Dracula-myten i actionkostym

Dan Simmons har med ”Children of the Night”, likt Stephen King med ”Staden som försvann”, gjort en omtolkning av det klassiska Dracula-stoffet. På ett plan börjar jag så smått undra hur många omtolkningar av Bram Stokers roman som det rimligtvis kan göras innan det bara blir upprepningar i långa rader. Men som tur är så är det mycket som skiljer Simmons och Kings böcker åt, inte minst för att de innehåller helt olika tolkningar av Dracula-myten.

I centrum för Simmons roman står läkaren Kate Neuman, en specialist inom blodsjukdomar. Det är tidigt 1990-tal och Dr Neuman åker till ett kaotiskt Rumänien, som efter diktatorn Ceausescus död har öppnat sina gränser. Här jobbar hon med att försöka rädda vanvårdade, bortglömda och ofta dödligt sjuka barnhemsbarn som fötts pga diktatorns vansinniga politik, där familjer får bidrag för att föda så många barn som möjligt.
På ett av barnhemmen hittar Kate ett dödssjukt spädbarn, som hon befarar inte kommer överleva särskilt länge. Men efter en blodtranfsusion kvicknar den lille pojken till nästa helt, och Kate blir fascinerad av den märkliga immunologiska sjukdom han bär på, som inte verkar likna någon annan. Men som kanske är en nyckel till att bota sjukdomar som cancer eller AIDS. När hon lämnar landet lyckas hon få med sig pojken, ovetande om att han är en arvinge till ingen annan än Dracula själv.
Dr Neuman är en behärskad yrkeskvinna, som överrumplas av den kärlek hon känner för den lille pojken hon kallas Joshua. När så vampyrerna dyker upp i hennes hem i Colorado för att ta tillbaka sitt barn, så förvandlas Kate till en furie som beger sig tillbaka till det korrumperade och livsfarliga Rumänien för att hämta tillbaka sin son.

Simmons är en författare som kan det där med research. Hans ”Drood” var en fantastiskt och klaustrofobisk viktoriansk mardrömskildring, fullproppad med litterära referenser. I ”Children of the Night” ikläder sig författaren sig läkarrocken och målar upp en medicinsk förklaring till vampyrism som åtminstone i mina öron låter mycket trovärdig. Det förekommer, speciellt i början av boken, en hel del medicinsk jargong. Men det är inget som stör, tvärtom känns det trovärdigt i en roman där protagonisten är en riktig arbetsnarkoman till läkare.

Även den historiska researchen känns genuin. Draculas historia, både myter och fakta, målas upp och ställs i skarp kontrast mot 1990-talets slitna Rumänien. Tidvis känns det som att Simmons har en tendens till exotiserande av östeuropéerna – som nästan undantagsvis är försupna, korrumperade, slemmiga och giriga. Speciellt hans bild av de rumänska romerna känns rätt kvalmig, på ett sätt som vissa samtida italienska politiker säkert skulle uppskatta.

Ett än större problem är att boken mot slutet spårar ur i något slags testosteronstinn action. Kate åker tillsammans med en katolsk präst (ett närmast obligatoriskt inslag i alla vampyrskildringar som går i Stokers fotspår) tillbaka till Rumänien på jakt efter sonen. Jakten blir en orgie i pistolviftande, runtirrande på slingriga bergsvägar, krypande i skumma rumänska ruiner, spårkförbistring och så en lökig sexscen som kronan på verket. Jag ska inte avslöja alltför mycket av slutet, men om jag säger ”helikopter” och ”gigantisk explosion” så förstår ni kanske varthän det barkar?

”Children of the Night” är mer intressant som tidsdokument än som roman. Skrivet bara några år efter järnridån fallit så tror jag att boken speglar ganska många amerikanska fördomar om östeuropa. Att ställa den uråldriga Dracula mot ett Europa i snabb förändring borde ha varit en genidrag från Simmons sida, men tyvärr så är inte utförandet i samma klass som grundidén.

Dan Simmons – Children of the Night (Warner Fiction, 1993)

Annonser

8 comments

  1. Jag hade lätt läst om den fanns översatt till svenska, kanske finns? Jag tycker du ändå lyckas berätta så bra om romanen att ett stort intresse väcks hos mig i alla fall trots allt som inte riktigt håller måttet i romanen. Du är verkligen en stjärna på att recensera!

    1. Jag tror inte att att det finns någon Dan Simmons översatt till svenska, konstigt nog. Men ”Drood” är mycket bättre än den här, jag skulle verkligen rekommendera den om du är nyfiken på Simmons.

      Och åh, vad glad jag blir av det du skriver! Det är ju precis det jag vill med recensionerna, förmedla känslan av boken och få folk att bli nyfikna.

  2. Låter lite intressant faktiskt.

    Sedan finns iaf Simmons ”Summer of Night” översatt till svenska (Nattsommar). Inget jag kan rekommendera dock, vill inte minnas att jag upplevde den som speciellt bra när jag läste den för ett par år sedan.

    1. Hm, konstigt att det bara finns en översatt? Och att det är en av hans böcker som inte verkar vara så bra?
      Jag misstänker att om det någon gång blir film av Drood, som det planerats, så lär de flesta av hans böcker komma ut på svenska… ;)

      1. Det är ju möjligt att det finns någon mer översatt, men just ”Nattsommar” vet jag i alla fall säkert. Om inte annat är det väl som du säger, om det blir film av boken så blir den säkert översatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s