En eftersmak av sorgsenhet och frustration

För det första måste jag bara påpeka att jag får total prestationsångest av att författaren till boken ”Primtalens ensamhet”, Paolo Giordano, inte bara en firad debutförfattare och forskare i teroretisk fysik, han är också några år yngre än mig (som varken har skrivit någon succéroman eller gjort akademisk karriär). Men om man kan bortse från att Signor Giordano verkar vara någon slags övermänniska (ja, snygg är han såklart också, vem hade väl trott något annat?) och istället koncentrerar sig på boken ifråga så väntar in njutbar läsupplevelse.

Boken handlar om två ensamma och problemtynga personer, Mattia och Alice, som vi får följa från ung ålder. Efter att den överintelligenta pojken Mattia lämnat sin utvecklingsstörda syster i en park och systern försvinner, så drabbas han av enorma skuldkänslor. För att dämpa sin ångest så skär han sig själv, ett självskadebeteende som får honom att skräma sig ännu mer från både vänner och familj. Han lär känna skolkamraten Alice, som är halt efter en skidolycka och som lider av sin egen form av självbestraffning, nämligen ätstörningar.
Mellan Alice och Mattia uppstår en stark, men skör, vänskap och en komplicerad kärlek. Den blivande matematikern Mattia tänker på dem båda som primtalstvillingar – två primtal skilda åt av ett heltal. Nära förbundna, men alltid med ett hinder emellan dem.

”Primtalens ensamhet” är ingen tillrättalagd kärlekshistoria, där alla hinder övervinns om bara käääärleken får segra. Istället är det en roman som lämnar en eftersmak av sorgsenhet och frustration, över hur lätt ett liv kan gå sönder och hur svårt det är att våga släppa andra människor nära. Det är svårt, nästan omöjligt, att inte känna sympati för de båda trasiga huvudkaraktärerna och önska att de ska lyckas få rätsida på sina problem och få ett lyckligt slut. Men Giordano vägrar göra det enkelt för sig, utan skriver fram karaktärerna i all deras ynklighet, självhat och otillräcklighet.

”Primtalens ensamhet” är en ganska dyster roman vilket får valet av omslag till boken att verka ganska märkligt. Ett ganska färgglatt omslag, med två espressokoppar med ögon i – vad har det för koppling till innehållet i boken, alls? Förutom en etnocentrisk koppling till författarens italienska ursprung? Jag hoppas verkligen inte att det här är en trend som fler formgivare tänker satsa på, för då kommer väl nästa Murakami-bok prydas av en bild på en sushibit eller en skål ramen, och nästa Ruiz Zafón av en skål paella.

Det opassande omslaget till trots så är ”Primtalens ensamhet” en fin läsupplevelse, för den som uppskattar lite mörkare romaner utan något ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar!” på slutet.

Paolo Giordano – Primtalens ensamhet (Månpocket, 2010)

Annonser

11 comments

  1. Ja det där omslaget är knasigt, jag har inte förrän nu fattat att det är en roman utan tänkt att det är någon slags fackbok.. om primtal..? Haha!

    1. Jag trodde först att det var något slags självhjälpsbok när jag såg omslaget. Typ ”så blir du lycklig med matematikens hjälp”. Heh. Väldigt missvisande omslag, tydligen!

  2. visst får man lite ångest av att han verkar vara nått slags övermänniska? Funderade på om jag skulle skriva nått om det men strök det och tröstade mig med att tänka att karln nog har nått tillkortakommande…

    1. Ja, han är säkert usel på… att köra bil eller laga mat eller något. Hoppas jag. Med tanke på att boken är rätt mörk så lär han ju ha några skuggsidor dessutom, men han verkar dölja dem väl. ;)

  3. Det är ju inte så konstigt att man är doktorand vid 28 års ålder, om man ägnar sin fritid åt att skriva en bok så är det väl inget onormalt med det heller? Man kan ju ha ett litterärt intresse även om man jobbar med fysik.

    Nu till den egentliga anledning till att jag skriver: förekommer det mycket matematik och eller fysik i boken (med tanke på titeln och författarens yrke)?

    1. Konstigt är det ju inte, men det ger lite prestationsångest till oss vanliga dödliga. ;)

      Det förekommer en del matematik, för Mattia blir ju som sagt matematiker. Men det är inte störande mycket, sådär så att det kan bli tråkigt eller svårt om man inte är insatt. Det är mer som att författaren vill förklara lite vad Mattia forskar kring och varför han är så intresserad av just primtalen, men huvudfokus ligger inte där.

      1. det förekommer inte mer matematik än att man kan ”hålla för öronen och blunda” när den nämns utan att missa så mycket… Jag menar JAG tog ju mig igenom den *s*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s