Bok utan känsla

Jag har aldrig riktigt förstått mig på Nicole Krauss. Hennes ”A History of Love” (”Kärlekens historia” på svenska) blev tokhyllad när den kom ut 2005, men jag föll aldrig för den. Visst var det en knasig och rätt gullig bok, men problemet var nog att den var lite för gullig för mig. Lite för utstuderat quirky liksom.

Tvärtemot vad man kanske kan tro så är inte ”Man utan minne” en uppföljare till ”Kärlekens historia”, något som jag hade antagit innan jag började läsa boken. Tvärtom är det här hennes debutroman, som nu kommit i svensk översättning – förmodligen eftersom hennes andra roman gått så bra.

I romanens centrum återfinner vi engelskläraren Samson Greene, som en dag plötsligt försvinner från sitt hem i New York för att efter flera dagar dyka upp irrandes i Mojaveöknen. På grund av en hjärntumör har han förlorat alla minnen sedan tolv års ålder och måste på nytt bekanta sig med en värld som är totalt förändrad. Bland annat har han en fru han inte känner och ett jobb han inte vet något om.

Det är en intressant urgångspunkt Krauss har för sin roman; en man som inte minns halva sitt liv. Det är till en början intressant att följa Samson i hans jakt på sin identitet och sina minnen, och Krauss lyckas särskilt väl med att förmedla den stora sorg som drabbas hans hustru när hon inser att hon aldrig kommer få tillbaka sin make.
Men tyvärr så utmynnar romanen snart i ett ingenting. Samson åker till Kalifornien för att söka efter sina rötter och han åker tillbaka till Mojaveöknen för att delta i ett minnesexperiment. Det är lite planlöst och faktiskt ganska tråkigt och efter ett tag så tröttnar i alla fall jag ordentligt på denna medelålders man utan minne.

Nog för att jag tyckte att känslomässigheten i ”Kärlekens historia” var lite för mycket för min smak, men när jag läste ”Man utan minne” så började jag nästan sakna den. För Samson är helt avstängd känslomässigt, förmodligen på grund av det trauma han genomlevt. Men det gör också att han inte blir någon engagerande karaktär, han blir en helt tom duk på vilken Krauss målar upp några långsökta intrigvändningar.

”Man utan minne” påminner mig lite om hur Douglas Couplands allra sämsta romaner kan vara; bisarra och ganska ytliga. Men utan den couplandska humor som får även hans sämre böcker att bli hyfsat underhållande blir det här bara platt och i längden helt ointressant.

Nicole Krauss – Man utan minne (Månpocket, 2010)

Annonser

2 comments

  1. Ja vet, en jävvla tjat om den där ”Kärlekens…” som visst var gullig o underhållande men hur fantastiskt?? Sökta magiska känslor o sånt tycker jag e så himla tråkigt. Har inte läst ”Man utan minne” men kanske struntar i…

    1. Ja, den blev liksom helt sönderkramad och geniförklarad och jag fattade aldrig riktigt varför.

      Det finns mängder med böcker som är bättre än ”Man utan minne”, den är inte riktigt värd att lägga tid på. Medelmåttabok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s