Månad: juli 2010

Småytligt om internatskoleliv

Agnes Hellströms debutroman ”Ränderna går aldrig ur” utspelar sig på ett internat, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Här börjar Elin i gymnasiet, efter att ha tillbringat sin uppväxt i den lilla inskränkta norduppländska orten Gimo. Hon är livrädd för att inte passa in, men vill samtidigt inte bli som en del av sina nya klasskamrater som är uppväxta i en skyddad överklassmiljö.
Livet på internatet blir för Elin både svårt och oändligt roligt. Hon får nya vänner och nya vanor, men känner samtidigt att hon glider iväg från sitt gamla liv hemma i Gimo. Var hör hon egentligen hemma?

Agnes Hellström gick gymnasiet ungefär samtidigt som jag gjorde det, vilket hon även låter Elin göra. Mycket av det hon skriver om känns bekant på ett eller annat sätt. Trots att jag aldrig var i närheten av en skola som Sigtuna, så fanns det bekantas bekanta som gick där och som verkade leva ungefär som karaktärerna i den här boken. Även om de själva aldrig skulle ha sett sig som priviligierade så levde de ett väldigt skyddat och världsfrånvänt liv, och jag var givetvis oändligt fascinerad av dem.
Hellström har fångat tidsandan väldigt bra tycker jag. Den där perioden i mitten av nittiotalet, när den värsta främlingfientligheten var på nergång men innan bratskulturen blev ett begrepp och en livsstil på allvar. Krocken mellan Elins två världar kan tyckas extrem, men tyvärr så speglar den hur stora klasskillnaderna faktiskt var (och är) i vårt land.

Elin är en ganska utåtriktad och social tjej, som blir populär på skolan trots att hon inte riktigt passar in. Lite väl populär, känner jag, för jag minns själv hur stor märkeshysterin var i vissa kretsar under den här tidsperioden. Att Elin springer runt med kläder från UFF och Doc Martens (precis som undertecknad gjorde), men ändå blir uppraggad av överklasskillar åt höger och vänster känns inte helt trovärdigt, måste jag säga. Att inte hennes billiga kläder blir ett stigma, något hon oroar sig och skäms över, känns lite konstigt.

Mitt största problem med ”Ränderna går aldrig ur” är ändå att boken känns rätt ytlig. Hellström går aldrig in på djupet i sin skildring av livet på internatet. Inte ens Elin, bokens huvudkaraktär, känns riktigt engagerad i sin egen berättelse. Visst, hon blir förbannad ibland, men enda skälet till att jag vet det är att det uttryckligen skrivs ut att hon blir förbannad.

Det finns ett litet sidospår i boken där Elin träffar på sin gamle bästis Behnam. Hela den sidohistorien tycker jag känns ganska överflödig. Behnam blir en ganska endimensionell karaktär, den varme och jordnäre killen med invandrarbakgrund som får stå i kontrast mot alla de ytliga och arroganta överklasskillarna. Jag antar att han är med för att poängtera klasskillnaderna ännu lite mer, men det är alldeles för övertydligt gjort.

”Ränderna går aldrg ur” är ingen dålig bok, men det känns som att den hade blivit så mycket bättre om Hellström hade vågat gå in mer på djupet och satsat på att göra sina karaktärer lite mer komplexa.

Agnes Hellström – Ränderna går aldrig ur (Månpocket, 2010)

En kort bokenkät

Jag hittade ännu en liten bokenkät i miniformat hos En bokcirkel för alla. En enkät som med fördel kan fyllas i flera gånger efersom den handlar om den bok som läses just för tillfället.

1) Vad heter boken du läser just nu?
”Already Dead” av Charlie Huston

2) Hur långt har du kommit?

Ca 30 sidor.

3) Beskriv boken med tre ord
Noirinspirerad underhållande vampyraction

4) På en skala från 1-5, hur bra är den hittills?

Jag har inte kommit särskilt långt ännu, så det är lite svårt avgöra. Men jag skulle säga 3.5 – det är spännande, rätt roligt (älskar rockabillyklubben som vampyren Joe går på!) och hittills undviker Huston de mest uttjatade vampyrklichéerna med bravur.

Melankolins historia

Av någon anledning har Karin Johannissons ”Melankoliska rum” blivit liggande på mitt nattduksbord (eller snarare på den vingliga och fullkomligt fullproppade lilla hylla som tjänar som nattduksbord) i flera månader. Jag misstänker att det bara har gällt för mig att hamna i rätt sinnestämning, för när jag väl kom in i läsningen ordentligt så blev jag helt absorberad av Johannissons fina språk och kloka tankar.

