Pocketkedjan: julipaketet

Dags att skriva den sista dubbelrecensionen om det sista pocketkedjepaketet. Det här paketet föll mig helt i smaken, med två böcker som jag varit väldigt nyfiken på (och en bonusbok som jag tyvärr redan läst, men som jag gillar väldigt mycket).

Irène Némirovskys tunna roman ”Ensamhetens vin” gavs första gången ut 1935, även om den här pocketutgåvan är av betydligt senare datum. Némirovskys författarskap har blivit mycket omskrivet, mer än sextiofem år efter författarinnans död.

Det handlar om Hélène som växer upp i en förmögen men dysfunktionell familj i en rysk landsortsstad. Hennes affärsman till far är ofta bortrest i affärer, vilket lämnar Hélène ensam med den nyckfulla och egoistiska modern som inte verkar ha något till övers för sin egen dotter. Flickan slits mellan kärlek och förakt för sin mor, samtidigt som hon delar moderns längtan efter den lyxiga Paris.
I och med ryska revolutionen tvingas familjen fly, via Finland mot det älskade Paris. Här bestämmer sig Hélène för att slutligen göra upp med sin mor genom att stjäla det hon bryr sig allra mest om; den unge älskaren.

”Ensamhetens vin” är en innehållsrik roman, trots sitt ringa omfång. Trots en historia som lätt skulle kunna fylla ut ett tegelstensformat så håller sig Némirovsky till dryga 200 sidor, och dessa sidor är en njutning att läsa från början till slut.
Némirovskys roman, i Dagmar Olssons fantastiska översättning, är otroligt vacker. Hon låter mycket av handlingen antydas eller bara nämnas i förbigående, mellan de nedslag hon gör i Hélènes liv. Det är en berättarteknik som fungerar väldigt väl, för Hélènes ensamma barndom och ungdom tjänar på att inte fyllas med alltför många grymma detaljer. Vi är med henne ändå, i flykten genom Europa och i hennes vilsna sökande efter kärlek och bekräftelse.
Irène Némirovsky är en helt fantastisk ny litterär bekantskap och jag ser fram emot att få sätta tänderna i hennes stora krigsroman ”Storm över Frankrike” så snart det bara är möjligt.

”Psykologisk skräck på svenska” kallade jag den roman av Andreas Roman som jag läste i höstas. En beskrivning som skulle passa minst lika bra in på ”Mörkrädd”, en titel som visar sig vara en rejäl underdrift.

Huvudkaraktären David är nämligen inte bara mörkrädd som vem som helst, han är paniskt rädd för mörkret. Så rädd att han håller på att gå under av sömnbrist och alkoholmissbruk. Lösningen? Att ta katten under armen och be sig till en ensligt belägen stuga under senhösten för att en gång för alla försöka ta itu med sin fobi.
Väl på plats blir det dock smärtsamt uppenbart för David att hans mörkerrädsla inte är helt obefogad. Det verkar faktiskt finnas något där ute i mörkret, något som är ute efter honom. Något som har funnits med honom sedan han var barn och bara väntat på sin chans.

”Mörkrädd” hör tematiskt ihop med ”Någon i din säng” som jag läste i höstas. Båda böckerna bjuder på ett slags glidande psykologisk skräckstämning, där det hela tiden är osäkert om det verkligen finns något i mörkret eller om det bara finns i protagonistens huvud. Den ambivalensen är bägge romanernas stora styrka.
Tyvärr har jag även ungefär samma invändningar mot bägge böckerna, nämligen att de brister i förankringen i vardagslivet. Davids liv känns lite osannolikt, på gränsen till fånigt ibland. Det är lite synd, för psykologiska thrillers som denna fungerar som allra bäst när kontrasten mellan vardagligheten och skräcken blir som störst (vilket Stephen King kan vara en mästare på, när han är som bäst).

En liten varning tänkte jag också utfärda till alla som har svårt för att läsa om katter som råkar illa ut. Jag vill inte avslöja vad som händer med Davids katt, men det var rätt jobbigt att läsa för en kattälskare som mig, så känsliga läsare varnas.
Allt som allt så är ”Mörkrädd” en spännande bok, även om den inte är det allra bästa jag har läst. Författaren Roman har sina tydliga styrkor och svagheter, men jag hoppas såklart på en bok från honom där endast styrkorna finns kvar, för han har potential att bli en grymt bra skräckförfattare.

Irène Némirovsky – Ensamhetens vin (Bonnier pocket, 2008)
Andreas Roman – Mörkrädd (Pocketförlaget, 2008)

Annonser

8 comments

  1. Jag mådde också oerhört dåligt av Trasselintrigen (vill inte utveckla om spoilerkänsliga bloggläsare läser det här). Bannade t om författaren via sms om detta. Fast han är en devot kattvän själv och mådde enligt uppgift lika dåligt själv när han skrev boken.

    Just djur som råkar illa ut är en stor no-no för mig. Får fortfarande gråten i halsen när jag läser scenen med den stackars piskade hästen i Brott och straff. Och de vanskötta katterna i Minette Walters Ormars skepnad GÅR det bara inte att läsa om! Mina två katter bodde i total misär innan Sthlms katthem och, senare, min man och jag räddade dem. Too close to home. Sedan jag fick barn har jag börjat få svårt att läsa om barn i jobbiga situationer också. Alla andra former av tortyr och skräck går däremot bra. :)

    1. Ja, alltså han lyckas ju verkligen med att få just delen att blki sjukt obehaglig! När jag läste så låg min ena katt vid fötterna och snarkade och jag kunde liksom inte låta bli att tänka mig henne i Trassels roll hela tiden. Den katten som också kommer från ett katthem från början och som jag & min fästman adopterade för några år sen för att hon skulle avlivas… Verkligen too close to home!

      Jag tycker att det är rätt jobbigt med små barn i jobbiga situationer, men om barnen är lite äldre (över sju eller så), så känns det helt okej. Fast jag kan tänka mig att det skulle vara annorlunda om jag hade haft en egen sjuåring…
      Det är något med utsattheten hos djur och små barn som får mig att nästan må fysiskt dåligt när de råkar illa ut. Hu!

    1. Jag kan verkligen rekommendera dig att INTE läsa ”Mörkrädd” om du är just det. Jag hade själv rätt många lampor tända när jag läste och tackade min lyckliga stjärna för att jag bor i en tätbebyggd förort… Och jag är egentligen ganska orädd för mörker. ;)

  2. Ojoj!! Låter som något för mig den där Mörkrädd! Blev riktigt sugen på den! Passar nog väldigt bra nu när höstmörkret smyger sig på. Skriver upp den på ”vill-läsa-listan”!!

    Emma

      1. Fast jag läser ju sådana böcker för att bli skrämd (annars ska man ju knappast läsa läskiga böcker). De passar mycket bättre i soffa, under en filt, en mörk höstkväll än en solig dag på stranden. Rätt bok i rätt miljö! Ungefär som jag inte vill se skräckfilm mitt i solen heller. :-)

        Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s