Månad: maj 2010

Några tankar om Pocketkedjan

Jag har nu varit med i pocketkedjan i några månader, och initiativtagerskan En full bokhylla är en rikedom vill veta hur det går för oss. Först började jag skriva en kommentar i hennes blogg, men den blev så lång att jag tror att det är bättre att jag skriver ett helt inlägg om saken istället.

Pocketkedjan är alltså en kedja av bokbyten mellan bloggare. Varje månad får jag två böcker, som ska läsas, varav en skickas vidare tillsammans med en ny bok.

Jag får mina böcker från Camilla. Vi har inte helt lika boksmak hon och jag, men jag tycker att hon har träffat rätt med flera av sina bokpaket. Två av böckerna som jag har fått har jag tyvärr redan hemma, så jag vill tipsa om att det går att läsa om vilka böcker jag redan äger i fliken Min bokhylla.
Båda böckerna som Camilla skickat som jag äger är gamla hyllvärmare, så fördelen är att jag nu får ett bra skäl att ta tag i läsningen! Och jag kan ju alltid skicka vidare böckerna till nästa person i kedjan; Andasin.

Jag har läst alla böckerna i kedjan utom en, från första paketet, som jag har tänkt spara till min vampyrläsning i sommar. Tidigare recensioner av pocketkedjeböcker finns här och här, och det kommer en till dubbelrecension så snart jag har fått iväg mitt (pinsamt försenade) paket till Andasin.

Det bästa med Pocketkedjan har varit att upptäcka nya böcker och författarskap. Jag har läst flera böcker som jag nog aldrig skulle har läst om det inte varit för kedjan, och fått flera positiva överraskningar på köpet.

Tonårstramsigt, men ändå spännande

Andra delen i P.C Casts & Kristin Casts ungdomsbokserie med vampyrtema, ”House of Night”, heter ”Sveket”.
Den här boken tar vid där första boken slutade. Den blivande vampyren Zoey Redbird försöker göra sitt bästa för att passa in på internatskolan Nattens hus, vilket visar sig vara svårt när hon inte bara har en massa magiska krafter utan också en speciell kontakt med vampyrgudinnan Nyx. Efter första bokens dramatiska händelser så förändrades dessutom Zoeys vampyrmärke i pannan till att bli ett helt unikt mönster – ett som mer liknar vuxna vampyrers.
I första boken lyckades Zoey med nöd och näppe hindra sin spånige expojkvän från att bli dödad, och nu visar det sig att han återigen befinner sig i dödlig fara. Någon – eller någonting – dödar mänskliga tonårskillar och dricker deras blod. Kan det vara vampyrer? Eller har morden något att göra med de groteska vampyrspöken Zoey har sett på skolans område? Och kan det vara så att Zoeys älskade mentor Neferet kan vara inblandad?

Kanske har jag vant mig vid den undermåliga nivån, men jag stör mig faktiskt mindre på språket i den här boken än i den första delen i bokserien. Det är fortfarande dåligt och tonårstramsigt, men det känns inte längre katastrofalt dåligt. Vilket uppenbarligen inte hindrat mig från att läsa vidare.
För det går inte att komma ifrån att mor och dotter Cast har lyckats skriva ihop en riktigt spännande bokserie. Det är full fart hela tiden, med intriger, action och mystiska händelser som avlöser varandra utan minsta andningspaus. Tempot är faktiskt lite väl högt, på bekostnad av karaktärsutveckling och psykologiskt djup.

Jag stör mig på att de båda författarna hela tiden kommer med små förklaringar om vad som hände i första boken, för jag tror knappast att någon läser den här boken utan att ha läst första delen i serien. Upprepningarna blir bara störande moment i texten, särskilt eftersom de är ganska frekvent förekommande. Jag skulle ha föredragit att ha något slags kort resumé av första delen i början (ni vet, som i tv-serier när de börjar med ”Previously on…”) framför det här tjatandet.

Förutom alla hemskheter och intriger som händer så hinner Zoey dessutom trassla in sig i ännu fler kärleksintriger. Det är lite tonårstramsigt skrivet, med dunkande hjärtan och snabb andhämtning, men det är ganska befriande att Zoey strular till det för sig med allt sitt flirtande. Hennes kärleksliv är extremt långt ifrån Bellas och Edwards puritanska, monogama och extremt heteronormativa sådana (Zoey har till och med en homosexuell vän, plus i kanten för det!).