För den som tidigare har läst Johannissons ”Den mörka kontinenten” – du som inte har läst boken borde verkligen! – känns flera av resonemangen vagt bekanta. Där handlade det om kvinnan och medicinen skildrat ur ett idéhistoriskt perspektiv, här handlar det om melankolins olika fomer och dess utveckling under flera hundra år.

Fokus ligger på litterära uttryck av olika slag, men Johannisson refererar också till läkarjournaler och psykologiska fallbeskrivningar. Det är ruskigt intressant att läsa hur melankolin tagit sig olika uttryck beroende på samhällsklimat, normer och värderingar. Inte så att hon påstår att melankolikern på något sätt fejkar eller gör sig till för att passa in i en viss mall, utan snarare att vi alla omedvetet anpassar oss till det rådande samhällets normer. Vi är den kultur vi lever i, och Johannissons resonemang kring detta är både tänkvärda och lite läskiga.
Johannisson kopplar hela tiden sina resonemang till vår samtid, där utbrändhet och depression blivit en av de största folksjukdomarna. Samtidigt som allt fler blir sjuka så sjunker också melankolikerns status. För några hundra år sen var melankolikern en högstatuskaraktär, en överklassman som visade sin känslighet och konstnärlighet genom sin melankoliska personlighet. Idag är melankolikern en svag och arbetsovillig figur, oftast en kvinna inom lägre medelklass, som knappast avundas av någon.

För den litteraturvetenskapligt intresserade finns det en hel del guldkorn att hämta i ”Melankoliska rum”. Johannisson skriver om Werther, Madame Bovary, Martin Birck, Doran Gray och Rousseaus Julie på ett sätt som ger åtminstone mig ett väldigt sug att plocka upp några klassikerfavoriter igen.
Det är en tankeväckande och mycket välskriven bok som Johannisson har skrivit. Den är inte särskilt tung eller svårforcerad trots sitt allvarliga tema, utan tvärtom mycket njutbar att läsa.

Karin Johannisson – Melankoliska rum: om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (Bonnier pocket, 2010)

Lilla tidsfördrivet

Jag kan inte annat än att hålla med Bokhora-Helena; en liten enkät är precis vad som behövs en gråmulen dag som denna.

Senaste…

… meningen du läste: ”Några kallar konsumismens kräsna begär för sensibilitetetens modernaste, och mest tillåtna, form.” (Karin Johannissons – Melankoliska rum: om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid)
… impulsköpet: Jag köpte Kelley Armstrongs ”Märkt” för en tia på Willys härom veckan. Att jag inte kan motstå billiga böcker är inte alltid en fördel, för jag gillade egentligen inte alls Armstrongs första bok i serien. Det var för mycket klichéer och för mycket tanstnusksex, vill jag läsa om shapeshiftande badass-brudar och sexiga varulvar så satsar jag hellre på Patricia Briggs. Fast den här delen kan ju vara bättre, förstås.
… bibliotekslånet: En tråkig kursbok från högskolebiblioteket i Borås.
… bokrelaterade överraskningen:Att ”The Fall”, uppföljaren till del Toros & Hogans ”The Strain”, kommer redan i september. Läsfest med vampyrsmak!

Try holy water, death breath!

Inledningen till Joel Schumachers vampyrungdomsfilm ”The Lost Boys” från 1987 ger mig fortfarande gåshud, trots att jag har sett filmen säkert tio gånger. Jag är svag för helikopterpanoreringar i filminledningar, såväl över land eller – som i detta fall – över vatten. Ackompanjerat av Echo & the Bunnymens strålande cover av The Doors ”People are strange” slutar inledningen med en glidande tagning av det kustbelägna nöjesfältet och boardwalken som innehar en viktig roll i filmen.

Bröderna Emerson flyttar tillsammans med sin nyligen frånskilda mor till den kaliforniska kuststaden Santa Carla, ”The murder capital of the world”. De hinner inte mer än anlända till staden förrän storebror Michael (Jason Patric) träffar den hemlighetsfulla Star vid nöjesfältet och det våldsamma motorcykelgäng hon hänger med. Ledaren David (spelad av en ung, sardonisk och hyfsat långhårig Kiefer Sutherland) utmanar Michael och får honom att dricka blod ur en flaska, vilket får honom att sakta förvandlas till en vampyr.
Som tur är så har lillebror Sam (Corey Haim) också gjort sig några nya bekantskaper, nämligen bröderna Frog. De är serienördar och självutnämnda vampyrexperter och prackar på Sam vampyrserietidningar när han först träffar på dem i stadens seriebutik. När brodern så börjar uppvisa tydliga vampyrsymptom så är det till Edgar och Alan Frog (vars namn är en hommage till skräckmästaren Edgar Allen Poe) som han vänder sig.

