Systrar i fördömelsen

”Du vet naturligtvis att det här med vampyrer och skräck är en erotisk grej”, sa han upplysande till mig över middagsbordet. ”Du och din vampyrkompis drömmer om Dracula istället för att gå på ungdomsgården som andra småflickor.”
”Var inte larvig”, sa jag och rodnade.

Inger Edelfeldts ”Juliane och jag” är ingen renodlad vampyrbok, det är sant. Men för mig var det den allra första kontakten med vampyrmystiken och dess anhängare, och därför ett obligatoriskt inslag i mitt subjektiva vampyrbloggprojekt.
Dessutom ligger det en hel del sanning i citatet ovan (ur en konversation mellan huvudkaraktären Kim och hennes dryge storebror Erland), vilket inte minst alla horder av Twilight-besatta tonårstjejer tyder på.

När Kim lär känna den nyinflyttade klasskompisen Juliane så är det som att hon äntligen har hittat hem. Hon har alltid varit intresserad av skräck, mystik och det ockulta, något som hon varit synnerligen ensam om. Men i Juliane finner hon en själsfrände och en vänskap som blir mycket viktigare än något annat.

Det förekommer inga vampyrer i ”Juliane och jag”, förutom i de böcker och filmer som de båda tonårsflickorna älskar.
Men däremot så är skildringen av vampyrintresset i sig en central del av boken, en del som gör den väldigt intressant. Kim och Juliane använder sitt gemensamma skräckintresse för att bygga upp en egen identitet, många år innan gothmodet blev allmängods (boken utspelar sig under tidigt 1970-tal). Visst blir de retade för sin annorlunda klädstil och sina suspekta fritidsintressen, men eftersom de självmant valt detta utanförskap så finner de ändå styrka i det.

Trots att de två flickorna fascineras av mörker och ondska så skräms de också. De ordnar mässor och seanser och skrämmer upp sig själva när de misstänker att det faktiskt finns en mörk kraft där ute, något som lyssnar och väntar.
Men trots dessa inslag så är inte ”Juliane och jag” någon skräckbok, om man nu inte råkar anse att en bok om tonåringar i sig är en skräckupplevelse. Skräcken är mer en bakgrund, ett medel för Juliane och Kim att bygga upp sina identiteter och självbilder.
Kanske skulle man alltså kunna kalla ”Juliane och jag” för ett slags metaskräckroman, men jag föredrar att kalla den för en av de bästa svenska ungdomsromanerna som någonsin har skrivits. Skräcken och vampyrerna är mer som en bonus för oss som liksom Kim och Juliane inte kan låta bli att fascineras av det övernaturliga.

Inger Edelfeldt – Juliane och jag (En bok för alla, 2005)

Annonser

9 comments

  1. Vad fantastiskt det känns att läsa en Juliane och jag-recension! Riktigt bra skriver och riktigt bra bok, jag tror jag ska göra en årlig läsning av den snart igen.

    1. Jag har faktiskt inte skrivit så mycket om ”Juliane och jag” i blgogen förut. Lite konstigt, men det blir nog lätt så att man ”glömmer” att skriva om favoritböckerna för att de känns så självklara för en själv.

      Jag satt och bläddrade i boken när jag skrev det här inlägget, blev också väldigt sugen på en omläsning!

  2. Hej här kommer författaren själv inklampande i din blogg och tackar för en post som värmde hjärtat! Lite nervöst undrar jag dessutom om du läst min ”Skuggorna i spegeln” (kom 2003 tror jag) som kanske är en något svagare bok men ändock med vampyrtema?

    1. Hej!
      Åh, vad roligt att du gillade mitt inlägg!
      Visst har jag läst ”Skuggorna i spegeln” också, flera gånger till och med. Det jag gillar mest med den boken är nog Arris svårighet att välja mellan vampyrdrömvärlden och hennes mänskliga och mer vardagliga kärlek, det är väldigt fint gestaltat. Det är en bra bok, även om den inte har samma plats i hjärtat som ”Juliane och jag”.

  3. Åh, det var min absoluta favorit när jag var yngre. Alla tonårsflickor borde läsa den. Och alla som nånsin varit tonårsflickor. Det underliga var att jag aldrig har kommit ihåg namnet på den och nu drabbades av massiv minnesflashback.

    1. Ja, verkligen! Den borde vara obligatorisk läsning för alla som vill veta hur tonårsjtejer fungerar (speciellt svartlädda tonårstjejer…)!
      Jag tolkar minnesflashbacken som något bra, men om det är en gammal favoritbok så är det nog så. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s