Snö, glas, äpplen

Den sista novellen i Neil Gaimans samling ”Smoke and Mirrors” heter ”Snow, glass, apples” och är i mitt tycke en av samlingens allra bästa. Det är en omtolkning av sagan om Snövit, med den vanligtvis så onda styvmodern som berättare.
I Gaimans version är styvmodern ung och vacker. Hon är mycket kär i sin make och kung och skulle förmodligen ha levt ett lyckligt liv om det inte vore för hans märkliga dotter. Den unga flickan har – precis som det i sagan ständigt upprepas – hy blek som snö, hår svart som ebenholts och läppar röda som blod. Precis som de flesta vampyrer brukar se ut, vilket alltså är fallet med gäller Gaimans Snövit.

Det bästa med ”Snow, glass, apples” är att Gaiman i stort håller sig till originalet när det gäller sagan, bara det att han ser den ur en helt annan, djupt oroande, vinkel. Den gamla sagan är, till skillnad från Disneyversionen, riktigt grym, något som Gaiman tagit fasta på när han låtit styvmodern berätta sin version. Till exempel så beordrar styvmodern att Snövits hjärta ska skäras ur, vilket vanligtvis brukar lösas med att jägaren som fått uppdraget istället skär ur ett djurs hjärta. Men här skärs hjärtat verkligen ut, något som inte tar död på den vackra unga vampyrflickan.
De trofasta dvärgarna i originalsagan är här deformerade och efterblivna, ett inavlat skogsfolk som utnyttjas av Snövit. Det är skrämmande hur lite Gaiman egentligen har behövt ändra i själva sagans grundintrig för att få fram sin obehagliga alternativa version. Alla ingredienser fanns där från början, det är bara frågan om vem det är som berättar historien.

Snövitgestalten i ”Snow, glass, apples” är på många sätt en typisk kvinnlig vampyr (som hon beskrivs i otaliga vampyrberättelser), som använder sitt vackra utseende för att förföra och förgöra. Efter faderns utdragna och oförklarliga död finner styvmodern ett stort antal ärr på hans kropp, speciellt på dess mest privata delar. Även prinsen som väcker Snövit ur hennes koma ger det på grund av hans egna perverterande sexuella begär, i Gaimans version är det knappast någon kysk kyss som får henne att vakna.

I sin introduktion till novellsamlingen skriver Gaiman följande om ”Snow, glass apples”:
”I like to think of this story as a virus. Once you’ve read it, you may never be able to read the orginial story in the same way again.”
Det var flera år sedan jag sist läste den här novellen, och fler år ändå sen jag sist läste Snövit. Men jag misstänker att författaren har helt rätt i det han skriver, att läsningen av ”Snow, glass, apples” omöjliggör en återgång till det tidigare sättet att läsa sagor på. Kanske för att hans version, sitt mörker till trots, känns snäppet mer äkta än originalet.

Neil Gaiman – Smoke and Mirrors (Avon Fiction, 2005)

Annonser

10 comments

  1. Jag älskar också ”Snow, glass, apples”, skrev som sagt min b-uppsats om den (:

    Fast att prinsen väcker Snövit med något mindre kyskt än en kyss är med i många av de tidigaste versionerna av sagan. Bröderna Grimm valde dock att sanera alla ”sina” sagor från sex och incest, byta ut onda manliga huvudpersoner mot kvinliga och lägga till mer våld (!).

    1. Det låter lite som att bröderna Grimm resonerade likadant som de flesta amerikanska tv-bolag (våld är okej, sex är inte okej)…
      Fast Disney-versionen är ju censurerad intill idioti, det finns ju inte mycket kvar i deras tråkiga version, men det verkar tyvärr vara den som folk oftast känner till.

  2. Tanith Lee har skrivit en novell där hon på liknande sätt omtolkar Snövit ”Röd som blod”. Den är bra.
    I originalfolksagorna var som Emelie säjer den sexuella undertexten som regel inte alls så där väldigt under.
    Törnrosa vaknar till exempel inte av prinsens kyss utan av att det tredje barn hon fått med prinsen i sovande tillstånd föds med tänder och biter henne i bröstet.

    1. Bra tips, ska se om jag inte kan lägga vantarna på hennes novell också.

      Jag får en stark känsla av att de gamla folksagorna var bra mycket mer intressanta innan bröderna Grimm gick in och redigerade dem…

      1. De äldsta versionerna av sagorna bör i och för sej skilja sej en del från de Grimm-arna hörde.

        ”Röd som blod” finns i Jules Verne Magasinet 386. Och därmed i någon av ”Det hände i morgon”-antologierna (red. Sam Lundwall).

  3. jag älskar ”snow, glass, apples”! har inte kunnat sluta tänka på den trots att det gått så många år sen jag läste den sist. som ett virus…

    fick tips från en bekant om gregory maguire, som skrivit böcker med annorlunda perspektiv på klassiska berättelser – bl.a. om askungens styvsyster (confessions of an ugly stepsister) och om den elaka häxan i väst från oz (wicked). någon som läst dessa böcker och vet om det är någon kvalitet på dem?

    1. Samma sak för mig, den biter sig fast i medvetandet den här novellen. Gregoyr Maguire låter intressant, jag skulle också vilja veta om det är något att ha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s