”The Lost Boys” är en film som verkligen lyckas med att förena skräck och humor på ett sätt som Joss Whedon senare kom att fullända i ”Buffy”. Visst kan många inslag i filmen kännas lite fåniga såhär 23 år efteråt – inte minst kläder och frisyrer – men trots den typiska åttiotalsinramningen så har Schumacher lyckats göra en på många sätt tidlös film. Mycket för att tidlösheten i sig är ett av filmens huvudteman. Mc-gänget kallar sig för ”the lost boys”, precis som de pojkar som hamnar i Neverland tillsammans med Peter Pan. Liksom pojkarna kommer dessa ungdomar aldrig att växa upp, och när David försöker övertala Michael att bli en av dem så är det evig ungdom och odödlighet han lockar med.

Det är inte heller någon slump att det just är en Doors-låt som är filmens titelmelodi. Vampyrgänget har en The Doors-affisch uppklistrad i sin underjordiska lya, och likheten mellan skådespelaren Jason Patric och Doors-sångaren Jim Morrison är uppenbar. I scenen när Michael för första gången dricker blod så dubbelexponeras han och affischen med The Doors-sångaren som dog ung och därför på ett sätt också kom att bli odödlig.

The Frog brothers är enligt mig filmens allra största behållning. De två bröderna slänger sig med mängder av obetalbara oneliners och har en veritabel arsenal när det kommer till vampyrvapen och vampyrdödarkunskap. Men när det väl kommer till kritan så fegar de ur totalt, och det är bara med hjälp av Sams hund som de faktiskt lyckas ta död på en vampyr under filmens spektakulära slutstrid.

Slutstriden i ”The Lost Boys” innehåller en hel del fantastiska scener för den som uppskattar lite gammal hederlig splatter. En vampyr ”kokas” exempelvis i badkaret tillsammans med vigvatten och vitlök, medan en annan vampyrs död bäst beskrivs av Sam själv som ”Death by stereo!”. De sedvanliga vampyrdödsscenerna, som oftast innefattar uppbrinnande eller förvandlande till aska, känns riktigt oinspirerade i jämförelse.

”The Lost Boys” är en kultfilm inte bara i vampyrsammanhang utan också för alla som gillar åttiotalsfilm. Liksom de flesta filmer som Corey Haim och Corey Feldman förekommer i tillsammans är den skamlöst underhållande och rekommenderas i synnerhet för de som föredrar sina vampyrer serverade med en stor portion humor.

Det här inlägget hade jag egentligen planerat att lägga upp tidigare i veckan, eftersom ”The Lost Boys” passande nog visades på kanal 5 i fredags natt. Tyvärr hann jag inte skriva inlägget förrän nu, men jag hoppas att ni vampyrentusiaster passade på att se filmen ändå.

Läget

Jag är tillbaka från minisemestern med solbränna, en utläst bok (ja, faktiskt bara en), en mycket solsvedd fästman och över 300 inlägg i rss-läsaren att gå igenom. Till min stora lycka så stoltserar huvudstaden numera med regn och humana temperaturer, vilket gör att jag hoppas att komma ikapp med bloggen så smått.

Eftersom värdet tillåter inomhusaktiviteter för första gången på evigheter så har jag dessutom börjat sortera om bokhyllan igen. Jag fortsätter på färgkoordinerat, men med några smärre justeringar och en genre-hylla som ser ut att bli väldigt fin.

I veckan ska jag försöka få klart mitt paper till vampyrkursen, men förhoppningsvis kommer jag samtidigt orka med att fylla bloggen med vampyrrelaterade inlägg.

Hur är läget med er?

Pocketkedjan: junipaketet

Jag måste erkänna att min första reaktion när jag plockade upp Nora Roberts ”Begravt i glömska” ur junipaketet var ”Herregud, hur gammal är den här boken egentligen?!”. Både titel och omslag känns rätt mossiga och efter att ha läst baksidestexten lite snabbt så blev jag inte direkt mindre misstänksam. Vacker kvinna, familjehemligheter, snygg granne med vilken hon har en flirt, mystiska hot, bla bla bla. Inte någon bok för mig direkt.
Efter att ha läst några sidor så visade det sig dock att den hunkige grannen Ford inte var någon typisk standardromanhunk (som jag tänker mig kanske är… polis eller brandman eller något liknande), utan att han är graphic novel-författare/konstnär. En snygg serienörd med en Buffy-samlarfigur på sitt ritbord – så lite krävdes det alltså för att få mig att läsa den här boken.

