Pocketkedjan: majpaketet

Jag ligger lite efter med att både läsa och skriva om pocketkedjeböckerna, men nu är jag äntligen klar med båda majböckerna.

Naomi Noviks ”Hans Majestäts drake” var en angenäm överraskning. Jag ägde boken sedan tidigare, men hade inte hunnit läsa den, så nu fick jag ett utmärkt skäl att äntligen sätta tänderna i Temeraire-serien.

När man läser rätt mycket fantasy så är det lätt att tröttna på de dussinfantasyböcker som dignar av påhittade världar, språk och alvliknande varelser av olika slag. För att inte tala om alla stora svärd.
Det är alltså riktigt uppfriskande att ”Hans Majestäts drake” utspelar sig i 1800-talets England, mitt under brinnande krig mot Napoleons Frankrike. Det är en värld som påminner ganska mycket om hur vår egen värld såg ut på den tiden – om det inte hade varit för drakarna det vill säga.
Kapten Will Laurence finner av en slump ett drakägg på ett tillfångataget fransk skepp och när draken hastigt kläcks så väljer den ut honom som sin förare. Draken får namnet Temeraire och visar sig vara både intelligent, modig och ytterst lojal mot Laurence.
”Hans Majestäts drake” påminner mig en del om Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell” som också utspelar sig i Storbritannien under samma tidsperiod, men där magi används i kriget istället för drakar. Dock är Noviks bok klart mycket kortare och mindre komplex än Clarkes, vilket inte nödvändigtvis är en nackdel (Clarkes bok klockar in på drygt tusen sidor, vilket tangerar smärtgränsen även för en hängiven tegelstensfantast som mig).
Jag uppskattade mixen av 1800-talshistoria och fantasyinslag och har redan lagt in en beställning på nästa del i serien. Perfekt sommarläsning för alla som har en soft spot för fantasy, men inte orkar sätta igång med någon tokepisk serie i väldigt många delar.


Bok nummer två i majpaketet är Jane Fallons ”Rätt åt dig!”.
Här kommer jag tyvärr bli tvungen att påpeka en av pocketkedjans svagheter. Eftersom kedjan går ut på att en bok hela tiden ska skickas vidare så är det nästan oundvikligt att man till slut sitter där med en bok som man inte har något som helst intresse av att läsa. Jag läser inte chicklitt, men det gör flera av de som är med i samma kedja som mig och därför är det inte så konstigt att en chicklitt-bok slutligen har lyckats leta sig hem till mig.
För första gången sedan kedjans början så övervägde jag faktiskt att helt hoppa över att läsa en bok, men så bestämde jag mig för att ändå ge den en chans. Jag menar, jag kan ju inte sitta här och påstå att jag inte gillar chicklitt när det enda jag har läst i genren är ”Bridget Jones dagbok” och ”Vattenmelonen” (båda för mer än tio år sen dessutom).
Efter avslutad läsning kan jag bara konstatera att den här genren – precis som jag misstänkt – inte är något för mig. Det handlar om två kvinnor som kommer på att de är ihop med samma man och bestämmer sig för att hämnas på honom. Jag tror att det ska vara roligt, men jag fann hela historien rätt tröttsam. Alla karaktärer uppför sig irrationellt alternativt totalt klichémässigt. Jag kan inte känna någon som helst sympati för någon i hela boken och blir mest förundrad över att folk frivilligt läser sånt här. Tycker de att det är roligt? Spännande? Sexigt? Känner de igen sig? Jag förstår verkligen inte chicklitt alls, så om någon kunde ge en kort förklaring till chicklittböckernas storhet så vore jag tacksam.
”Rätt åt dig!” gick i alla fall fort att läsa, vilket är det enda marginellt positiva jag har att säga om saken.

