Månad: augusti 2010

Oförglömlig postapokalyps

Jag har sparat det bästa till sist i min genomgång av sommarens lästa vampyrböcker. Fast Justin Cronins ”The Passage” är väl inte riktigt någon vampyrroman, ingen renodlad sådan i alla fall. Det är snarare en tokepisk postapokalyptisk beroendeframkallande bladvändare som lyckas vara skrämmande, sorglig, fin och ibland riktigt rolig på en och samma gång. Oförglömligt med andra ord!

Det börjar, som det så ofta gör, med ett militärexperiment som går snett. Tanken är att framställa ett slags supersoldater genom att förvandla dödsdömda fångar till vampyrer, men det visar sig snart att de omvandlade fångarna både är starkare och smartare än någon hade förutsett. De rymmer och katastrofen är ett faktum.
En av försökskaninerna visar sig dock vara lite annorlunda. Det är den lilla flickan Amy, som trots att hon smittats med vampyrblod, inte uppvisar de våldsamma och mordiska tendenser som de andra fångarna gör. Även hon lyckas fly när de andra vampyrerna gör det, ut i en värld som håller på att gå under.

Den största delen av ”The Passage” utspelar sig drygt hundra år efter katastrofen. USA är i princip utplånat, med några små utspridda spillror av mänsklig civilisation som klänger sig fast. Jag är väldigt förtjust i postapokalyptiska skildringar i allmänhet, oavsett om det gäller böcker, film eller tv-spel, och tycker att Cronins framtidsscenario platsar bland de främsta.
Han är mån om detaljerna, Cronin. Som att överlevarna i en undangömd liten bergskoloni i hundratalet år har hämtat välbehövliga kläder från en närliggande galleria, och följaktligen kallar alla byxor för ”gaps” efter klädeskedjan ”The Gap”. En trovärdig, men också ganska rolig liten detalj.
Även den del som utspelar sig innan katastrofen är förlagd några år in i framtiden. Inte så att det är extremt på något sätt, eller ens väldigt påtagligt. Men det är återigen de små detaljerna som gör det – att flygplatsen utanför Houston heter George Bush Intercontinental och att staten Texas guvernör är Jenna Bush. När det gäller romaner som innehåller obestridliga inslag av fantastik (vampyrer till exempel) så uppskattar jag verkligen författare som anstränger sig för att få hela bakgrunden att verka trovärdig trots den osannolika intrigen.

Jag har skrivit om Amy förut under vinjetten Vampyrsommar, när jag skrev om barnvampyrer. Visserligen är Amy ”bara” halvvampyr, eller vad man nu ska kalla det, men hon är liksom de andra vampyrerna i ”The Passage” i princip odödlig. Och hon dessutom en djupt sorglig karaktär, dömd att gång på gång lämnas ensam av de människor hon kommer nära.

Språkligt sett så är ”The Passage” helt enastående. Jag fastnade direkt när jag läste inledningen:
”Before she became the girl from Nowhere – the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years – she was just a little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.”
Cronins språk är rätt kärvt, vilket passar denna postapokalyptiska nya värld, där mörkret betyder livsfara och där mänskligt liv är på väg att helt dö ut. Jämfört med Cormac McCarthys ”The Road” ter sig Cronins språk visserligen väldigt utbroderat och närmast pladdrigt, men i likhet med den romanen så handlar ”The Passage” mycket om hopp. Eller om bristen därpå. Om orken att fortsätta leva och kämpa vidare i en värld där ljuset i tunneln inte bara lär vara ett tåg, utan ett tåg fullt av blodtörstiga vampyrer.

”The Passage” är första delen i en utlovad trilogi. Vilket är det enda jag har att invända mot denna grymma och oerhört vackra roman, för väntan på nästa del kommer att bli närmast olidlig.

Stort tack till min partner in crime när det gäller vampyrböcker, Fiktiviteter-Helena, som tipsade om boken!