Huvudkaraktären Cilla är en f.d barnskådespelerska som flyttar tillbaka till sin mormors hus för att renovera det och skapa ett nytt liv. Mormodern var en mycket känd aktris som tog livet av sig för många år sedan, och Cilla upptäcker raskt att mormodern tog med sig en hel del hemligheter i graven.
Cilla är en i mina ögon ganska tråkig huvudkaraktär. En typisk typ A-personlighet som renoverar, tränar och försöker undvika att hamna i säng med grannen trots att hon gillar honom med samma frenesi. Hennes enda intressanta drag är väl att hon konverserar med sin döda mormor i drömmen ibland, men det räcker inte särskilt långt.

Tydligen är Nora Roberts en extremt framgångsrik författare, men jag lär inte läsa något mer hon har skrivit utan mycket bra skäl (läs: bra betalt). Hon är bra på att få till snärtiga dialoger, men sexskildringarna mellan Cilla och Ford är så ostiga att de kräver skämskudde. Inte ens att Ford är ett Battlestar Galactica-fan kan få mig att bortse från dem.

Den andra boken i junipaketet var Tove Janssons ”Sommarboken”, en mycket glad överraskning. Jag gillar Jansson skarpt, även om jag av någon anledning inte har läst mycket av hennes böcker som inte handlar om mumintrollen. Den här boken har befunnit mig på min mentala läslista i åratal utan att jag någonsin kommit till skott.
”Sommarboken” visade sig vara min absoluta favorit bland alla pocketkedjeböcker jag har läst. En total fullträff!

I denna tunna lilla volym ryms en samling fristående kapitel som alla handlar om en liten familj som tillbringar sin sommar på en ö i Finska viken. Pappan i familjen tycks tillbringa det mesta av sin tid med att arbeta eller lägga nät, vilket lämnar farmorn och hennes barnbarn Sophia att roa sig tillsammans. Vänskapen mellan dessa två ytterst viljestarka och envisa personligheter är bokens kärna och dess ständigt återkommande tema.
Sophia är inte direkt något beskedligt barn. Hon är argsint och beskäftig, men också mycket känslig av sig. När hon och farmorn blir osams så skiver hon ett brev och sticker under dörren till farmors rum: ”Jag hatar dig. Varma hälsningar av Sophia.”

Ett av mina favoritkapitel handlar om när familjen skaffar en katt som inte ells blir så tillgiven som Sophia hoppas på. Hon blir som besatt av att vinna katten Mappes kärlek vilket gör att den drar sig undan ännu mer:
”Det är underligt med kärlek, sa Sophia. Ju mer man älskar den andra desto mindre tycker den andra om en.
Det är alldeles riktigt, anmärkte farmorn. Och vad gör man då?
Man fortsätter att älska, svarade Sophia hotfullt. Man älskar värre och värre.”

”Sommarboken” är en bok som lyckas med att vara omväxlande rolig och melankolisk. Vackra naturskildringar kombineras med pricksäkra dialoger och bildar tillsammans en helhet som inte är annat än fantastisk. Den får mig också att minnas min egen barndoms skärgårdssomrar vid familjens landställe, även om jag förhoppningsvis var ett lite mer lätthanterat barn än Sophia.

Nora Roberts – Begravt i glömska (Bonnier pocket, 2009)
Tove Jansson – Sommarboken (Albert Bonniers klassiker, 2009)

Roslagsläsning

Jag ska imorgon iväg på ett efterlängtat kortbesök vid familjens landställe i Roslagen. I sedvanlig ordning så har jag grov beslutsångest gällande vilka böcker som ska packas.
Det måste vara pocketböcker av nätt format för att orka släpas på bussen och dessutom släpas med ut på någon trevlig övistelse. Alltså ska de helt inte heller vara alltför dyrbara, eftersom risk för närkontakt med saltvatten finns (hemska tanke!). Plus lättlästa nog att kunna läsas i småportioner i skränande måsars och rusande båtmotorers närhet.

Efter mycket vånda har jag nog bestämt mig för att Némirovskys ”Ensamhetens vin” och Harris ”From Dead To Worse” får följa med, men jag hinner förmodligen ändra mig tre gånger tills imorgon när jag ska iväg.