”Sveket” känns som en mycket mörkare historia än den första boken. Vilket bara är en fördel. Det krävs en hel del svärta för att balansera bokseriens tramsigare inslag och stundtals väldigt fåniga språk.
Förhoppningsvis kommer nästa del i serien bli ännu mörkare, vilket skulle kunna göra den riktigt läsvärd istället för bara spännande trots allt tonårstrams.

P.C Cast & Kristin Cast – Sveket (Månpocket, 2010)

Tentakelporr och krälande kaos

Svensk Lovecraftinspirerad skräck hör inte till stapelvarorna i svenska bokhandlar direkt. Nog för att John Ajvide Lindqvist har fått svensk skräcklitteratur att bli mer mainstream, men det finns en mängd andra begåvade författare som sällan får breda ut sig på DN:s kultursidor. Vilket är synd, för det finns många talanger inom genren som skulle förtjäna en större publik.


Anders Fagers ”Svenska kulter” är en samling skräcknoveller som kom ut i höstas. I Fagers värld är verkligheten tunn och bräcklig, bakom vilken mörka bråddjup sträcker sig från horisont till horisont. Han sätter den svenska mellanmjölksvardagen i effektiv kontrast mot uråldriga gudaväsen och mytiska monster.
”Svenska kulter” består av några längre noveller, sammanbundna av kortare fragment som binder dem samman. Den bisarra roadtripen i ”Mormors resa” är både obehaglig och grotesk, medan ”Lyckliga för evigt på Östermalm” är en klaustrofobisk psykologisk thriller med skräckinslag.
”Svenska kulter” är en imponerande skräcksamling med både bredd och djup. Och en sak är fullkomligt säker; nästa gång jag åker till skolan i Borås kommer jag garanterat att undvika alla tonårstjejer jag ser, i synnerhet de som rör sig i grupp. Furier är inte att leka med.


Huvudkaraktären Mara i Karl Johnssons graphic novel ”Mara från Ulthar” är bara tio år när hennes far förs bort av de svarta slavgalärerna och dess omänskliga handelsmän. Utom sig av sorg så börjar Mara tillbringa all sin tid med katten Nardos, och tillsammans med katternas stam ger hon sig iväg för att finna och hämta hem sin far igen.
De flesta som lånar från Lovecrafts värld brukar skriva om Cthulhu-mytologin, men i Johnssons bok är det istället det krälande kaoset Nyarlathotep som utgör skräckinslaget. Denna gudaliknande varelse är varken ond eller god, utan snarare djupt destruktiv helt utan urskillning.
”Mara från Ulthar” är en del klassiskt äventyr, en del lovecraftsk skräck och en del fantasyepos. Tecknarstilen svajar lite hit och dit mellan monokrom enkelhet, impressionistiska halvsidor och detaljerade actionsscener – vilket gör boken mäktigt nyansrik. Samt mycket spännande.
Jag älskar de talande katterna och deras olika personligheter. Paradoxalt så verkar de mer mänskliga än många av bokens människor tycks vara (med undantag från Mara själv då), plus att de tillför en gnutta värme och humor till en historia som annars hade blivit väldigt mörk.

Anders Fager – Svenska kulter (Man av skugga förlag, 2009)
Karl Johnsson – Mara från Ulthar (Kolik förlag, 2009)

Hej skräcksommar!

Idag fick jag hem kurslitteraturen till sommarkursen jag ska gå. Vampyrer och skräck för hela slanten, som synes.
Hej skräcksommar!

Om jag ska vara riktigt ärlig så finns inte Guillermo del Toros och Chuck Hogans ”The Strain” på litteraturlistan, men jag tänker låtsas att den gör det. För eftersom jag redan har läst skönlitteraturen på listan så behöver jag ju skaffa nya vampyrrelaterade böcker, det förstår ju vem som helst.
Vilken tur att jag inte inkluderade kurslitteratur i köpstoppet, för det här betyder ju att jag kan skaffa mig en hel hög fina vampyrböcker utan att få det minsta dåliga samvete.

