Månad: juni 2010

Balkongläsning med förhinder

Jag är inte särskilt förtjust i att sola för solandets skull, men däremot tycker jag att något av det bästa med sommaren är att sitta i bikini på balkongen och läsa i timmar. Helst med något kallt att dricka inom räckhåll och dåsande katter vid fötterna. Sommarperfektion!

Tyvärr har min balkongläsning stött på förhinder. I princip hela dagen idag har det suttit ett skatpar i björken utanför och bara kraxat och kraxat oavbrutet. Jag misstänker att det har att göra med den halva skata som grannkatterna lämnade utanför porten härom dagen, för de låter riktigt förbannade. Vilket gör det helt omöjligt för mig att koncentrera mig på min läsning.
Så nu har jag börjat fundera på hur jag bäst ska få tyst på skatuslingarna, eller i alla fall få bort dem från björken. Spruta vatten på dem? Plantera ut fågelmat spetsat med sömnmedel? Rikta alla högtalare mod balkongen och försöka skrämma bort dem medelst baskaggetung gitarrbaserad musik?

Jag vill gärna påpeka att jag vanligtvis är en djurvän av stora mått. Men när djuren kommer i vägen för mig och min balkongläsning, då är det dags för hårda tag.

Pocketkedjan: majpaketet

Jag ligger lite efter med att både läsa och skriva om pocketkedjeböckerna, men nu är jag äntligen klar med båda majböckerna.

Naomi Noviks ”Hans Majestäts drake” var en angenäm överraskning. Jag ägde boken sedan tidigare, men hade inte hunnit läsa den, så nu fick jag ett utmärkt skäl att äntligen sätta tänderna i Temeraire-serien.

När man läser rätt mycket fantasy så är det lätt att tröttna på de dussinfantasyböcker som dignar av påhittade världar, språk och alvliknande varelser av olika slag. För att inte tala om alla stora svärd.
Det är alltså riktigt uppfriskande att ”Hans Majestäts drake” utspelar sig i 1800-talets England, mitt under brinnande krig mot Napoleons Frankrike. Det är en värld som påminner ganska mycket om hur vår egen värld såg ut på den tiden – om det inte hade varit för drakarna det vill säga.
Kapten Will Laurence finner av en slump ett drakägg på ett tillfångataget fransk skepp och när draken hastigt kläcks så väljer den ut honom som sin förare. Draken får namnet Temeraire och visar sig vara både intelligent, modig och ytterst lojal mot Laurence.
”Hans Majestäts drake” påminner mig en del om Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell” som också utspelar sig i Storbritannien under samma tidsperiod, men där magi används i kriget istället för drakar. Dock är Noviks bok klart mycket kortare och mindre komplex än Clarkes, vilket inte nödvändigtvis är en nackdel (Clarkes bok klockar in på drygt tusen sidor, vilket tangerar smärtgränsen även för en hängiven tegelstensfantast som mig).
Jag uppskattade mixen av 1800-talshistoria och fantasyinslag och har redan lagt in en beställning på nästa del i serien. Perfekt sommarläsning för alla som har en soft spot för fantasy, men inte orkar sätta igång med någon tokepisk serie i väldigt många delar.


Bok nummer två i majpaketet är Jane Fallons ”Rätt åt dig!”.
Här kommer jag tyvärr bli tvungen att påpeka en av pocketkedjans svagheter. Eftersom kedjan går ut på att en bok hela tiden ska skickas vidare så är det nästan oundvikligt att man till slut sitter där med en bok som man inte har något som helst intresse av att läsa. Jag läser inte chicklitt, men det gör flera av de som är med i samma kedja som mig och därför är det inte så konstigt att en chicklitt-bok slutligen har lyckats leta sig hem till mig.
För första gången sedan kedjans början så övervägde jag faktiskt att helt hoppa över att läsa en bok, men så bestämde jag mig för att ändå ge den en chans. Jag menar, jag kan ju inte sitta här och påstå att jag inte gillar chicklitt när det enda jag har läst i genren är ”Bridget Jones dagbok” och ”Vattenmelonen” (båda för mer än tio år sen dessutom).
Efter avslutad läsning kan jag bara konstatera att den här genren – precis som jag misstänkt – inte är något för mig. Det handlar om två kvinnor som kommer på att de är ihop med samma man och bestämmer sig för att hämnas på honom. Jag tror att det ska vara roligt, men jag fann hela historien rätt tröttsam. Alla karaktärer uppför sig irrationellt alternativt totalt klichémässigt. Jag kan inte känna någon som helst sympati för någon i hela boken och blir mest förundrad över att folk frivilligt läser sånt här. Tycker de att det är roligt? Spännande? Sexigt? Känner de igen sig? Jag förstår verkligen inte chicklitt alls, så om någon kunde ge en kort förklaring till chicklittböckernas storhet så vore jag tacksam.
”Rätt åt dig!” gick i alla fall fort att läsa, vilket är det enda marginellt positiva jag har att säga om saken.