Roslagsläsning alltså. Inte det lättaste att besluta om.

Parasitpositiv

Cal Thompson, protagonist i Scott Westerfelds ”Peeps”, har den enorma oturen att bli smittad första gången han har sex. Och smittad betyder i det här fallet inte att han fått någon pinsam könssjukdom, utan att han blivit infekterad med en parasit som förvandlar människor till blodtörstiga vampyrer. Cal visar sig vara immun mot parasiten, vilket gör att han tvångsrekryteras som vampyrjägare. Första uppgiften: att spåra och fånga in alla ovetande exflickvänner som han har råkat smitta.

Westerfelds vampyrer är inte riktigt den vanliga typen. De kan inte flyga eller förvandla sig till en fladdermus, de syns i speglar och är inte särskilt magiska alls. De kallas inte ens vampyrer, istället använder Night Watch (den organisation som Cal jobbar för) benämningen Parasite Positive – eller Peeps förkortat .
Parasiten som kontrollerar vampyren är på många sätt bokens egentliga huvudperson. Cals berättelse om sitt farliga vampyrjägarliv varvas med korta kapitel som uteslutande handlar om olika slags parasiter. Och här vill jag utfärda en varning för alla som är det minsta hypokondriska eller äckelmagade – dessa parasiter beskrivs in i minsta och obehagligaste detalj. Det är inälvor som äts upp, organ som invaderas och ögonglober som sprängs. Som den smaskigaste tänkbara splatterfilm, fast på riktigt.
Cal var biologistudent på college innan han smittades och är själv fascinerad av parasiternas värld. Han försöker hålla kvart vid sitt vetenskapliga synsätt boken igenom, men när märkliga saker börjar inträffa så börjar han misstänka att parasitvampyrerna bara är en början och att det djupt under New York finns något större och oändligt mycket farligare som bara väntar på sin chans.

”Peeps” är typexemplet på en roman som i varje blurb kallas ”fast-paced”. Den är spännande på det där sträckläsningsframkallande sättet. Parasitkapitlen är rätt intressanta, men jag måste erkänna att jag flera gånger bläddrade framåt för att se vad som skulle hända med Cal istället för att läsa om malariamyggor och rabies. Visst är även dessa kapitel läsvärda och ger lite välbehövliga andingspauser i spänningen, men jag tycker att de är alltför många och det blir i längden lite tjatigt att läsa om alla värddjur och dess plågor.

Efter att ha proppat mig full med humanvampyrskildringar den senaste tiden, så var det ganska uppfriskande att läsa Westerfelds tolkning av vampyrmytologin. Den är förvånansvärt rolig, som när Cal ska fånga in peeps genom att använda deras mest älskade ägodelar emot dem, vilket i ett fall inkluderar en hel hög Elvis-memorabilia. Boken är också rätt äcklig, och jag borde också alla varna alla råttfobiker att sky den här boken som pesten för att undvika livslånga råttrelaterade mardrömmar.
Ingen direkt episk vampyrroman, men klart underhållande. Om jag nu bara inte hade läst det där kapitlet om Toxoplasma och kattägare…

Scott Westerfeld – Peeps (Razorbill, 2006)

Sista paketet

Igår fick jag hem det sista paketet i pocketkedjan, och eftersom inga av böckerna ska vidare så tänkte jag för en gångs skull passa på och skriva om böckerna direkt.

Detta sista paket innehöll tre (!) böcker:
Irène Némirovskys ”Ensamhetens vin”– jag har läst så mycket om Némirovsky den senaste tiden och bara härom dagen så skrev jag i en kommentar att jag verkligen vill läsa något av henne, så det här var verkligen en angenäm överraskning!
Andreas Romans ”Mörkrädd” – jag läste och gillade Romans ”Någon i din säng” i höstas och har sedan dess tänkt att jag verkligen borde läsa den här boken också (böckerna är löst sammankopplade).
Maryse Condés ”Desirada” – den här läste jag i våras och gillade skarpt. Eftersom jag nu har dubletter ska jag se om inte den ena boken kan lottas ut på något sätt.

Tack Camilla för alla böcker du har skickat! Och ett extra tack för de boktips du skickade med i sista paketet – en del av dem har jag redan läst, men några av tipsen var nya för mig och kommer garanterat att kollas upp!

Det här är inte det sista inlägget som handlar om Pocketkedjan. Jag har både junis och julis böcker att recensera och efter det ska jag försöka skriva ihop något slags sammanfattning och reflektion över mitt deltagande i kedjan.