Månad: maj 2010

Sträckläsningsframkallande om hemsökt hus

Efter att jag hade läst Sarah Waters ”Nattvakten” förra sommaren så skrev jag att jag misstänkte att jag fått en ny favoritförfattare. Jag blev mycket förtjust i både Waters språk och karaktärer, men av någon anledning har det dröjt ända till nu innan jag läst någon ytterligare Waters-bok.

”Främlingen i huset” utspelar sig några årefter andra världskrigets slut, på en engelsk landsbygd som fortfarande är märkt av krigets härjningar. Mitt i Warwickshire står Hundreds Hall, familjen Ayres en gång så imponerande och vackra gods. Det ståtliga huset är numera förfallet och slitet och dess ägare får kämpa för att få ekonomin att alls gå ihop.
Hit kommer doktor Faraday, bokens berättarröst och kommentator. Som barn fascinerades han av det enorma och pampiga huset, en fascination som stannat kvar hos honom även i vuxen ålder. Han kommer till Hundreds för att behandla den enda kvarvarande tjänsteflickan, men dras snart in i familjen Ayres bekymmersamma tillvaro. Inte nog med att familjen har allvarliga ekonomiska problem, det verkar också som att Hundreds Hall är hemsökt.

Doktor Faraday må vara bokens berättare, men dess huvudrollsinnehavare är Hundreds Hall. Waters beskrivningar av detta magnifikt nedgångna, ödsliga och överdimensionerade hus är i en klass för sig. Det känns nästan som att man är där när man läser beskrivningarna, att man försiktigt kliver runt i de fuktiga och sönderfallande rummen.

Waters handskas också mycket skickligt med de övernaturliga inslagen i boken. Doktor Faraday, som är en man vägledd av förnuft och vetenskap, vägrar att tro på att huset är hemsökt. Trots att oförklarliga och skrämmande saker sker så försöker han in i det sista finna en rationell förklaring tilll det som händer.
Doktor Faraday är över huvud taget en ganska opålitlig berättare. Han är förblindad av kärlek till det stora huset, vilket får honom att agera ogenomtänkt, egoistiskt och rentav idiotiskt i många fall. Men just diskrepansen mellan denna mans krassa realistiska människosyn å ena sidan och totalt blinda hängivenhet å andra sidan är både effektiv och ganska obehaglig.
Doktor Faraday är ingen särskilt sympatisk man. Tvärtom är han ganska okarismatisk, självömkande och en smula bitter. Men just att han är såpass osympatisk gör faktiskt hela historien såpass mycket bättre, dess mörka stråk så mycket mer gripande.

”Främlingen i huset” är inget annat än en totalt sträckläsningsframkallande och riktigt läskig roman.
Nog för att jag misstänkte att Sarah Waters skulle bli en favoritförfattare när jag hade läst ”Nattvakten” – efter att ha läst (och älskat) ”Främlingen i huset” så är jag fullkomligt övertygad.

Sarah Waters – Främlingen i huset (Natur & Kultur, 2010)

Annonser

Vampyrsommar!

Nu är det bara dryga veckan kvar till kursstart för min sommarkurs och alltså inte så många dagar kvar tills att jag med gott samvete kan lägga all min tid på att läsa vampyrböcker. Eftersom det tydligen inte bara är jag som hyser ett ohälsosamt stort intresse för allt vampyrrelaterat så tänkte jag ta tillfället i akt och under sommaren skriva extra mycket om ämnet.

Här ovan kan ni hitta den nya fliken Vampyrsommar, där jag kommer länka till de inlägg jag skriver som knyter an till temat. Där finns också lite övrig information om vad projektet kommer att handla om. Jag har också skapat en egen kategori för de här inläggen, så att de blir lättare att hitta för den som är intresserad.

Första inlägget kommer att dyka upp inom några dagar och handla om ”The Strain”.

I’m baa-aack!

Nu du bloggen, nu är jag tillbaka igen!
Två tentor och en förbaskad massa restid senare. Visst har jag en tenta kvar innan kursen är slut, men det är en hemtenta som ska in om en vecka – vilket innebär att jag tänker unna mig en massa kvalitetstid med att blogga ikapp mig.

Jag hoppas innerligt att jag håvat in hyfsade betyg på både katalogiseringstentan och informationssökningstentan, för det här är inte det roligaste att plugga. Visst är det intressant att lära sig olika system och metoder, men det där korvstoppningspluggandet som föregår en salstenta hade jag gärna sluppit. För all framtid.