Våga visa kvittot

Det är så många bokbloggare nu som lägger in sina bibliotekskvitton i bloggen och vem är väl jag att försöka stå emot grupptrycket? Så, för att stilla allas förmodade nyfikenhet så följer härmed en lista på de biblioteksböcker jag för tillfället har hemma:

Katalogiseringsregler för svenska bibliotek
Richard Rubin – Foundations of Library and Information Science

Jag skulle nog kunna vara den bokbloggare som har den absolut kortaste kvittot.
Det kan tyckas lite ironiskt att jag inte lånar böcker trots att jag är blivande bibliotekarie, men det handlar om att jag har förbjudit mig själv att låna skönlitteratur så länge jag har en massa oläst hemma. Annars slutar det bara med en massa böter för min del och en massa dåligt samvete för olästa böckers skull.

Finns det någon bokbloggare som har kortare kvitto än mig? Våga visa kvittot!

I’ve been living so long with my pictures of you

Jag sträckläste igenom Coco Moodyssons nya seriealbum ”Jag är ditt fan in i döden” med konstant gåshud. Den Cure-älskande, svarthåriga femtonåringen som fortfarande finns kvar någonstanslängt inne i mig ville mest gråta av glädje över en så underbar bok, men mitt lite mer vuxna jag nöjer mig med att konstatera att Coco Moodysson har gjort ett album som träffar mitt i prick.

”Jag är ditt fan in i döden” handlar alltså om the Cure.
Eller snarare så handlar det om människorna som älskar bandet lite ohälsosamt mycket. Det är konsert i London 2009 och innan bandet spelar så träffas medlemmar från Cure-forumet ”snow in summer” på en pub för att diskutera gruppens storhet. När de sedan möts upp igen efter konserten går det ett rykte om att sångaren Robert Smith kanske ska dyka upp, och alla fansen samlas utanför i hopp om att få åtminstone en liten glimt av sin store idol.

Hela albumet är fantastiskt väl uppbyggt. Texten är indelad i tio kortare kapitel, som alla har namn efter de tio vanligast förekommande orden i the Cures texter (och inleds följaktligen med ordet ”never”). Parallellt med berättelsen om de frusna fansen på jakt efter sin idol så sitter huvudkaraktären, svenskan som kallar sig ifonly2night på forumet, framför en mönstrad tapet och bara berättar fakta om the Cure.

Det kan vara svårt att förklara för någon som aldrig har varit ett Cure-fan, men jag har aldrig gillat något annat band där fansen varit så besatta av just fakta kring bandet, och i synnerhet dess pandaliknande frontfigur Robert Smith. Det räckte inte att som när det gällde Depeche Mode kunna alla texterna eller som med Belle and Sebastian ha hört albumet ”Tigermilk” innan det nytrycktes, utan det gällde att kunna hårda fakta. Födelsedatum, bandmedlemmars eventuella allergier och tidigare husdjur – inga fakta var för triviala för att lära sig utantill.
Fast viktigast var såklart att kunna mytologin, att känna till alla rykten och teorier som funnits kring bandet under åren. Och tro mig – det fanns mytologi nog att starta en ny religion kring. Det här var skälet till att jag som femtonåring älskade ”Volt” mest av alla Per Hagmans böcker; på grund av de långa diskussionerna som svartrockarna har om Roberts fru Mary och om slutraderna på alla lp-skivorna. För det var exakt så det var att vara ett Cure-fan, det var på liv eller död.
Och Coco Moodysson har lyckats fånga exakt det här; känslan av att vara ett Cure-fan in i döden.

Jag vet inte om jag skulle rekommendera ”Jag är ditt fan in i döden” till någon som knappt hört någon Cure-låt dörutom ”Friday I’m in love”. Det är tveksamt, för det vore inte rättvist för varken läsare eller författare. Men för alla er som någonsin citerat Cure-texter i tonårsdagboken, som köpt en prickig skjorta att ha till sitt kladdiga läppstift eller som experimenterat med sockervatten och flytande tvål för att få det bästa rufset – det här seriealbumet är till er.
Det kommer att gå rakt in i hjärtat, jag lovar.