Naomi Novik – Hans Majestäts drake (Bonnier pocket, 2008)
Jane Fallon – Rätt åt dig! (Månpocket, 2009)

Systrar i fördömelsen

”Du vet naturligtvis att det här med vampyrer och skräck är en erotisk grej”, sa han upplysande till mig över middagsbordet. ”Du och din vampyrkompis drömmer om Dracula istället för att gå på ungdomsgården som andra småflickor.”
”Var inte larvig”, sa jag och rodnade.

Inger Edelfeldts ”Juliane och jag” är ingen renodlad vampyrbok, det är sant. Men för mig var det den allra första kontakten med vampyrmystiken och dess anhängare, och därför ett obligatoriskt inslag i mitt subjektiva vampyrbloggprojekt.
Dessutom ligger det en hel del sanning i citatet ovan (ur en konversation mellan huvudkaraktären Kim och hennes dryge storebror Erland), vilket inte minst alla horder av Twilight-besatta tonårstjejer tyder på.

När Kim lär känna den nyinflyttade klasskompisen Juliane så är det som att hon äntligen har hittat hem. Hon har alltid varit intresserad av skräck, mystik och det ockulta, något som hon varit synnerligen ensam om. Men i Juliane finner hon en själsfrände och en vänskap som blir mycket viktigare än något annat.

Det förekommer inga vampyrer i ”Juliane och jag”, förutom i de böcker och filmer som de båda tonårsflickorna älskar.
Men däremot så är skildringen av vampyrintresset i sig en central del av boken, en del som gör den väldigt intressant. Kim och Juliane använder sitt gemensamma skräckintresse för att bygga upp en egen identitet, många år innan gothmodet blev allmängods (boken utspelar sig under tidigt 1970-tal). Visst blir de retade för sin annorlunda klädstil och sina suspekta fritidsintressen, men eftersom de självmant valt detta utanförskap så finner de ändå styrka i det.

Trots att de två flickorna fascineras av mörker och ondska så skräms de också. De ordnar mässor och seanser och skrämmer upp sig själva när de misstänker att det faktiskt finns en mörk kraft där ute, något som lyssnar och väntar.
Men trots dessa inslag så är inte ”Juliane och jag” någon skräckbok, om man nu inte råkar anse att en bok om tonåringar i sig är en skräckupplevelse. Skräcken är mer en bakgrund, ett medel för Juliane och Kim att bygga upp sina identiteter och självbilder.
Kanske skulle man alltså kunna kalla ”Juliane och jag” för ett slags metaskräckroman, men jag föredrar att kalla den för en av de bästa svenska ungdomsromanerna som någonsin har skrivits. Skräcken och vampyrerna är mer som en bonus för oss som liksom Kim och Juliane inte kan låta bli att fascineras av det övernaturliga.

Inger Edelfeldt – Juliane och jag (En bok för alla, 2005)

Hoppsan

Det var ju inte riktigt meningen att ta en spontan bloggsemester bara sådär utan förvarning. Men ibland dyker det upp en massa annat som måste prioriteras framför bloggandet, hur mycket man än önskar att man kunde spotta ur sig några blogginlägg om dagen oavsett omständigheter.

