Barn av sin tid

Vampyrberättelsen har genomgått många metamorfoser sedan den blev en del av vårt kulturella medvetande i och med vampyrromanens stora genomslag under 1800-talet. Tolkningarna av vampyrmotivet har skiftat kraftigt, bytt kostym allt eftersom vårt samhälle har förändrats och utvecklas. Vampyren må vara en urgammal varelse, både symboliskt och bokstavligt, men den är alltid en representant för den tidsperiod när den har skapats.
Vampyren är – sin odödlighet till trots – alltid ett barn av sin tid.

Detta gäller i hög grad vampyrerna i Poppy Z. Brites roman ”Lost Souls” från 1992.
Zillah, Molochai och Twig är alla vackra, evigt unga och fullkomligt livsfarliga för de människor som råkar hamna i vägen för dem. Under en av deras slumpmässiga och destruktiva resor runt om i landet så råkar de av misstag stöta ihop med den unge gothpojken Nothing, som är Zillahs son och som har rymt hemifrån för att komma bort från sitt vardagliga liv. Hos vampyrerna finner han en mening och ett sammanhang som han aldrig tidigare känt, men han dras också med i deras dekadenta livsstil.
I kontrast till vampyrgänget få vi också följa den synske Ghost och hans bäste vän Jason. Efter att deras vägar korsats med vampyrerna så vänds deras liv helt upp och ner, och konfrontationen blir till slut oundviklig.

”Lost souls” är ingen kärlekshistoria med lite vampyrfernissa, som många av dagens mest populära böcker i genren. Det är en rätt obehaglig och ångestladdad bok, lika mörk som de evigt förekommande gothkidsens kajal. Nothing är i början en av dem, en svartklädd mager ung man som missbrukar droger, alkohol och sex helt utan urskiljning.
Just skildringen av de desillusionerade och svartklädda ungdomarna är en av ”Lost souls” stora styrkor. Dessa tonåringar dras till Zillah, Molochai och Twig som en mal till ljuset, och blir precis lika brända. Utnyttjade, använda och bortslängda. I sin dyrkan av mörkret råkar de springa in i den verkliga ondskan, en möte som får deras sminkade vampyrattribut att endast bli sorgliga.

”Lost souls” är lite som en ond dröm; en ändlös sträcka av droger, sex och våld. Det tidiga 1990-talets cyniska samhällsklimat målat i nattsvart.
Ghost är den enda karaktären som för med sig en smula hopp till berättelsen. Hans kärlek till sin bäste vän, hans känslighet och omtanke om den vilsne Nothing är som en ljusglimt i allt mörker. Vampyrerna i ”Lost Souls” må vara barn av en dyster tid, men Ghosts närvaro visar att det finns hopp om framtiden.

Poppy Z. Brite – Lost Souls (Dell Horror, 1993)

Annonser

13 comments

    1. Den är inte det bästa jag har läst i vampyrväg. Det är som sagt VÄLDIGT mycket alkohol, droger och perverterat sex, men om man kan se bortom det så är den riktigt intressant!

    1. Jo, jag tyckte om den. Inte jättemycket, men ganska. Den var ganska utstuderad, men också intressant för att den skiljer sig så mycket från Twilight och liknande böcker.

    1. Tack!
      Jag gillar DIN språkhantering väldigt mycket också! Det är så kul att du har börjat blogga igen, för det är alltid intressant att läsa det du skriver.

  1. Jag har stått och hållit i den här på SF-bokhandeln utan att köpa den. Baksidestexten gav väl en föraning om alla de där drogerna och sexet vilket fick mig lite tveksam. Vampyrdåre som jag är kommer jag säkert att läsa den men det är en del annat som ligger före i kö. Men om inte annat kan den kanske funka som hjärntvättare efter allt för många ungdomsvampyrromanser ;)

    1. Det finns bättre vampyrböcker helt klart, men som motgift när man blivit helt fast i vampyrromansträsket är den bra! Och som tidsdokument som sagt.
      Jag har läst att Brites vampyrnovellsaming ”Love in Vein” ska vara snäppet värre, med ännu mer sex och dekadens. Den lär jag nog inte läsa, jag behöver inte mer av den varan efter att ha läst ”Lost Souls”… ;)

  2. Lost Souls har varit en av mina vampyrfavoriter sen jag läste den första gången för en sådär tio år sen, och jag har läst om den många gånger sen dess. Love in Vain innehåller däremot inga vampyrberättelser av Brite själv, utan är en antologi sammansatt av henne. Mycket sex och dekadens, ja, men också intressant om man söker originella tolkningar av vampyrmotivet.

    1. My mistake! Jag har läst att Brite legat bakom samlingen helt, men då är hon alltså redaktör för den?

      Det är intressant att jämföra olika tolkningar av vampyrmotivet, Brites skiljer sig definitivt från många andra vampyrböcker jag har läst.
      Ett favoritinslag i boken (som jag inte tog upp här av någon anledning) var hur alla gothkidsen lyssnar på ”Bela Lugosi’s dead” hela tiden. En ganska finurlig blinkning både till vampyrmytologin och till gothkulturen. Plus att jag blev grymt sugen på att lyssna på Bauhaus medan jag läste!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s