Coco Moodysson – Jag är ditt fan in i döden (Galago, 2010)

Senaste…

Senaste.. (enkäten har jag lånat från Bokhora)

Påbörjade boken: Jag påbörjade och läste senast ut en hemlig pocketkedjebok. Men innan dess var det John Ajvide Lindqvists ”Lilla stjärna”, som jag kommer recensera om någon vecka ungefär.

Bokinköpet: Jag beställde en hel hög böcker till min sommarvampyrkurs härom dagen, som ännu inte har dykt upp. Plus en bok till pocketkedjan. Annars har jag inte köpt någon bok sedan jag införde mitt köpstopp.

Författaren du blev nyfiken på: Jag fattar inte att jag inte har läst något av Elizabeth Hand ännu. Hennes böcker verkar ju vara som skrivna för mig. Jag har hört och läst mycket om henne de senaste veckorna, såpass att jag börjat vänta otåligt på att köpstoppet ska ta slut så att jag kan köpa något av henne.

Välskrivet om en presidenthustru

Jag har aldrig riktigt förståt mig på den här Curtis Sittenfeld-kulten som jag har märkt bland många bokbloggare. Visst uppskattar jag hennes glasklara språk, hennes nyanserade karaktärer och ganska stillsamt odramatiska romaner. Men det har aldrig sagt klick mellan mig och Sittenfeld och jag tror att det beror på samma sak som får de flesta att älska hennes böcker; Lee Fiora.
Lee Fiora är huvudkaraktären i ”Prep”, Sittenfelds första roman om en exklusiv internatskola. Många verkar identifiera sig med denna missanpassade flicka, speciellt de som älskar boken över allt annat. Själv blir jag mest irriterad på Lee, om än inte lika irriterad som jag blir på Hannah i ”The Man of My Dreams”. Jag blir mest frustrerad över att bägge unga kvinnorna är så passiva, så handlingsförlamade. De går omkring och låter saker hända dem – eller snarare låter de saker inte hända – utan att ta tag i något själva.
Jag är verkligen ingen Lee Fiora.
Som tur är så är jag inte heller någon Alice Blackwell.

”Presidentens hustru” är en roman som baseras på före detta presidenthustrun Laura Bushs liv. I romanen heter hon Alice och vi får följa henne från barndomen fram till tiden som ”The First Lady”.
I tonåren är Alice med om en tragisk bilolycka som kommer att påverka hennes liv i många år framöver. Hon utbildar sig till bibliotekarie och lever ett ganska obemärkt liv fram tills att hon träffar Charlie Blackwell, mannen som kommer att bli USA:s president.

Alice framstår tidigt som en mycket sympatisk person, om än lite för omtänksam och altruistisk för sitt eget bästa. Den första delen av boken (det finns fyra, uppkallade efter de adresser Alice bor på) som handlar om hennes barndom och ungdom är rakt igenom mästerligt skriven. Sittenfeld är en lyhörd författare, som är mycket skicklig på att beskriva vardagslivets alla nyanser. Alices sorg och depression efter olyckan är också den mästerligt beskriven.

Det borde vara något av ett mysterium hur en så intelligent och empatisk person som Alice faller för en så egoistisk och barnslig skitstövel som Charlie Blackwell. Men Sittenfeld lyckas faktiskt att få hela kärlekshistorien att inte bara bli trovärdig utan också fullkomligt självklar. Även om hon kanske inte direkt lyckas med att få Charlie (som alltså är baserad på George W Bush) att framstå som sympatisk, så får hon honom att framstå som en människa snarare än den karikatyr som den förre presidenten så ofta verkat vara. Han är, i Alices ögon, en mycket levande människa, vilket visar sig vara precis vad hon behöver.

De första tre delarna av boken är mycket bra och välskrivna. Tyvärr så kände jag att jag i den sista delen började tappa både koncentration och lust. I denna del blir det så långa beskrivningar om Alices liv som presidenthustru, om hennes mans politiska beslut och om hennes förundran över det liv som hon har hamnat i att jag tyvärr tröttnar. Kanske är det för att ”The First lady” inte är en lika mytologiserad gestalt för en svensk som för en amerikan, men jag hoppade fakltiskt över en del stycken i denna sista del.