Naomi Novik – Hans Majestäts drake (Bonnier pocket, 2008)
Jane Fallon – Rätt åt dig! (Månpocket, 2009)

Annonser

10 comments

  1. Jag gillade Jane Fallons första bok ”dumpa Matthew” och blev rätt besviken när mina förväntningar gick om intet… tyckte att den förstnämda var lite vassare än annan chicklitt jag läst

    1. Jag googlade Jane Fallon och läste en del om att hon ska vara ganska vass och Helen Fielding-bitsk innan jag bestämde mig för att läsa boken. Men den här var bara… meh.
      Den var liksom varken romantisk eller rolig, så jag förstår inte riktigt vad vitsen med boken är då?

      1. Jag läste ut den mest för att det ändå var om en veterinär… (felprägling från slukarårens boksmak gissar jag)
        Mitt problem med chicklitt är annars samma som med romantiska komedier – jag blir så irriterad på att de altid måste ljuga och komplicera allt istället för att reda ut det så jag sitter mest bakom min skämskudde och blänger.

  2. Hepp! Tack för varningen…jag läser inte heller chick-litt av uppenbara orsaker , men ibland får jag för mig att jag ska läsa ngt i den lättsammare genren och släppa lite på ”pretto-jag” ;-)…det är vid sådana tillfällen titlar som ovan nämnda åker med hem till bokhögarna, och alltså ligger ”Rätt åt dig” nu hemma i ngt slags kommerkanskeattläsatrave. Så skönt att veta att jag kan totalt strunta i den!- och fortsätta plöja mina aldrig sinande listor med ”bra litteratur” istället…

    1. Haha, jag känner igen mig totalt i det där att ibland få för sig att läsa lite lättsammare böcker för att inte verka vara så pretto/elitistisk… Och också för att utmana mina egna fördomar lite. trots att det oftast slutar med att fördomarna kvarstår så blir man ju ibland positivt överraskad.
      Du gör helt rätt i att strunta i den här boken. Den känns mest onödig, så lägg lästiden på något riktigt bra istället! :)

  3. Tycker verkligen du ska testa annat av Marian Keyes, t ex Rachel’s Holiday som är min favorit som har ett tyngre tema. Vattenmelonen är hennes sämsta och gör inte henne rättvis.

    1. Jag får se om jag ger mig på någon mer chicklitt i framtiden. Jag har kommit fram till att det inte är någon genre för mig, men vem vet, jag kanske blir motbevisad…? ;)

  4. Jag tror att tanken med de är att det mest ska vara underhållande. Vet inte vad som exagt placeras under kategorin chicklitt. Men jag kan tänka mig att läsa böcker i underhållningssyfte även om jag inte kan relatera till historia eller karaktärer. Men någonstans måste man väl ändå hitta något som man kan uppskatta. Annars blir det väl svårt. Jag vet att jag tyckte den andra Bridget boken var bättre, dock inte filmen. Inte läst Vattenmelonen, men jag läste En oväntad semester och den sög. Sen dess droppade jag allt med den författaren.
    Men var drar man gränsen mellan skönlitteratur och chicklitt? Är chicklitt samma som chickflicks fast på bok? De känns inte riktigt så. Är Jane Austen chicklitt? Det tycker inte jag.

    1. Jag har ingen stenkoll på chicklitt, så jag vet inte riktigt var gränsen går. Eller vilka författare som räknas dit. Men det är nog det där att jag inte kan relatera till någon karaktär eller historia som gör att jag inte gillar genren, för jag läser rätt mycket halvdålig skräck och fantasy när jag bara vill bli underhållen.
      Jag gillar inte rchickflicks heller, så jag misstänker att jag har något slags aversion mot hela den där genren. Mycket för att den är så totalt fixerad vid kärlek och relationer, som att det skulle vara det enda viktiga i livet.

      Jane Austen däremot, henne läser jag gärna! Fast jag tror inte heller att det kan räknas som chicklitt, även om många moderna författarinnor säkert har henne som sin största förebild.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s