Småytligt om internatskoleliv

Agnes Hellströms debutroman ”Ränderna går aldrig ur” utspelar sig på ett internat, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Här börjar Elin i gymnasiet, efter att ha tillbringat sin uppväxt i den lilla inskränkta norduppländska orten Gimo. Hon är livrädd för att inte passa in, men vill samtidigt inte bli som en del av sina nya klasskamrater som är uppväxta i en skyddad överklassmiljö.
Livet på internatet blir för Elin både svårt och oändligt roligt. Hon får nya vänner och nya vanor, men känner samtidigt att hon glider iväg från sitt gamla liv hemma i Gimo. Var hör hon egentligen hemma?

Agnes Hellström gick gymnasiet ungefär samtidigt som jag gjorde det, vilket hon även låter Elin göra. Mycket av det hon skriver om känns bekant på ett eller annat sätt. Trots att jag aldrig var i närheten av en skola som Sigtuna, så fanns det bekantas bekanta som gick där och som verkade leva ungefär som karaktärerna i den här boken. Även om de själva aldrig skulle ha sett sig som priviligierade så levde de ett väldigt skyddat och världsfrånvänt liv, och jag var givetvis oändligt fascinerad av dem.
Hellström har fångat tidsandan väldigt bra tycker jag. Den där perioden i mitten av nittiotalet, när den värsta främlingfientligheten var på nergång men innan bratskulturen blev ett begrepp och en livsstil på allvar. Krocken mellan Elins två världar kan tyckas extrem, men tyvärr så speglar den hur stora klasskillnaderna faktiskt var (och är) i vårt land.

Elin är en ganska utåtriktad och social tjej, som blir populär på skolan trots att hon inte riktigt passar in. Lite väl populär, känner jag, för jag minns själv hur stor märkeshysterin var i vissa kretsar under den här tidsperioden. Att Elin springer runt med kläder från UFF och Doc Martens (precis som undertecknad gjorde), men ändå blir uppraggad av överklasskillar åt höger och vänster känns inte helt trovärdigt, måste jag säga. Att inte hennes billiga kläder blir ett stigma, något hon oroar sig och skäms över, känns lite konstigt.

Mitt största problem med ”Ränderna går aldrig ur” är ändå att boken känns rätt ytlig. Hellström går aldrig in på djupet i sin skildring av livet på internatet. Inte ens Elin, bokens huvudkaraktär, känns riktigt engagerad i sin egen berättelse. Visst, hon blir förbannad ibland, men enda skälet till att jag vet det är att det uttryckligen skrivs ut att hon blir förbannad.

Det finns ett litet sidospår i boken där Elin träffar på sin gamle bästis Behnam. Hela den sidohistorien tycker jag känns ganska överflödig. Behnam blir en ganska endimensionell karaktär, den varme och jordnäre killen med invandrarbakgrund som får stå i kontrast mot alla de ytliga och arroganta överklasskillarna. Jag antar att han är med för att poängtera klasskillnaderna ännu lite mer, men det är alldeles för övertydligt gjort.

”Ränderna går aldrg ur” är ingen dålig bok, men det känns som att den hade blivit så mycket bättre om Hellström hade vågat gå in mer på djupet och satsat på att göra sina karaktärer lite mer komplexa.

Agnes Hellström – Ränderna går aldrig ur (Månpocket, 2010)

Annonser

2 comments

    1. Ja, och det är lite extra tråkigt just för att det känns som att det hade kunnat bli så mycket bättre. Potentialen finns där, men utförandet blev inte det bästa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s