Anakronistisk kärlekshistoria

Det är kanske lite orättvist att jag när jag läste Tove Lefflers ”Den kärleken” inte kunde låta bli att jämföra med Anneli Jordahls ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)”. Visst finns där likheter, som att bägge romaner handlar om kvinnliga svenska författare som var verksamma kring förra sekelskiftet och som var engagerade i kvinnosaksfrågan, samt att båda i grunden är kärleksromaner. Men samtidigt är de också väldigt olika, med olika språk och förhållningssätt. När jag läste Jordahls roman förra året så förälskade jag mig genast i det vackra språket och den sorgsna stämningen (min recension finns här), så förväntingarna på Tove Lefflers debutroman var kanske något höga.

Dramatikern Anne Charlotte Leffler var mycket framgångsrik under slutet av 1800-talet, men är sorgligt bortglömd idag. Tove Leffler är journalist och har valt att skriva en tolkning av sin avlägsna släktings liv, och att där fokusera på den himlastormande kärlekshistoria den medelålders radikala svenskan hade med en katolsk italiensk adelsman och matematiker, Pasquale del Pezzo.
Ann Charlotte Leffler är onekligen en intressant person och personlighet. Samtidigt som hon skrev vågade texter och umgick i radikala kulturkretsar, så var hon också gift sedan unga år och uppväxt i en mycket borgerlig miljö. Liksom flera andra kvinnor engagerade i kvinnorörelsen så var hon en motsägelsefull karaktär, splittrad mellan två sinsemellan totalt olika världar.

I början när jag läste så störde jag mig en hel del på att Tove Leffler i sin roman lagt in små kapitel där hon själv kommer till tals. Reflektioner över vår samtid blandas med reseskildringar när T Leffler följer i sin huvudkaraktärs fotspår. Samhällsutvecklingen och den politiska utvecklingen kommenteras på ett sätt som jag kan tycka är lite överflödigt och som hindrar mig från att riktigt knyta an till A C Lefflers historia.
Efter drygt halva boken började jag gilla de här ”moderna” kapitlen mer och mer, faktiskt föredra dem framför en del av de som utspelas i historisk tid. Mycket på grund av språket.

T Lefflers språk är kort och kärnfullt och ofta ganska uppbrutet. Det är späckat med paranteser, fetade och kursiverad meningar. Lite dagboksaktigt sådär, skildrar de A C Lefflers tankar, känslor och observationer utan sirliga omskrivningar eller långa dialoger. Det är inte dåligt skrivet, långt därifrån, men jag stör mig ganska mycket på att det känns så modernt.
Eller kanske snarare postmodernt. Visst är miljöerna som skrivs tydligt artonhundratalsmässiga, liksom kläderna, umgänget och – inte minst – de datum som står i kapitelrubrikerna. Men språket känns så otvetydligt NU att illusionen liksom spricker för mig, jag kan inte tro att det utspelar sig för mer än hundra år sen. Jag kan inte tro på att det är Anne Charlotte Leffler det handlar om, det blir alldeles för anakronistiskt. Och denna vetskap lägger sig som ett filter mellan mig och läsningen av ”Den kärleken”.

Det är lite synd. Tove Leffler är en uppenbart begåvad och stilsäker skribent, men jag hoppas innerligt att hennes nästa roman kommer att utspela sig i nutid, så att hennes språkbehandling kommer till sin rätt.

Tove Leffler – Den kärleken (Atlas, 2010)

Annonser

2 comments

  1. Jag har faktiskt lite svårt att förstå det där. Nog måste man väl kunna skriva om 1800-tal och ändå ha ett modernt språk? Mig gör det ingen skada.

    1. Jag vet inte varför jag reagerade så mycket på det, men av någon anledning så tyckte jag inte att det riktigt fungerade. Lite tråkigt, för jag gillade verkligen historien och språket – bara inte i samma bok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s