Månad: april 2010

Nästan komplett

Igår fick jag en väldigt fin och efterlängtad födelsedagspresent i efterskott från min käre fästman; album nummer 7 i Sandman-serien, ”Brief Lives”.
Det här betyder att jag nu endast har ett enda album kvar för att göra samlingen komplett. Så från och med nu tänker jag placera ”The Wake” (det tionde albumet) högst upp på listan över allt jag tänker köpa när köpstoppet är över.

För er som kanske undrar varför jag inte skaffar albumen i ordning så tänkte jag bara försvara mig med att jag redan har läst dem alla. Skaffat dem har jag däremot gjort i något slags billighetsordning, eller utifrån vilket album jag varit mest sugen på just för stunden.
Hur mycket pengar jag har lagt på dessa album vill jag helst inte tänka på. Men det är avsevärt mycket mindre än om jag hade köpt de inbundna Absolute Sandman-utgåvorna, brukar jag trösta mig med.

Novellformatet när det är som bäst

Jag läser gärna noveller. Tyvärr har detta korta format hamnat lite i skymundan i dagens litterära klimat där det är romaner, romaner och åter romaner som gäller. Men då och då hittar jag den där novellsamlingen som får mig att tänka att den här ska jag ge till alla som inte förstår sig på novellformatets storhet för att visa hur bra noveller faktiskt kan vara när de är som bäst.
Nam Les ”Båten” hör definitivt till det toppskiktet.

Nam Les noveller är ganska långa. På runt tvåhundrasextio sidor ryms sju noveller från olika hörn av världen. Vi får följa Le till allt från bortglömda fiskebyar i Australien till New Yorks konstnärskretsar till Colombias slum, i en novellsamling som trots denna bredd inte känns spretig.

Inledande novellen, med det smått fantastiska namnet ”Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja”, tillhör favoriterna. Det handlar om en ung man med vietnametisk bakgrund (precis som författaren själv, vilket är vårt att att bortse från även om man som jag inte gärna spekulerar i hur mycket i en text som är ”sann” dvs självupplevd).
Denna unge aspirerande författare, bosatt i trista Iowa, får besök av sin far som han inte har någon vidare god kontakt med. Desperat inför en deadline bestämmer han sig för att skriva en novell om faderns erfarenheter från kriget i Vietnam, trots att han inte vill skriva ”etnisk litteratur” (en genre som sågas så totalt att jag inte kan låta bli att fnissa förtjust när jag läser).
Denna inledande novell något av en metatext som anknyter till alla de andra texterna – och jag tror att det är ganska uppenbart vid det här laget att jag är ohälsosamt förtjust i metainslag – som sätter dem alla i ett sammanhang.

Nam Le är inte den som skriver någon på näsan.
Många av hans noveller har öppna slut, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Jag avskyr när författare förklarar för mycket istället för att låta läsaren dra sina egna slutsatser.
Fast jag måste erkänna att jag har lite svårt för ”Hiroshima”, den kortaste av novellerna. Hela denna text är uppbyggd ungefär som en stream of consciousness i Joyces anda, och det gör den otillgänglig och lite onödigt svårläst.

”Båten” är än mycket imponerande debut av Nam Le. Kanske en aning ojämn – men det beror nog mer på mina egna preferenser än på Les författarbegåvning.

Nam Le – Båten (Natur & Kultur, 2010)

Mörk familjesaga

Det märks verkligen inte att ”Näcksrosbarnen” är Susanne Axmachers debturoman. Det är en driven och formsäker roman med många mörka bottnar, som aldrig någonsin känns sökt eller svajig i kompositionen.

Det är svårt att beskriva handlingen i ”Näckrosbarnen” utan att avslöja för mycket.
Den rör sig på flera tidsplan, och cirklar kring vissa återkommande teman, men i centrum står oftas Clara som är yngst i familjen Lancken. Som barn plågas hon av de äldre syskonen Marcus och Lotta, som retar, fryser ut och slår henne. Den vuxna Clara har inte kunnat släppa sin barndoms trauman, och börjar nysta i vad som egentligen ligger bakom syskonens hat och hennes förvrängda familjeförhållanden.

Beskrivningen av barnet Claras totala utsatthet är så bra att jag får ont i magen när jag läser den. Axmacher lyckas fånga det där känslokalla, liksom opersonliga, i barns våld mot andra barn. Det oundvikliga i hela situationen. Hur vissa regler är oskrivna men ändå fullkomligt sjävklara för alla barn – att de som är annorlunda ska straffas och stängas ute.