Justin Cronin – The Passage (Orion Books, 2010)

Jag gör listor, alltså är jag

Alla listor behöver ju faktiskt inte handla uteslutande om böcker, de kan vara mycket trevliga att fylla i ändå. (Listan har jag hittat hos bl.a Bokbiten och En full bokhylla)

10 FAVORITER
Färg: Svart.
Mat: Sushi.
Band: Depeche Mode.
Film: Heeelt omöjligt att bara välja en ju! Men okej, ”A Nightmare Before Christmas” är en favorit.
Bok: Samma som ovan, men jag väljer ”Den hemliga historien” av Donna Tartt.
Sport: Nej. Eller räknas zombiebashing?
Årstid: Tidig höst.
Veckodag: Fredag.
Glassmak: Så länge den är laktosfri så är jag nöjd. Men mint är alltid en favorit.
Tid på dygnet: Kväll.

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Peppad!
Smak: Lunchpasta med quorn, soltorkad tomat, pesto och svamp.
Kläder: Gul t-shirt med snajsigt ”Attack of Literacy”-tryck som jag fått av fina Xboxflickan i födelsedagspresent, svarta leggings, svart kjol.
Bakgrund: P3.
Nagellack: Mörkröda tånaglar.
Tid: 13:06.
Omgivning: Rätt stökigt arbetsrum, med en sovande katt vid fötterna.
Irritationsobjekt: Alla som ska hetspropagera sina politiska åsikter på Facebook.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Nej, inte som jag var vän med innan.
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Ja.
Varit med på tv: Nej.
Kysst någon du inte känner: Åh, så många gånger.

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Maken, systern och någon utvald vän.
Du tycker om: Trent Reznor, Joss Whedon, Neil Gaiman.
Du inte gillar: Jan Björkund, Keanu Reeves, Peter Molyneux.

2 VAL
Kaffe eller te: Te (om jag måste välja)
Vår eller höst: Höst!

1 ÖNSKAN
Jobb!

Vampyrens olidliga livsleda

Dr Edward Weyland är en respekterad och framgångsrik antropologiprofessor vid ett litet universitet. Han är stilig på ett ganska kyligt sätt och populär hos det motsatta könet, men han är också en man som håller sig för sig själv. Weyland är nämligen vampyr och så vitt han själv vet helt ensam i sitt slag.

Suzy McKee Charnas ”The Vampire Tapestry” består av fem kapitel, fem olika nedslag i Weylands tillvaro. Kapitlen känns lite som fristående noveller, vilket inte är särskilt märkligt eftersom boken bygger på Charnas novell ”The Unicorn tapestry” som utgör det centrala kapitlet.
I just detta kapitel börjar Weyland gå i terapi. Det är inget han har valt själv, utan i princip tvingas till efter att ha försökt attackera en kvinna vid skolan där han är anställd. Försiktigt och motvilligt växer förtroendet fram mellan patienten Weyland och terapeuten Floria, som märker att hon känner sig alltmer dragen till denna mystiske man som påstår att han är en vampyr.

”The Vampire Tapestry” är ett av de mest intressanta och nyanserade vampyrporträtt jag har läst.
Weyland må vara en ganska arrogant man, men med all rätta. För att överleva genom århundraden har han tvingats distansiera sig från mänskligheten, se dem som föda snarare än jämlikar. Han ser sig själv som ett rovdjur, eller snarare det perfekta rovdjuret. För att detta rovdjur ska kunna överleva tvingas han offra mycket, inte minst alla former av intimitet och verklig närhet.

Charnas är mycket skicklig på att beskriva Weylands enorma ensamhet och livsleda. Hur han vandrar genom århundraden utan att lämna några avtryck eller forma några bestående minnen (eftersom dessa försvinner under de tidsperioder han ligger i dvala). Flera av kapitlen är skrivna ur andra personers synvinklar, personer som terapeuten Floria eller tonårspojken Mark som av en slump träffar vampyren. De har alla sina egna fördomar, rädslor och förhoppningar om vad en vampyr är och projicerar utan tvekan detta på Dr Weyland.

”The Vampire tapestry” är inte bara en roman om en vampyr. Det är lika mycket en roman om allas vår ensamhet, utsatthet och om existensens osäkra grund. Det är en av de allra bästa vampyrböcker jag har läst denna sommar, förmodligen en av de bästa vampyrböcker jag någonsin har läst.
Stort tack till Sara som tipsade mig om boken!