Men jag har i alla fall hunnit läsa en hel del under bloggsemestern, så snart kommer här dyka upp mängder av bokrecensioner och vampyrsommar-inlägg.

Utsidan är viktigast…

…eller i alla fall viktig.
För vem skulle inte välja att Läsa Anna Höglunds intressanta avhandling med det nedre omslaget om man fick välja?
Vilket Växjö University press har sett till att man får. Jag beställde ett exemplar till sommarkursen, och fick en total snyggchock när jag öppnade paketet och såg att det vanliga tråkiga avhandlingsformatet doldes under det tjusiga och väldigt passande skyddsomslaget. Mycket läckert!

Novellsamling med ett lysande guldkorn

”Strax efter solnedgången” är en ny novellsamling signerad skräckmästaren Stephen King, som nyss kommit ut på svenska.
I förordet beskriver Kingen hur han startade sin skrivarkarriär genom att författa noveller till divere herrtidningar. Allt eftersom han blev framgångsrik och började skriva tokepiska romaner, så glömde han bort novellformatet och hantverket som ligger bakom det. Något han hoppas att ändra på genom den här samlingen.

Så, lyckas King med sin avsikt? Har han fått ihop en bra och spännande novellsamling? Har han återfunnit sin gamla känsla för novellskrivande?
Svaret är både ja och nej.
”Strax efter solnedgången” är en ganska ojämn samling. Den blandar rena spökhistorier med psykologiska minithrillers och existensiell terror. Allt i en salig röra.

Inledningsnovellen ”Willa” tycker jag är en av de svagaste bidragen i samlingen. Tämligen förutsägbar och nästan lite fånig är det verkligen inte en historia som skrämmer eller ens känns särskilt intressant. Det känns som en typisk spökhistoria jag har hört berättas alltför många gånger förut.

”Träningscykel” heter ett av de mer intressanta bidragen. Det handlar konstnären Richard Sifkitz som behöver förbättra sina kolesterolvärden och därför köper en träningscykel. För att ha något att titta på när han cyklar så målar Sifkitz en vacker landskapsmålning på väggen, en målning som på något märkligt sätt verkar bli levande när Sifkitz sätter sig på cykeln.
Historien kan verka lite töntig, men den är riktigt spännande. King väver skickligt ihop Sifkitz framväxande träningsberoende med de övernaturliga momenten. Vi läsare blir aldrig riktigt säkra på om allt bara handlar om vanföreställningar, något slags självhypnos framkallat genom cyklingen, vilket såklart gör det hela ännu bättre.

Samlingens absoluta guldkorn är novellen ”N.”. Med ett format som är ett hopkok av brev, tidningsartiklar och en lång fallstudie så har King tråcklat ihop en extremt obehaglig novell influerad av Arthur Machens ”Den store guden Pan”. Och det är gjort med ära, måste jag säga.
King brukar kunna ha en tendens att berätta alldeles för mycket och således ta udden av sina egna skräckskildringar, men här håller han tillbaka precis lagom mycket. Antyder, istället för att fläska på. Därmed lyckas han också förmedla den där lätt svindlande känslan av att verkligheten är en papperstunn hinna spänd över ett kaotiskt bråddjup på ett sätt som inte bara för tankarna till Machen, utan även Lovecraft.
Att fallstudien börjar som en beskrivning av en man med allvarliga tvångssyndrom, för att sedan utvecklas till något mycket mörkare, är ett genidrag. Sällan har mänsklighetens försök att skydda sig från ondskan verkat så futtiga, så dömda att misslyckas.
”N” är en av de allra bästa King-noveller jag har läst. Så bra att det är väl värt att läsa samlingen, trots dess svagare bidrag, bara för att få sätta tänderna i den.