En positiv sak med att plugga i en stad som ligger långt bort: eftersom jag under två dygn tillbringade ungefär tio timmar på olika transportmedel så har jag hunnit med att läsa nästan hela ”The Strain” av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Och vilken bra tågläsning jag hade valt! Så otroligt spännande och sträckläsningsframkallande att jag knappt märkte de andra passagerarna i vagnen (förutom tanten som i två timmar satt bredvid mig och slemhostade utan att hålla för). Jag planerar att läsa klart boken inom den allra närmaste framtiden, så håll ögonen öppna efter en kommande hyllning i en blogg nära dig.

Underhållande om medelklassängslighet

Sofia Olssons seriealbum ”Hetero i Hägersten” fick något hittills ointräffat att ske i mitt hem; min fästman lade vantarna på albumet och läste ut det innan mig. Jag vet inte riktigt vad som fick honom att nappa på just det här albumet och inte alla andra högar av seriealbum och graphic novels jag släpar hem, men uppenbart är att omslagets stirrande androgyna par i intellektuell medelklassmiljö utövade något slags dragningskraft.

”Hetero i hägersten” handlar om ett par som efter den del turer bestämmer sig för att flytta tillbaka till Stockholm och bli sambo i förorten. Vilket inte alltid är det lättaste, när småbråk om tesilar och flyttpackning ställer sig i vägen för heterolyckan.
Albumet består av en mängd korta strippar och några längre historier, alla tecknade i samma slängiga stil. Jag gillar kontrasten mellan den ytterst detaljerade och realistiska bakgrunden och de nästan streckgubbeliknande enkla karaktärerna. Speciellt i de stora helsidor, där heterosexualiteten bokstavligen rinner ner från väggarna i lägenheten.

Jag tror att de flesta som någonsin har levt i ett samboförhållande (hetero eller ej) kan känna igen sig en del i Olssons finurliga strippar. Själv så fnissade jag och fästmannnen mest åt tesilsbråken, det fluffiga medelklasstäcket och Facebookgruppen ”Jag diskar nu”.

Olssons bok är kanske inte gapskrattframkallande, men den är en klart underhållande drift med könsroller, medelklassängslighet och vardagsliv.
Extra rolig blev dessutom läsningen för mig och fästmannen när vi insåg att det tecknade parets Hägerstenslägenhet visar sig ligga i samma hus som en vän bor i (ja, man kan identifiera huset om man hänger ofta vid Telefonplan) och att köken är i det närmaste identiska. Tydligen är världen mycket liten, även om den ibland råkar vara tecknad och ibland på riktigt.

Sofia Olsson – Hetero i Hägersten (Galago, 2010)

Glad nörddag!

Idag är det Geek Pride Day, vilket innebär att mitt twitterflöde och rss-läsare översvämmats av nördrelaterade inlägg. Jag tänker inte lägg upp nördmanifestet som så många andra gjort, jag nöjer mig med en ynka wikipedia-länk.
Som ett extra körsbär på nördtårtan så är det dessutom Towel Day idag, en hyllning till ”Liftarens guide till galaxen” ochd ess skapare Douglas Adams.

Själv så firar jag nörddagen med att gå igenom gamla informationssökningstentor, bläddra igenom mina katalogiseringsanteckningar samt klistra in ännu lite fler hjälpsamma (och snyggt olikfärgade) post-its i KRS. Vilket passar ganska väl in på dagens tema, förutom att jag inte har någon handduk slängd över axeln.

I en perfekt värld – där jag inte hade haft tentaperioden från helvetet med ackompanjerande magkatarr – så hade jag ägnat hela dagen åt graphic novels, vampyrböcker, tv-spel och BSG.

Hur firar ni Geek Pride Day?

Att vara komplett

För några veckor sen skrev jag om hur jag fick Sandman-album nr 7, ”Brief lives” i försenad födelsedagspresent och att min samling alltså nästan var komplett. I helgen fick jag så ännu en försenad födelsedagspresent (japp, de trillar in allt eftersom) och till min stora lycka så bestod presenten av det enda album jag hade kvar att köpa, nämligen ”The Wake”.

Nu är jag alltså komplett. Eller inte jag, utan min Sandman-samling då.
Det känns fint att äntligen ha fått tag på de där två sista albumen i rätt utgåva (vilken antingen har varit slut eller fasligt dyr överallt). Och det ser snyggt ut i hyllan när alla utgåvor är ur samma serie.
Nu är frågan bara vilka andra graphic novels jag ska börja samla på, när serien äntligen är komplett? Buffy season 8 håller jag redan på med, men där finns ju inte så många att samla på heller.
Någon som har ett bra förslag?