Edit: Boken gavs ut 1980, men finns alltså i relativt ny pocketutgåva.

Suze McKee Charnas – The Vampire Tapestry (Orb Books, 2008)

De sista skälvande dagarna

Det är inte bara själva sommaren som går mot sitt slut, utan även mitt bloggtema Vampyrsommar. Jag har några få böcker kvar att skriva om innan augusti tar slut och vampyrsommaren är över, och dessutom några få aspekter som jag inte riktigt har hunnit med som jag får se om jag lyckas pressa in under dessa sista skälvande dagar.

Bara för att sommaren tar slut så betyder det inte att jag helt kommer sluta att skriva om vampyrer. Nu i dagarna kommer ju andra delen i Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrtrilogi, ”The Fall” ut, och är på väg hem till mig as we speak. Men jag kommer inte att skriva lika mycket om våra huggtandsförsedda vänner, utan försöka komma ikapp mig när det gäller annan läsning som prioriterats bort under sommaren.

Jag har haft grymt roligt när jag har hållit på med temainläggen. Förutom att jag har upptäckt en hel del nya böcker och författare, så har jag haft en god ursäkt att se mängder av vampyrfilm och tv-serier. Roligaste av allt har ändå responsen varit, att jag har fått så många intressanta och initierade kommentarer på inläggen. Tack!

Nu funderar jag för fullt på vilka mina framtida bloggteman kommer att bli. Jag har tänkt ut ett som lär presenteras fram till vårkanten, men frågan är om det inte kan vara läge för något annat tema innan dess…

Glasögonorm

Jag var och gjorde synundersökning idag. Mina förhoppningar var att jag skulle ha ungefär samma fel som sist, och därför kunna behålla mina rätt trevliga glasögon. Men istället visade det sig att min syn blivit mycket sämre på bara ett och ett halvt år, såpass att optikern tyckte att det var lite konstigt att jag inte märkt något.
Kanske borde jag vara lite snällare mot mina ögon. Låta dem vila ibland från läsandet, datorspelandet, skrivandet, internetzandet och tv-serietittandet. Men å andra sidan – det vore väl inte särskilt roligt?

Det allra finaste med dagens besök hos optikern var att det inte kostade mig en krona. Min snälla mamma hade nämligen köpt ett ”köp 3, betala för 2”-paket och låtit mig få det sista gratisparet. Så nu gäller det bara att vänta några veckor på att få hem det nya, snygga paret och hoppas att det dröjer många år innan jag behöver uppgradera nästa gång.

Om vänskap, kärlek och krossade illusioner

Det känns som att jag varit lite orättvis mot Kjell Westös ”Gå inte ensam ut i natten”.
Vanligtvis försöker jag hålla mig till att läsa max två titlar åt gången, gärna lite omlott sådär. Börja med en ny bok när jag har några kapitel kvar på den gamla (vilket gör att separationsångesten blir mycket mindre när jag läser ut något riktigt bra). Men just den här boken har blivit omsprungen av en hel massa titlar, säkert fem stycken har jag klämt parallellt med läsningen, och det är just där den orättvisa behandlingen kommer in. Ingen bok tjänar väl på att läsas snuttifierad och oregelbundet, och i synnerhet inte en bok som spänner över rätt många år och innehåller ett ansenligt persongalleri.

I centrum för första halvan av ”Gå inte ensam ut i natten” står de tre vännerna Jouni, Ariel och Adriana. De växer upp i efterkrigstidens Helsingfors, i ett samhälle under snabb förändring. Både Jouni och Ariel växer upp med ensamstående mödrar och har det ekonomiskt knapert, medan Adriana kommer från en välbeställd överklassbakgrund. Tillsammans bildar de tre vännerna musikgruppen Joni, Ariel&Adriana i mitten av 1960-talet och får spela in en singel tillsammans, innan deras vägar skingras.
I bokens andra halva är det Frank som är berättare, en man som i mycket ung ålder förälskar sig i Adrianas yngre syster Eva. Allt eftersom Franks historia målas upp så får vi också veta vad som egentligen hände med Jouni, Ariel och Adriana, och det visar sig att Franks liv är sammankopplat med trions på fler sätt än ett.