Stephen King – Strax efter solnedgången (Bra Böcker, 2010)

Vad jag inte läser

Igår fick jag ett mail med ett erbjudande om att få läsa och recensera en svensk deckarförfattares kommande roman. Visst är det trevligt när man erbjuds böcker sådär helt oprovocerat, men lite märkligt tycker jag det är att bokerbjudandet kommer till mig som inte har recenserat en enda svensk deckare sedan den här bokbloggen startades.*
Visst kan jag tolka det som att min blogg är så oemotståndligt bra att boken erbjöds på vinst och förlust, men det är nog mer troligt att det handlar om dålig research. Det är ju ganska lätt att snabbt bläddra igenom mina senaste recensioner och konstatera att den här bokbloggaren hellre skriver om fantastik än om trötta kommissarier med alkoholproblem.

Så, för att undvika framtida missförstånd tänker jag här lista vad jag inte läser:
Bilderböcker och barnböcker
Deckare (om de inte råkar vara skrivna av Agatha Christie eller Maria Lang)
Chicklitt
Kokböcker
Biografier spökskrivna för kändisar utan självdistans
Självbiografier
BOATS, speciellt om det handlar om prostitution/barnmisshandel/knark
Självhjälpsböcker
Tantsnusk
Facklitteratur inom ämnen jag är helt ointresserad av (vilket är de flesta om jag ska vara ärlig)
Uppskatta det vackra i livet-pekoral
Alltför heteronormativa kärleksromaner

Frågor på det?

* Fast kanske kan Maria Küchens ”Gamarna” räknas som deckare? jag fick hem den oombedd, läste den ändå och skrev en rätt rejäl sågning efteråt.

Apokalyps, med eller utan zombies

Jag börjar med ett erkännande; jag hade inte fattat att Richard Mathesons bok ”I Am Legend” handlade om vampyrer förrän för några veckor sen.
Innan ni börjar peka finger och skrika ”Dålig vampyrentuasiast!” åt mig, så måste jag få förklara mig. Jag har självklart hört talas om själva boken i sig och dess grundhandling, men jag har hela tiden varit övertygad om att de varelser som försöker äta upp huvudkaraktären Robert Neville är zombies, inte vampyrer. Det kan tyckas vara ett idiotiskt misstag, för vampyrer och zombies är två mytologiska varelser som vanligtvis har ungefär lika mycket gemensamt som ewoker och King-Kong. Men i det här fallet var mitt misstag ganske förståeligt, av flera olika skäl.

Det börjar med en typisk dag i Robert Nevilles liv: röka en cigarett, spika tillbaka plankor som slitits bort från fönstren, röka en till cigarett, skörda vitlök och hänga upp, tälja träpålar, röka en till cigarett, stänga in sig i sitt hus innan solnedgången och dricka sprit tills man däckar för att slippa höra vampyrernas skrik utanför. Rinse and repeat i all evighet.
Neville är, så vitt han själv vet, den siste mannen på jorden som ännu inte har förvandlats till en blodsugande vampyr. Han tillbringar nätterna inlåst i sitt hus, och dagarna med att samla ihop förnödenheter och döda varje sovande vampyr han träffar på i grannskapet. Han har i sin ensamhet och bitterhet inte mycket att leva för, men trots detta vägrar han att ge upp.
Den postapokalyptiska värld som Neville lever i är bekant för alla som någonsin sett en zombiefilm eller spelat ett zombiespel. Just det där ständiga letandet efter mat och vapen samt den där hopplösa kampen mot en hord av blodtörstiga varelser som bara väntar på att få sin chans, är ständiga inslag. Zombiefilmerna, liksom Mathesons roman, handlar om att överleva i ett samhälle som redan har gått under. Att vägra ge upp, trots att det inte går att vinna.

Enligt vampyrvetaren David J. Skal så var ”I Am Legend” en av ytterst få vampyrromaner som publicerades under 1950-talet. Den klassiske slängkappeklädde vampyren hade blivit omodern i och med andra världskrigets mer realistiska fasor, men Matheson gjorde succé med sin kombination av paranoid undergångsskräck och vampyrmytologi.
En aspekt av ”I Am Legend” som är intressant är hur Neville blir besatt av att ta reda på vad som orsakar vampyrismen. Han läser bakteriologi, experimenterar med vitlök och kors och liknande parafernalia, undersöker blodprover och döda vampyrer på ett hyfsat vetenskapligt sätt. Vampyrerna visar sig vara en reaktion på en smittsam sjukdom, en mutation. Detta är ingen direkt vanlig förklaring inom vampyrfiktionen, men desto vanligare inom zombiefiktionen.

