Välskrivet om en presidenthustru

Jag har aldrig riktigt förståt mig på den här Curtis Sittenfeld-kulten som jag har märkt bland många bokbloggare. Visst uppskattar jag hennes glasklara språk, hennes nyanserade karaktärer och ganska stillsamt odramatiska romaner. Men det har aldrig sagt klick mellan mig och Sittenfeld och jag tror att det beror på samma sak som får de flesta att älska hennes böcker; Lee Fiora.
Lee Fiora är huvudkaraktären i ”Prep”, Sittenfelds första roman om en exklusiv internatskola. Många verkar identifiera sig med denna missanpassade flicka, speciellt de som älskar boken över allt annat. Själv blir jag mest irriterad på Lee, om än inte lika irriterad som jag blir på Hannah i ”The Man of My Dreams”. Jag blir mest frustrerad över att bägge unga kvinnorna är så passiva, så handlingsförlamade. De går omkring och låter saker hända dem – eller snarare låter de saker inte hända – utan att ta tag i något själva.
Jag är verkligen ingen Lee Fiora.
Som tur är så är jag inte heller någon Alice Blackwell.

”Presidentens hustru” är en roman som baseras på före detta presidenthustrun Laura Bushs liv. I romanen heter hon Alice och vi får följa henne från barndomen fram till tiden som ”The First Lady”.
I tonåren är Alice med om en tragisk bilolycka som kommer att påverka hennes liv i många år framöver. Hon utbildar sig till bibliotekarie och lever ett ganska obemärkt liv fram tills att hon träffar Charlie Blackwell, mannen som kommer att bli USA:s president.

Alice framstår tidigt som en mycket sympatisk person, om än lite för omtänksam och altruistisk för sitt eget bästa. Den första delen av boken (det finns fyra, uppkallade efter de adresser Alice bor på) som handlar om hennes barndom och ungdom är rakt igenom mästerligt skriven. Sittenfeld är en lyhörd författare, som är mycket skicklig på att beskriva vardagslivets alla nyanser. Alices sorg och depression efter olyckan är också den mästerligt beskriven.

Det borde vara något av ett mysterium hur en så intelligent och empatisk person som Alice faller för en så egoistisk och barnslig skitstövel som Charlie Blackwell. Men Sittenfeld lyckas faktiskt att få hela kärlekshistorien att inte bara bli trovärdig utan också fullkomligt självklar. Även om hon kanske inte direkt lyckas med att få Charlie (som alltså är baserad på George W Bush) att framstå som sympatisk, så får hon honom att framstå som en människa snarare än den karikatyr som den förre presidenten så ofta verkat vara. Han är, i Alices ögon, en mycket levande människa, vilket visar sig vara precis vad hon behöver.

De första tre delarna av boken är mycket bra och välskrivna. Tyvärr så kände jag att jag i den sista delen började tappa både koncentration och lust. I denna del blir det så långa beskrivningar om Alices liv som presidenthustru, om hennes mans politiska beslut och om hennes förundran över det liv som hon har hamnat i att jag tyvärr tröttnar. Kanske är det för att ”The First lady” inte är en lika mytologiserad gestalt för en svensk som för en amerikan, men jag hoppade fakltiskt över en del stycken i denna sista del.

Mot slutet börjar Sittenfeld knyta ihop säcken med lite väl många intrikata knutar för min smak. Jag är inte så förtjust i slut som känns tillrättalagda och där alla lösa trådar får sin exakta plats i mönstret. Jag gillar öppna slut som gärna får vara lite oväntade och lite bitterljuva, snarare än det här plastiga hollowoodslutet.
Men jag antar att det kanske hade varit alltför magstarkt att avsluta en roman som baseras på en presidenthustrus liv med ett olyckligt slut? Och kanske förtjänar Alice Blackwell att slutligen få en smula frid i sitt liv?

Curtis Sittenfeld – Presidentens hustru (Månpocket, 2010)

Annonser

4 comments

  1. Jag älskade Prep, irriterade mig, javisst. Men älskade! Bemödade mig aldrig med att ens läsa färdigt ”Man of my dreams” och var från början fullständigt förälskad i ”American wife”. Men jag känner precis som du, kom till sista delen och liksom ledsnade. Det är rent tråkigt, sista kapitlet. Så tråkigt att jag istället började läsa ”Lilla stjärna”. Har efter ungefär en halv dag läst halva boken och planerar att läsa den färdigt i morgon, så bra är den.

    Sedan får jag väl ta mig i kragen och läsa klart Sittenfeld.

    1. Det är så himla synd att boken blir så tråkig mot slutet, när de första tre delarna är så otroligt bra. Jag gillar verkligen Sittenfeld när hon är som bäst, men ibland har hon en tendens att bli lite långtråkig.. Jag vet inte ens om jag kan rekommendera att läsa klart ”Presidentens hustru”, jag känner att man klarar sig rätt bra utan den där sista delen.

      Jag läste också ut ”Lilla stjärna” på en dag eller så. Sjukt sträckläsningsframkallande bok!

  2. Irriterade mig oxa pa de lealosa karaktarerna i Prep och Man of my dreams, aven om jag verkligen gillade bockerna. Stracklaste American Wife da den kom ut vid en hotellpool i Lanzarote och har rekommenderat den till hoger och vanster sen dess.

    1. Samma för mig med de första två böckerna, gillade själva böckerna fast störde mig på karaktärerna. Men Alice gillar jag rakt igenom, hon är en himla fin och trovärdig karaktär. Trots att sista delen var lite träig så kommer jag garanterat rekommendera den här också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s