Novellsamling med ett lysande guldkorn

”Strax efter solnedgången” är en ny novellsamling signerad skräckmästaren Stephen King, som nyss kommit ut på svenska.
I förordet beskriver Kingen hur han startade sin skrivarkarriär genom att författa noveller till divere herrtidningar. Allt eftersom han blev framgångsrik och började skriva tokepiska romaner, så glömde han bort novellformatet och hantverket som ligger bakom det. Något han hoppas att ändra på genom den här samlingen.

Så, lyckas King med sin avsikt? Har han fått ihop en bra och spännande novellsamling? Har han återfunnit sin gamla känsla för novellskrivande?
Svaret är både ja och nej.
”Strax efter solnedgången” är en ganska ojämn samling. Den blandar rena spökhistorier med psykologiska minithrillers och existensiell terror. Allt i en salig röra.

Inledningsnovellen ”Willa” tycker jag är en av de svagaste bidragen i samlingen. Tämligen förutsägbar och nästan lite fånig är det verkligen inte en historia som skrämmer eller ens känns särskilt intressant. Det känns som en typisk spökhistoria jag har hört berättas alltför många gånger förut.

”Träningscykel” heter ett av de mer intressanta bidragen. Det handlar konstnären Richard Sifkitz som behöver förbättra sina kolesterolvärden och därför köper en träningscykel. För att ha något att titta på när han cyklar så målar Sifkitz en vacker landskapsmålning på väggen, en målning som på något märkligt sätt verkar bli levande när Sifkitz sätter sig på cykeln.
Historien kan verka lite töntig, men den är riktigt spännande. King väver skickligt ihop Sifkitz framväxande träningsberoende med de övernaturliga momenten. Vi läsare blir aldrig riktigt säkra på om allt bara handlar om vanföreställningar, något slags självhypnos framkallat genom cyklingen, vilket såklart gör det hela ännu bättre.

Samlingens absoluta guldkorn är novellen ”N.”. Med ett format som är ett hopkok av brev, tidningsartiklar och en lång fallstudie så har King tråcklat ihop en extremt obehaglig novell influerad av Arthur Machens ”Den store guden Pan”. Och det är gjort med ära, måste jag säga.
King brukar kunna ha en tendens att berätta alldeles för mycket och således ta udden av sina egna skräckskildringar, men här håller han tillbaka precis lagom mycket. Antyder, istället för att fläska på. Därmed lyckas han också förmedla den där lätt svindlande känslan av att verkligheten är en papperstunn hinna spänd över ett kaotiskt bråddjup på ett sätt som inte bara för tankarna till Machen, utan även Lovecraft.
Att fallstudien börjar som en beskrivning av en man med allvarliga tvångssyndrom, för att sedan utvecklas till något mycket mörkare, är ett genidrag. Sällan har mänsklighetens försök att skydda sig från ondskan verkat så futtiga, så dömda att misslyckas.
”N” är en av de allra bästa King-noveller jag har läst. Så bra att det är väl värt att läsa samlingen, trots dess svagare bidrag, bara för att få sätta tänderna i den.

Stephen King – Strax efter solnedgången (Bra Böcker, 2010)

Annonser

11 comments

  1. Spännande… har inte läst King på många år men han kommer nog tillbaka till mina läshögar med tiden.

    Och tittade mest in för att berätta att den gröna pocketpåsen kom idag – Tack! Helt ok att göra som du gjorde också tycker jag! Varför inte :) Ligger efter i lästid så jag lär läsa pockets från dig länge efter kedjan avslutats, bra tycker jag!

    1. Jag läste mycket King när jag gick i högstadiet, men tappade jag bort honom i många år. Det är först på senare år som jag har böjat läsa honom igen och faktiskt hitat en hel del nya favoriter.

      Jag har också några pockets jag inte hunnit läsa från kedjan, få se om jag hinner med dem nu i sommar. Det är ju trevligt att ha kvar några till seanre också. :)

    1. Jag läste massor av King när jag gick i sexan, tror att jag redan var rätt härdad efter att ha kollat på skräckfilmer i flera år för jag minns inte att jag blev så väldigt rädd. Däremot tv-versionen av ”Det”… Hu!

  2. Håller helt och hållet med om att det är ”N” som är behållningen här. Lätt en av Kings bästa noveller någonsin. Det som är lovande i sammanhanget är att ”N” är den nyaste, eller i alla fall en av de nyaste, i samlingen. Rensar man bort den gamla skåpmaten stiger genast snittbetyget, och så blir man ju glad över att han inte tappat gnistan, Kingen.

    1. Ja, det känns ju väldigt lovande faktiskt. Det vore helt fantastiskt om han skulle skriva en roman i stil med ”N”, kanske är det något man kan hoppas på inför framtiden…?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s