En familjs sönderfall

”Det var vi som var Mulvaneys” är en roman om en familjs långsamma men oundvikliga sönderfall.
Joyce Carol Oates är enligt mig som bäst när hon ger sig på den här typen av berättelser, mörka, psykologiskt förtätade och fulla av ett slags undanträngd aggression. Det finns en ursinnighet i romanen som smittar av sig på läsaren, jag märkte att jag vet flertal gånger under läsningen knutit nävarna i ilska över dess utveckling.

Familjen Mulvaney är en lyckad och lycklig familj som bor tillsammans med en stor mängd djur på den enorma gården High Point. Deras liv är avundsvärt fram tills den dag när katastrofen sker och inget längre blir som det varit. Istället för att stötta och hjälpa varandra så börjar familjen att lösas upp och falla sönder. De vänder sig mot varandra, frågar sig om och om igen hur det där hemska kunde ske och hos vem skulden egentligen ligger.
Vi får följa familjen under flera år när den oundvikligt splittras allt mer, och när alla medlemmarna fösöker finna något slags mening i sina liv, något som får dem att kunna gå vidare. Vilket inte är det lättaste.

JCO leker mycket med berättarperspektivet i den här boken på ett sätt som fungerar väldigt bra. Det är den yngsta brodern Judd som berättar, men under berättelsens gång så skiftar hans perspektiv från första till tredje person, ibland mitt i ett stycke. Det blir ett sätt för honom att distansiera sig till sitt yngre jag, men också att förhålla sig till den roll som han spelar i familjen Mulvaney.
Just rollspelandet inom familjen skildras knivskarpt. Som ett mantra upprepas de olika barnens smeknamn – Button, Ranger, Mule, Pinch – som för att cementera de roller de fått sig tilldelade i familjen. Det är när rollerna inte längre passar, när syskonen börjar bryta mot dess outtalade regler, som familjens sönderfall blir oundvikligt.

Tyvärr så tycker jag att ”Det var vi som var Mulvaneys” tappar lite precis mot slutet. Det hela slutar lite för lyckligt och tillrättalagt för att passa romanens dystra handling, men det är ändå en fruktansvärt bra (om än ganska ångestframkallande) läsning.

Joyce Carol Oates – Det var vi som var Mulvaneys (Bonnier pocket, 2003)

Annonser

12 comments

    1. Förutom Blonde så hör den här garanterat till JCO-favoriterna!
      Et totalt olyckligt slut hade varit för mycket, men jag hade nog helst sett att det inte ordnade sig så himla bra för (nästan) alla inblandade. Lite fler lösa trådar och lite lagom med lycka hade varit mer i min smak.

  1. Oates ligger mig my varmt om hjärtat, och jag har sedan ngr år tillbaka som ambition att läsa mig genom-om inte hela, så större delen- av hennes författarskap…(phu!) Jag tyckte också ”Mulvaneys” var riktigt bra(och som jag minns köpte jag nog äv slutet,,,), men håller annars Blonde som det totala mästerverket. Mitt i livet, Fallen, Älskad saknad och Dödgrävarens dotter tyckte jag oxå var helt fantastiska. Den senaste på svenska, Älskade syster, blev jag dock lite besviken på; den kändes för lång och utdragen, hon upprepade liksom samma scenerier ngr gånger för mycket. Annars är ju det för mig Oates stora styrka; att hon skriver långa episka historier och rakt igenom lyckas hålla berättelsen och människorna lika intressanta, gripande och fascinerande från början till slut.

    1. Oj, vilken ambition!
      Jag har inte läst så många JCO ännu, färre än tio. Håller precis som du Blonde som det stora mästerverket, men Mulvaneys är en god tvåa.

      Ja, det känns ju som att det är vanligt att hennes mindre lyckade böcker blir lite utdragna och fyllda av upprepningar. Vilket är lite tråkigt, för hon är ju så fantastisk när hon är som bäst och då önskar man ju att hon alltid kunde skriva lika bra.

      Har du läst några av hennes ungdomsböcker?

  2. Nej, hittills har jag haft fullt upp med ”vuxenböckerna”..;-) Se´n ska tilläggas att jag gladeligen tänkt mig hoppa över en del av det hon skrivit under alter egonen Rosamond Smith och Lauren Kelly…(har läst nån enstaka och den höll inte alls samma klass). Men jag kan absolut tänka mig läsa äv ngr av hennes ungdomsböcker.
    Så jag betar av en Oates med jämna mellanrum, som ett låångt projekt:-)

    1. Det låter lite som ett livsprojekt. ;)

      Jag har bara läst någon enstaka ungdomsbok som jag tyckte var bra, men inte fantastisk. Jag tror du gör rätt i att hoppa hennes alias-böcker, de verkar ju klart mycket tråkigare än de som skrivas i hennes riktiga namn. Eller jag kanske bara har fått för mig att hon skriver en del deckare under pseudonym?

  3. Nädå, du har så rätt. Hon har kläckt ur sig en del , som jag tror, rätt mediokra deckare främst i namnet Rosamond Smith. Och se´n måste jag få tillägga att det ÄR ngt slags livsprojekt ;-) , och jag tar det inte dödsallvarligt, mer som en kul grej; typ att läsa alla Oates som ramlar på mig med jämna mellanrum(känns ibland som jag hittar minst en ”ny” Oates vid varje botaneringstillfälle hos Stadsmissionen och Myrorna…). Så att jag ngn gång i framtiden -med ngn slags heder i behåll-kan säga ”att jag läst det mesta av Oates…;-)”
    Se´n måste jag bara få säga att det var skitkul att läsa Ajvides text i länken ovan om Varulvarnas natt/ I am legend. Jag håller på med Lilla stjärna nu (är typ 1/3 in i den- och bara rågillar…)och jag tar gärna in allt som har med denne fantastiska John att göra, nu när jag befinner mig i Ajvide-land:-)

    1. Jag tycker det låter som ett väldigt trevligt livsprojekt, jag. :)
      Jag brukar också hålla ögonen öppna efter JCO när jag är på Stadsmissionen eller Myrorna, håller med om att man ofta kan hitta någon ny bok att lägga vantarna på.

      Ja, det texten var helt fantastisk! Ska nog lyfta upp länken i inlägget, så att ingen missar den. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s