Ssssssch

Om ni undrar varför bloggen går lite på sparlåga så beror det på att jag för tillfället parallellpluggar till tre tentor. Japp, TRE tentor. Det ger inte mycket tid över till bloggrelaterade aktiviteter tyvärr. Eller läsning som inte består av kurslitteratur.

Fast visst har jag en liten hög med böcker som tålmodigt väntar på att få bli recenserade i bloggen, som jag inte riktigt har hunnit med att skriva om. De kommer förmodligen få vänta ännu en vecka, tills två av tentorna är avklarade och jag kommer återvända till bloggvärlden igen.
Tills dess; Ssssssch! Tentapluggande pågår, stör ej!

Ursäkta, men din dystopi var inte så bra

I terorin så låter Danny Wattins roman ”Ursäkta, men din själ dog nyss” både intressant och tänkvärd.
Den utspelar sig i ett parallellt samhälle där genomodifiering och skönhetsfixering har lett till en värld där naturlighet blivit ett skällsord. Städerna är fyllda av Angelina-kopior och Maradona-begåvningar som är genetiskt modifierade och födda av mindre bemedlade surrogatmödrar. I Wattins sköna nya värld har det bildats en nya överklass av vackra, intelligenta och extremt långlivade människor, vars utseende och egenskaper handplockats av föräldrarna. Men priset för deras lyxtillvaro får betalas av de oförbättrade, den underklass som förtrycks och utnyttjas skoningslöst.
Synd bara att Wattins bok inte alls är lika bra i praktiken som i terorin.

Det är en tämligen rörig historia det här.
Huvudkaraktären Benjamin är en outsider, en ung man med DNA från Einstein och följaktligen ett utseende som inte direkt når upp till den skyhöga standarden. Benjamin hänger hellre med de genetiska experimenten i Gettot än med sina tråkiga klasskamrater och det är här han träffar överklasstjejen Julia, vilket ger honom mängder med problem.
Wattin verkar inte riktigt ha litat på att den värld han har skapat räcker för att fylla en roman, så han öser på med droger, mord, kärleksproblem, identitetsförvecklingar och fan och hans moster. Det blir helt enkelt alldeles för mycket av allting. Förutom att historien blir rörig så blir den också ganska förutsägbar, vilket tyvärr gör att de moment som ska kännas spännande bara blir trista transportsträckor.

Mitt allra största problem med ”Ursäkta, men din själ dog nyss” (förutom den fullkomligt usla titeln på boken) är Danny Wattins språk. Det är ojämnt och ofta klumpigt. Dialogerna är fåniga och känns ofta tillkämpat ”roliga” eller ungdomliga.
Det förekommer omotiverat många engelska uttryck i dialogen, vilket fick mig att i början tro att det hela handlade om ett misslyckat översättningsjobb. Men till min förvåning så visade det sig att romanen inte var översatt alls, men att författaren bott i Australien i flera år, vilket förmodligen är skälet till de frekventa anglicismerna.
Kanske hade det varit bättre om hela boken var skriven på engelska. Som det är nu så sticker alla engelska ord i ögonen, som att Benjamins gettokompisar heter Fruit och Bee och Bigbird istället för några svenska motsvarigheter. Om Wattin hade skrivit ett medvetet svengelskt språk för att detta hade varit en del av samhället, då hade jag möjligtvis kunnat köpa det hela.
Men tyvärr tror jag inte att det hade kunnt rädda boken ändå. Den är helt enkelt alltför ostrukturerad och slarvig för att kunna tilltala mig.

Synd på en bra grundidé och framför allt synd på ett så synnerligen snyggt omslag. Bilden som kommer från en brittisk propagandabild från 1915 är både stilistiskt fulländad och riktigt obehaglig i en slående kombination.

Danny Wattin – Ursäkta, men din själ dog nyss (Pocketförlaget, 2010)

Kära John Ajvide Lindqvist

Det har stått mycket om dig i tidningarna de senaste veckorna. Oftast står det samma saker som alltid; om ditt mellannamn, din fru, dina trollkarstalanger, din fars död och dina framgångar med ”Låt den rätte komma in”. Och så har det ju såklart stått om din nya bok också, ”Lilla stjärna”.