Jag gillar verkligen sättet som Westö har byggt upp den här romanen på. Historien rör sig hela tiden i cirklar, utan att det någonsin blir förutsägbart eller känns som upprepningar. Snarare så blir handlingen alltmer komplicerad och får ett allt större djup för varje varv som vrids, för varje liten perspektivförskjutning som sker. Det är skickligt gjort, för trots denna till synes krångliga uppbyggnad så känns berättelsen aldrig konstruerad. Den berättas helt enkelt på det sätt som den måste berättas, åtminstone med Frank som berättare.

Till en början tyckte jag att språket kunde vara lite knepigt. Westö använder en hel del finska slanguttryck som jag inte hade någon aning om vad de betydde (förutom ”farmare”, som jag faktiskt kände till) och som gjorde texten rätt svår för mig. Men efter ett tag så förstod jag var orden betydde bara genom sammanhanget och istället började jag gilla uttrycken, tycka att de gav texten sin egen prägel och smak.

”Gå inte ensam ut i natten” är en roman om trogen vänskap, olycklig kärlek och krossade illusioner. Ganska sorglig, men också fin på ett bitterljuvt sätt.
Nu känner jag att det är hög tid för mig att läsa Kjell Westös andra romaner om Helsingfors. Jag har redan ”Drakarna över Helsingfors” hemma som nu fått en rejäl skjuts upp på läslistan.

Kjell Westö – Gå inte ensam ut i natten (Månpocket, 2010)

Vampire Noir

Charlie Hustons New York är inte riktigt som vi är vana att se staden skildras i populärfiktionen. Staden som aldrig sover brukar visserligen – precis som här – vara fullproppad med skumma klubbar, excentriska invånare, ljusskygga brottslingar och storslagen lyx om vartannat. Men Hustons Manhattan är dessutom fyllt med en mängd karaktärer som inte heller sover, åtminstone inte om nätterna.

Joe Pitt är den motvilliga protagonisten i ”Already Dead”. Han är en ensamvarg som gör sitt bästa för att hålla sig utanför de konkurrerande vampyrklanernas maktspel. Men för att överleva som vampyr behöver han ändå hålla sig väl med klanerna, vilket är skälet till att han åtar sig att leta efter en försvunnen tonårsflicka. Självklart blir fallet mer komplicerat än Pitt hade kunnat tänka sig, och insatserna långt högre än han är beredd att betala.

Joe Pitt är inte bara bokens huvudperson, utan också dess berättarröst. Han är en av de mest cyniska vampyrer jag har haft nöjet att läsa om, och hans eskapader beskrivs med en ganska rå humor.
På många sätt påminner Joe Pitt mig om en annan litterär gestalt jag alltid har har varit väldigt förtjust i, nämligen John Constantine (från Vertigos långlivade skräckserie ”Hellblazer”). Det ständiga kedjerökandet, de cyniska replikerna och förmågan att ständigt bli inblandad i komplicerade och livsfarliga situationer är bara några saker de har gemensamt. Lägg på de bägge ensamvargarnas bakgrund som totalt ansvarslösa punkare så är likheten total. Faktum är att Joe Pitt i mitt huvud ser ut exakt som John Constantine, från den slitna trenchcoaten och den ständiga ciggen i mungipan till den blonda håret.

”Already Dead” är en rätt skitig vampyrbok. Den utspelar sig till stora delar på samhällets skuggsida, bland hemlösa, prostituerade och mördare av olika slag. Det är rätt uppfriskande att Huston tagit en så stort steg bort från den klassiska vampyrmyten, för hans smutsiga noirversion är både spännande och underhållande.

Det allra bästa med ”Already dead”? Det finns fyra till böcker om Joe Pitt att sätta tänderna i när du har låtit dig underhållas av den första.

Charlie Huston – Already Dead (Orbit, 2005)

Köttigt

Det ser inte ljust ut för tonårsflickan Kirie Goshima.
I första delen av Junji Itos skräckmanga ”Uzumaki: Spiralerna” råkade hon ut för en mängd bisarra och obehagliga händelser. Hennes hemstad Kurôzu-cho visade sig vara hemsökt av sprialformade mönster, som påverkade personer och föremål i hennes närhet på de mest bisarra och hotfulla sätt.

