den du beskriver! De har en egen tolkning av böckerna och alla andras varianter möts med sarkastiska ”mmm” eller ”Nej, men om du tänker såhär..” HUR kan man ha fel då man gör en tolkning liksom? Vet att jag tröttnade rejält då vi kom till nutida böcker och läste en av Stephen King. Hans bok tolkade de HELT fel eftersom jag var rätt påläst på honom då. Men kunde man säga emot? Nej då!

    Har också undrat vad dessa lärare har på universitetet att göra egentligen?

    Emma

    1. Det är så konstigt, för litteraturvetenskap handlar ju egentligen så mycket om tolkningar och perspektiv. Men ändå så verkar många lärare ha sina egna uppfattningar och vad som är bra eller inte, eller vilken tolkning som är rätt. Det är synd att det blir så, för jag tror att många skräms bort från litteraturvetenskap som ämne av att inte få ha några egna åsikter om litteraturen man läser.

      Stephen King blir ofta misstolkad. Eller bara avfärdad som kommersiellt skräp av personer som aldrig har läst något av honom.

  3. Nej, så synd med den dåliga läraren! Nu är jag glad att ingen lärare har förstört böcker för mig. Jag läste På spaning efter den tid som flytt frivilligt när jag var 17 år och sommarjobbade i fabrik. Marcel kändes som en vän till mig. Sedan läste jag om dem några år senare, och det var verkligen underbart att läsa allt med minnet av vad som skulle komma, att liksom minnas tillbaka tillsammans med Marcel. Och med litet mer erfarenhet var jag inte så storögt naiv inför vad han berättade, utan förstod mycket mer. De tre första böckerna har jag läst om två gånger till sedan dess, och hoppas läsa alla sju minst någon gång till. (Stor chans med den olästa bokstapeln i hyllan…)

    1. Jenny B: Wow! Jag är på alldeles riktigt otroligt imponerad av att någon läst igenom hela På spaning… TVÅ gånger! Och vill göra om det!

      Jag tänker själv på alldeles riktigt läsa dem i framtiden (jag har till skillnad från Bokstävlarna lust och har inte blivit bortskrämd vad gäller just den här boken), men just nu ser det ut som ett pensionärsprojekt.

      1. Jag är imponerad inte bara av att du har läst böckerna flera gånger, Jenny, utan också att du gjorde det första gången som sjuttonåring! :)
        Visst läste jag en del klassiker i den åldern, men det var med Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Riktiga lättviktare i sammanhanget (speciellt om man ser till böckernas faktiskta vikt…).

        Jag är nog för alltid traumatiserad av onda läraren, så jag lär inte ha På spaning… som läsprojekt ens som pensionär. Fast vem vet, jag kanske hinner ändra mig tills dess?

    1. Jag kan dm:a namnet på Twitter om du vill, vill inte riktigt skriva ut det här nej…
      Men det var rätt länge sen hon slutade på institutionen, tror jag och Marie gick grundkursen i littvet 2002-2003.

  4. Haha, vi fick läsa ett hundratal sidor ur Swanns värld och sedan tänkte jag: ”aldrig ett hundratal sidor till av Proust”. Det blev inte bättre av att några prettoelever skulle se svåra och fundersamma ut och komma med helt obegripliga uttalanden och tolkningar av samma hundratal sidor. Denna min aversion uppstod alltså utan strindberg-byst. Så din hätskhet förstår jag till 100%.

    1. Haha! Skönt, då känns det som att jag kanske ändå inte har missat någonting…
      Men alltså, vad ÄR det egentligen med Proust som gör att prettoeleverna dras till honom som flugorna till sockerbiten? Eller snarare flugorna till madeleinekakan? ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s