Vet du, att när jag första gången såg omslagen till den nya boken så tänkte jag att den måste skilja sig ganska mycket från de andra du har skrivit. För att omslaget såg så annorlunda ut jämfört med de tidigare. Inte lika tydligt skräckinspirerat som de, lite mer svårtytt och gränsöverskridande.
Nu i efterhand så tycker jag att det stämmer rätt bra även när det gäller bokens innehåll. ”Lilla stjärna” känns inte som en skräckbok, i alla fall inte för mig. Jag blev inte det minsta rädd när jag läste boken. Visst var borrscenerna suggestiva och ofta ganska obehagliga, men läskiga tyckte jag inte att de var. Fast jag är ganska härdad när det gäller skräck, zombiefantast som jag är, så jag är säker på att du har fått mer lättskrämda själar att ligga sömnlösa om nätterna.

Blir du ledsen om jag avslöjar att jag inte tycker att ”Lilla stjärna” är lika bra som ”Låt den rätte komma in” och ”Människohamn”?
Jag tror att det beror på att jag inte riktigt känner mig hemma i boken. Det är ju klart att jag känner till Idol och Allsång på Skansen och att jag har hört Abba och en del av de där svensktoppslåtarna du skriver om. Men jag har aldrig intresserat mig för det, det har aldrig varit en del av min värld. På något märkligt sätt så gör det också att jag engagerar mig mindre i det du skriver, att boken känns samtidigt mer allmängiltig och mindre angelägen för just mig.
Jag älskade ju de Smiths-citerande spökena i ”Människohamn” mycket för att jag kunde dechiffrera alla deras repliker och för att Smiths bisarrt nog är en ganska obskyr grupp för många svenskar. Abba-texter känner ju alla till däremot, så det blir helt enkelt inte lika effektivt när de används.

Det är klart att jag ändå tycker att din nya bok är bra. Ditt språk är ju alltid på pricken, du har en känsla för att skriva dialog som många författare saknar. Det är svårt att skriva om unga tonårstjejer utan att texten blir tramsig, men jag tycker att du gör det galant.

Ska jag avslöja en hemlighet?
Jag tycker att det allra bästa – och absolut mest skrämmande – du har skrivit är den här följetongen som gick i DN för några år sen, ”Tindalos”. Där en kvinna blir förföljd av ett lovecraftskt väsen från en annan dimension, där hon råkade hamna en gång som mycket ung. Den långnovellen är så klaustrofobisk och tät att den får dina andra böcker att sverka som barnsagor i jämförelse.
Varje gång jag åker till eller från mina föräldrars landställe så brukar jag titta efter den där vita texten som någon har målat ditt vid klippväggen intill Vreta handel. ”Tindalos” står det. Jag undrar alltid vem som har målat den där och om du brukar spana efter den när du åker Kapellskärsvägen mot Norrtälje för att handla.
Gör du det? Blir du glad när du ser den? Eller känner du, precis som jag, också en liten liten kall kåre som kryper längs ryggen att se det där namnet utskrivet, som en fyrbåk?

Det här brevet blir snart alltför långt, så jag ska sluta.
Jag ville mest skriva tack. För dina böcker. För dina tankar, idéer och bisarra föreställningar.
Jag ser fram emot nästa bok.

Med vänlig hälsning,
Bokstävlarna

PS. Jag hoppas att du kommer att skriva flera novellsamlingar. Det är ett format som passar ditt skrivande väldigt bra. DS

John Ajvide Lindqvist – Lilla Stjärna (Ordfront, 2010)

Wishlist

Hörrni, nu har jag byggt ännu en lista till bloggen.
Inspirerade av alla bloggare som har önskelistor, så har nu även jag en liknande kategori som jag kallar ”Vill läsa” (mycket spännande formulerat där). Där är det tänkt att jag ska skriva ner mina allra hetast efterlängtade böcker, de där som får mig att fundera på att sälja min själ till djävulen om han bara ger mig tillräckligt bra betalt för att kunna fylla mitt hem med dessa böcker.

Kommentera gärna om du tycker att jag har glömt något livsviktigt, om du vill ge välmenande tips (som att en bok på listan är uselt dåligt enligt dig) eller om du bara vill diskutera wishlistens uppbyggnad. Vill man ge mig en bokpresent av något slag, vilket man självklart vill, så är det lämpligen här man ska leta inspiration.

Så, vad tycker ni?
Är det en önskelista som heter duga?