Mot slutet börjar Sittenfeld knyta ihop säcken med lite väl många intrikata knutar för min smak. Jag är inte så förtjust i slut som känns tillrättalagda och där alla lösa trådar får sin exakta plats i mönstret. Jag gillar öppna slut som gärna får vara lite oväntade och lite bitterljuva, snarare än det här plastiga hollowoodslutet.
Men jag antar att det kanske hade varit alltför magstarkt att avsluta en roman som baseras på en presidenthustrus liv med ett olyckligt slut? Och kanske förtjänar Alice Blackwell att slutligen få en smula frid i sitt liv?

Curtis Sittenfeld – Presidentens hustru (Månpocket, 2010)

Äntligen!

Nu har jag äntligen fått hem John Ajvide Lindqvists ”Lilla stjärna”!
Synd bara att jag har två inlämningsuppgifter som ska in på söndag och måndag, vilket dramatiskt förkortar min tillgängliga lästid. Plus att jag också parallelpluggar till tre tentor som ska genomlidas de närmsta veckorna.

För övrigt undrar jag lite om jag har hamnat på något slags hatlista hos Posten. Många av mina försändelser tar misstänkt lång tid att nå fram (leverans tid 3 dagar blir undantagslöst leveranstid 7 dagar) och i förmiddags mosade brevbäraren ner två bokpaket med så mycket övervåld att postkorgen under brevinkastet lossnade.
Jag funderar nu ut hur jag på bästa sätt ska få brevbäraren att sluta avsky mig, mina otaliga bokpaket till trots. En snäll (och insmörande) lapp på dörren? Ett personligt tackbrev? En kaka?

Min nya kärlek

Jag har en ny kärlek. Den är ljuv, hemlighetsfull och melankolisk, med en personlighet som inte liknar någon annat. Min kärlek är språkbegåvad som få och är dessutom, som en extra bonus, otroligt snygg.
Nej, jag har inte gått och brutit min förlovning, jag har bara blivit totalt blixtkär i Ali Shaws ”Flickan med glasfötter”.

Som alltid när jag ska prata om Den Stora Kärleken så får jag total tunghäfta.
Jag vill ju utropa mina känslor för hela världen, få er alla att förstå varför denna glasfotade unga kvinna har stulit just mitt hjärta. Men att sjunga kärlekens lov är inte alltid det lättaste att göra – ens för den mest begåvade poet – så jag får nöja mig med att försöka förklara varför alla borde läsa den här boken.

Ida MacLairds fötter håller på att förvandlas till glas. Det började med att tårna sakta förglasades, men när det spred sig över fötterna så bestämde sig Ida för att bege sig till de mystiska öarna St. Hauda’s Land för att leta efter ett botemedel.
St Hauda’s Land liknar på ett plan vilka brittiska öar som helst – med fish n’ chips-butiker och taxibilar. Men öarna ruvar också på en mängd bisarra hemligheter; giftiga maneter som avger mystiska ljussken när de dör, malvingade miniatyrtjurar och ett märkligt djur vars blick gör alla andra djur vita.
Idas sökande på ön för henne samman med Midas Crook, en ung enstörig man som bott på ön hela sitt liv. Tillsammans försöker de hitta en botemedel, eller åtminstone en förklaring, till Idas märkliga belägenhet.

”Flickan med glasfötter” är en kärlekshistoria.
Men inte bara en historia om den kärlek som försiktigt växer fram mellan Ida och Midas, utan också en historia om hur kärleken har påverkat alla bokens karaktärer – på gott och ont.
Ali Shaws värld befolkas av en mängd olika karaktärer som alla är ganska ensamma och som alla längtar efter en väg ut ur ensamheten. Men frågan är om kärleken verkligen är svaret på allt, eller om vissa kärlekshistorier aldrig kommer kunna sluta lyckligt?

Jag fullkomligt älskar de fantastiska inslagen i ”Flickan med glasfötter”. De är ganska få, och de kontrasterar alltid till den handfasta verklighet som trots allt finns på St Hauda’s Land. Jag vill inte berätta för mycket om dessa inslag, för jag misstänker att de gör sig bäst när de dyker upp som små överraskningar här och var i texten.

Jag är mycket glad att jag fick träffa ”Flickan med glasfötter”, min nya stora kärlek.
Tack till Fiktiviteter-Helena och Subjektiva Olivia som presenterade oss för varandra.

Ali Shaw – Flickan med glasfötter (Bra Böcker, 2010)