Axmacher gör många utvikningar från sin huvudhistoria. Vi får följa inte bara Clara och hennes syskon, utan även Claras amerikanske älskare, fadern som ung och även en ung farmoder i en kort episod. Dessa inslag bildar pusselbitar i en ganska komplicerad helhet, och de är aldrig så långa att de hinner bli ointressanta eller överflödiga.

Det är intressant hur Axmacher lyckas vrida på perspektiven allt efter historien utvecklar sig (eller vecklar ut sig, vilket nästan är ett mer passande ord). Vad som i början av boken framstår som absoluta sanningar eller lögner nyanseras allt eftersom vi får reda på mer om bakgrunden. Det är skickligt gjort, utan att romanen för den delen känns konstruerad.

”Näckrosbarnen” är en rätt mörk familjesaga. Den får mig att tänka på Majgull Axelsson, som också är väldigt skicklig på att skriva mångbottnade böcker som sträcker sig över flera generationer. Men den här boken är inte helt mörk, det finns en hel del ljusglimtar i mörkret.

”Näckrosbarnen” var en av böckerna som nominerades till Borås tidnings debutantpris tidigare i år. En nominering som jag förstår mycket väl, för den här debuten är ett löfte om ett stort författarskap. Jag för min del kommer med nyfikenhet invänta nästa roman signerad Axmacher (och tills vidare läsa hennes blogg).

Susanne Axmacher – Näckrosbarnen (Bonnier pocket, 2010)

Bråda dagar

Det har varit tyst på bloggen i några dagar, vilket beror på att jag har firat en himla massa födelsedagar (exempelvis min egen, min fästmans och min brorsdotters). Det har varit sjukt roligt, faktiskt så roligt att jag fått allvarliga känningar av min ständigt besökande magkatarr.
Så nu tänkte jag ta det lugnt och äta snäll mat i några dagar medan jag passar på att läsa ikapp min digra väntande bokhög. Som för övrigt fylldes på i lördags med ovanstående fina bokpresenter.

Har ni haft en bra helg?

Rapport från ett bytesrum

Jag skulle egentligen bara slänga lite kartonger i grovsoporna, men lämnar bytesrummet fyra böcker rikare:

Tore Renberg – Mannen som älskade Yngve (har jag velat läsa ett bra tag)
Amitav Ghosh – The Glass Palace (blurbarna såg väldigt lovande ut, men jag har aldrig hört talas om boken innan. Någon som har läst?)
John Irving – Garp och hans värld (tillhörde mina absoluta favoriter i tonåren, dags för en omläsning kanske?)
Stephen King – Jurtjyrkogården (jag vet, jag har redan den här boken, men den här inbundna utgåvan var ju så snygg och hel och får således ersätta min gamla slitna pocket)

Tyvärr verkar en av bokhyllorna ha försvunnit från bytesrummet, vilket gör det bra mycket svårare att få översikt. Jag undrar om någon boende har lagt vantarna på hyllan och isåfall varför (den var inte direkt i prima skick)? Hur ska jag nu kunna navigera bland boktravarna? Och varför måste Renbergs bok vara så förbaskat färgglad, var ska jag placera den i mina numera färgkoordinerade hyllor?

Inte helt magnifikt

Jag är ambivalent inställd till Johanna Nilssons böcker. Vissa gillar jag starkt, andra har jag svårt för. När hon är som bäst träffar hon precis rätt med både formuleringar och innehåll, och lyckas balansera sina mer galna infall med en tät realism. Då och då faller hennes romaner dock över kanten och blir lite fånigt överdrivna och långsökta.
Tyvärr hör ”Janis den magnifika” snarare till den senare kategorin än den förra.

Janis är sjutton år och helt vilsen efter att hennes bästa vän begått självmord. Hon stjäl sin brors bil och ger sig iväg på en road trip genom Sverige, mot norrskenet och något slags frihet. På vägen möter hon människor som både försöker hjälpa och utnyttja henne, och så träffar hon Jim som kanske är något mer än en vän, men som inte heller verkar må särskilt bra.

