Parasitpositiv

Cal Thompson, protagonist i Scott Westerfelds ”Peeps”, har den enorma oturen att bli smittad första gången han har sex. Och smittad betyder i det här fallet inte att han fått någon pinsam könssjukdom, utan att han blivit infekterad med en parasit som förvandlar människor till blodtörstiga vampyrer. Cal visar sig vara immun mot parasiten, vilket gör att han tvångsrekryteras som vampyrjägare. Första uppgiften: att spåra och fånga in alla ovetande exflickvänner som han har råkat smitta.

Westerfelds vampyrer är inte riktigt den vanliga typen. De kan inte flyga eller förvandla sig till en fladdermus, de syns i speglar och är inte särskilt magiska alls. De kallas inte ens vampyrer, istället använder Night Watch (den organisation som Cal jobbar för) benämningen Parasite Positive – eller Peeps förkortat .
Parasiten som kontrollerar vampyren är på många sätt bokens egentliga huvudperson. Cals berättelse om sitt farliga vampyrjägarliv varvas med korta kapitel som uteslutande handlar om olika slags parasiter. Och här vill jag utfärda en varning för alla som är det minsta hypokondriska eller äckelmagade – dessa parasiter beskrivs in i minsta och obehagligaste detalj. Det är inälvor som äts upp, organ som invaderas och ögonglober som sprängs. Som den smaskigaste tänkbara splatterfilm, fast på riktigt.
Cal var biologistudent på college innan han smittades och är själv fascinerad av parasiternas värld. Han försöker hålla kvart vid sitt vetenskapliga synsätt boken igenom, men när märkliga saker börjar inträffa så börjar han misstänka att parasitvampyrerna bara är en början och att det djupt under New York finns något större och oändligt mycket farligare som bara väntar på sin chans.

”Peeps” är typexemplet på en roman som i varje blurb kallas ”fast-paced”. Den är spännande på det där sträckläsningsframkallande sättet. Parasitkapitlen är rätt intressanta, men jag måste erkänna att jag flera gånger bläddrade framåt för att se vad som skulle hända med Cal istället för att läsa om malariamyggor och rabies. Visst är även dessa kapitel läsvärda och ger lite välbehövliga andingspauser i spänningen, men jag tycker att de är alltför många och det blir i längden lite tjatigt att läsa om alla värddjur och dess plågor.

Efter att ha proppat mig full med humanvampyrskildringar den senaste tiden, så var det ganska uppfriskande att läsa Westerfelds tolkning av vampyrmytologin. Den är förvånansvärt rolig, som när Cal ska fånga in peeps genom att använda deras mest älskade ägodelar emot dem, vilket i ett fall inkluderar en hel hög Elvis-memorabilia. Boken är också rätt äcklig, och jag borde också alla varna alla råttfobiker att sky den här boken som pesten för att undvika livslånga råttrelaterade mardrömmar.
Ingen direkt episk vampyrroman, men klart underhållande. Om jag nu bara inte hade läst det där kapitlet om Toxoplasma och kattägare…

Scott Westerfeld – Peeps (Razorbill, 2006)

Annonser

2 comments

  1. Åh, den här boken minns jag! Det var på vårt stadsbibliotek för några år sedan, då jag råkade plocka upp den och helt enkelt fick sätta mig och läsa ut den där på biblioteket, för av någon anledning kunde jag varken lägga ifrån mig den eller låna den (??). Toxoplasman och kattägarna glömmer jag aldrig bort, haha.

    1. Den ÄR svår att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa, jag klämde hela boken i ett svep.
      Uuuuh för toxoplasma! Jag är inte särskilt hypokondrisk, men nu kan jag inte ens gå i närheten av kattlådan utan att tänka på att den är full med parasiter som vill bo i min hjärna…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s