I denna andra del i serien blir hotet mot stadens invånare allt mer uttalat. Virvelvindar hotar att lägga hela staden i ruiner, och allt fler personer börjas förvandlas till olika slags spiralinspirerade monster. Till råga på allt har det blivit helt omöjligt att fly staden – spiralfenomenet verkar dra alla invånarna mot sin slutliga undergång.

Jag skrev om första delen av ”Uzumaki: Spiralerna” att den snarare gjorde mig förbryllad och obehaglig till mods än skrämd. Denna andra del är mer skrämmande än den första och långt mer våldsam. Folk dör som flugor när Kurôzu-cho dras allt djupare ner i spiralernas förbannelse, och det är inte på trevliga sätt de kolar direkt.

Om man är lagd åt det psykoanalytiska hållet skulle man lätt kunna författa en avhandling om de här två serieböckerna, utan problem. Varje kapitel kryllar av undermeningar och mer eller mindre dolda motiv. En sak som slog mig under läsningen av den andra delen är också hur kroppsliga och liksom köttiga skräckinslagen är i båda böckerna. Det är kroppsvätskor som väller, kroppsdelar som växer okontrollerat, och döda kroppar som dräller överallt. Ätandet är ett genomgående groteskt inslag, som blir än värre i denna andra del där vi bl.a. får möta blodsugande gravida kvinnor och flera olika slags kannibalistiska inlag.
Episoden där en spiralpåverkad läkare opererar tillbaka ett spädbarn in i Kiries nyförlösta kusin är djupt störande och skulle förmodligen ha fått gamle Freud att sätta kaffet i halsen om han hade varit med oss idag.

Illustrationerna är, trots det obehagliga innehållet, väldigt vackra även i denna andra del. Att de onda spiralerna även sprider skönhet är en effektiv kontrast, som gör att boken inte känns alltför tung.
De båda delarna av ”Uzumaki: Spiralerna” utgör en märkligt suggestiv läsning och är som är ett måste för alla som intresserar sig för japansk skräck och manga.

Junji Ito – Uzumaki: Spiralerna 2 (Galago, 2010)

Istället för köpstopp; bokfrossa

Det är köpstopptider både här och där i bokbloggosfären för tillfället. Jag hade själv stopp i våras, välbehövligt nog, och jag förstår verkligen alla som väljer att se abiliofobin i vitögat. Att ha för många olästa böcker hemma är bara stressande, vilket inte är det bästa för varken läslusten eller bloggflytet.

Istället för att utropa köpstopp så tänker jag bjussa på en bild på dagens bokskörd:

Idag hade jag äntligen tid att hämta ut den bok jag beställde förra måndagen som belöning för avklarad tenta, nämligen Audrey Niffeneggers ”Her Fearful Symmetry”. Det här är en bok som jag tänkt läsa hur länge som helst och som verkar vara exakt i min smak. Jag tokgillade ”The Time Traveler’s Wife”, så förutsättningarna för en fantastisk läsupplevelse är givna.

Ett besök på Stadsmissionen resulterade i de andra tre böckerna plus den fulsöta lilla kattstatyn i sten. Barbara Vine är en författare (nåja, en pseudonym) som jag alltid håller utkik efter att jag totalt knockades av hennes ”Gräshoppan” för flera år sen. ”The Blood Doctor” låter riktigt intressant, är det någon som har läst?
Novellsamlingen ”Synd” har jag spanat in på biblioteket flera gånger, och nu när den fanns för en tia så kunde jag inte motstå. Det är en novellsamling med bidrag från ett antal kvinnliga svenska 1880-talsförfattare.
Elizabeth Kostovas ”The Historian” funderade jag på att köpa till vampyrsommartemat, men prioriterade bort den delvis pga bokens omfång. Men en till synes helt oläst utgåva för 30 kr går ju inte att motstå, det förstår ju vem som helst.

Dagens inköp påminde mig återigen om att okynnesköpen av böcker är de allra bästa köpen. Mest onödiga – givetvis – men just därför som allra mest tillfredsställande.

Har ni okynnesköpt några bra böcker den senaste tiden?