George A. Romeros ”Night of the Living Dead” från 1968 är den film som ligger som grund till hela zombieapokalypsgenren. När Romero skrev manus till filmen var han starkt influerad av ”I Am Legend” och dess postapokalyptiska tema.
Visserligen var inte Matheson särskilt imponerad av Romeros film, men det går inte att förneka att hans roman alltså ligger till grund för otaliga zombiefilmer, spel och böcker.
Min övertygan om att ”I Am Legend” handlade om zombies? Inte helt fel, har det visat sig.

Richard Matheson – I Am Legend (Tor, 2007)

Edit: Martina skickade en länk till en väldigt bra text av John Ajvide Lindqvist om ”I Am Legend”. Läs och njut!

Junipaketet är här

Idag hämtade jag ut pocketkedjans junipaket, det näst sista av paketen.
Den ena boken i paketet har jag tänkt läsa i evigheter och blev väldigt glad över att just den fanns i paketet. Den är skriven av en författare som ligger mig varmt om hjärtat, så jag lär inte bli besviken. Den andra har jag ingen direkt koll på, men den verkar spännande.
Tack Camilla för paketet!

Jag passade på att köpa en grön påse när jag hämtade ut paketet, så ikväll ska jag packa det paket som ska skickas till Andasin (som alltid är jag lite sen, jag förstår inte att månaderna kan gå så fort?)

Bok utan känsla

Jag har aldrig riktigt förstått mig på Nicole Krauss. Hennes ”A History of Love” (”Kärlekens historia” på svenska) blev tokhyllad när den kom ut 2005, men jag föll aldrig för den. Visst var det en knasig och rätt gullig bok, men problemet var nog att den var lite för gullig för mig. Lite för utstuderat quirky liksom.

Tvärtemot vad man kanske kan tro så är inte ”Man utan minne” en uppföljare till ”Kärlekens historia”, något som jag hade antagit innan jag började läsa boken. Tvärtom är det här hennes debutroman, som nu kommit i svensk översättning – förmodligen eftersom hennes andra roman gått så bra.

I romanens centrum återfinner vi engelskläraren Samson Greene, som en dag plötsligt försvinner från sitt hem i New York för att efter flera dagar dyka upp irrandes i Mojaveöknen. På grund av en hjärntumör har han förlorat alla minnen sedan tolv års ålder och måste på nytt bekanta sig med en värld som är totalt förändrad. Bland annat har han en fru han inte känner och ett jobb han inte vet något om.

Det är en intressant urgångspunkt Krauss har för sin roman; en man som inte minns halva sitt liv. Det är till en början intressant att följa Samson i hans jakt på sin identitet och sina minnen, och Krauss lyckas särskilt väl med att förmedla den stora sorg som drabbas hans hustru när hon inser att hon aldrig kommer få tillbaka sin make.
Men tyvärr så utmynnar romanen snart i ett ingenting. Samson åker till Kalifornien för att söka efter sina rötter och han åker tillbaka till Mojaveöknen för att delta i ett minnesexperiment. Det är lite planlöst och faktiskt ganska tråkigt och efter ett tag så tröttnar i alla fall jag ordentligt på denna medelålders man utan minne.

Nog för att jag tyckte att känslomässigheten i ”Kärlekens historia” var lite för mycket för min smak, men när jag läste ”Man utan minne” så började jag nästan sakna den. För Samson är helt avstängd känslomässigt, förmodligen på grund av det trauma han genomlevt. Men det gör också att han inte blir någon engagerande karaktär, han blir en helt tom duk på vilken Krauss målar upp några långsökta intrigvändningar.

”Man utan minne” påminner mig lite om hur Douglas Couplands allra sämsta romaner kan vara; bisarra och ganska ytliga. Men utan den couplandska humor som får även hans sämre böcker att bli hyfsat underhållande blir det här bara platt och i längden helt ointressant.

Nicole Krauss – Man utan minne (Månpocket, 2010)