De delar jag gillar bäst i boken är de som beskriver Janis liv innan den hemska händelsen som hon flyr ifrån. Hennes vardagsliv, hennes vänskap med Emelie och hennes minst sagt komplicerade förhållande till sin familj – det är fint beskrivet. Men själva road tripen känns mest… långsökt. Och ganska tråkig. Jag är inte särskilt förtjust i road trips över huvud taget – varken i filmformat eller i romanform – men det är en så amerikansk företeelse att den känns ganska malplacerad i en svensk ungdomsroman.
Över huvud taget så känns flera aspekter av ”Janis den magnifika” som att de hade passat bättre i en amerikansk miljö, som Emilies katastrofala slut och hela karaktären Jims beteende och bakgrund. Det är så många inslag som är alltför urflippade, utan en realistisk grund så känns många av Johanna Nilssons galnare infall helt befängda.

Nej, ”Janis den magnifika” är inte särskilt magnifik.
Är du nyfiken på Johanna Nilssons författarskap så rekommenderar jag att du istället läser ”Konsten att vara Ela”, ”Flickan som uppfann livet” eller debuten ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden”. Eller läser hennes blogg.

Johanna Nilsson – Janis den magnifika (Pocketförlaget, 2010)

I give you: Världens bästa pausbild!

Eftersom vädrets makter är emot mig och tycker att snö är ett trevligt aprilväder, så har jag inte lyckats ta några vettiga bilder på mina färgkoordinerade bokhyllor ännu. Det blir antingen sudd eller hemska blixtbelysta foton där bokryggarna knappt syns för alla reflexer.
Så istället för bokhyllefoton ger jag er världens snyggaste pausbild på något jag faktiskt lyckades fota idag:

Den här snögloben som för tillfället agerar bokstöd är tillverkad av samma fantastiska kvinna som ligger bakom den här bloggen. Det är alltså jag med en bok i hand, min fästman (hans huvud försvinner lite i vinkeln, men det är med i globen, jag lovar!) och våra två katter. I en snöglob med glitterstjärnor. Med en bokdekor nedtill.
Behöver jag ens nämna att den här är en av de tokfinaste födelsedagspresenter jag någonsin har fått?

Imorgon ska jag försöka föreviga bokhyllan igen. Håll tummarna för dagsljus!

True colors

Igår tillbringade jag ett antal timmar med att
1. åka till Ikea och köpa ännu en Billy
2. montera ihop ovan nämnda Billy medan Dogge-katten gör allt för att bli instängd under hyllan/stoppa huvudet mellan hammaren och det jag hamrar på/vara i vägen i allmänhet
3. omorganisera och färgkoordinera hela boksamlingen (som tidigare varit delvis sorterad efter färg, men inte helt och hållet)
4. svära över att jag äger så många böcker som är alltför färgglada för att kunna färgsorteras
5. få väldigt ont i ryggen efter den stora bokmigrationen

Resultatet blev i alla fall mycket tjusigt, måste jag säga. Klart värt ryggontet och allt svärande.
Fotobevis kommer så snart jag det blir lite bättre förutsättningar för inomhusfotografering (dvs dagsljus istället för snöblandat regn).

Pocketkedjan: en dubbelrecension

Förra månaden fick jag Bengt Ohlssons ”Syster” och Lloyd Jones ”Att tro på Mister Pip” i pocketkedjan, från Camilla. Jag hade inte läst någon av böckerna innan, men jag köpte ”Syster” på Stadsmissionen för några månader sen och fick nu alltså bra skäl att läsa den.


”Att tro på Mister Pip” var ingen bok jag direkt har hört så mycket om alls. Om det inte vore för pocketkedjan hade jag nog aldrig läst den (förmodligen hade jag blivit bortskrämd av det rätt snygga men lite obehagligt exotiserande omslaget).
Boken utspelar sig på en liten ö någonstans i Oceanien, en ö som lämnats åt sitt öde efter att utländska trupper har invaderat. Många flyr ön, bland annat barnens lärare, och skolan stängs fram till den dagen när Mr Watts (öns enda kvarvarande vite man) ställer upp som lärare. Han börjar läsa högt för barnen ur Charles Dickens ”Lysande utsikter” och de blir fullkomligt fascinerade av den föräldralöse Pips äventyr i artonhundratalets London.
I centrum för berättelsen står Matilda som är i tidiga tonåren och som bor på ön med sin mamma sedan pappan har flyttat till Australien. För henne blir Pip något mer än en fiktiv karaktär, han blir hennes förebild och livlina i alla svåra stunder.
”Att tro på Mister Pip” är en lättläst bok, med ett snabbt och smidigt språk. Tyvärr tycker jag att den tappar i både tempo och styrka mot slutet, men det är ändå en fin och gripande roman.



”Syster” var tyvärr något av en besvikelse för mig.
Jag tycker att ”Gregorius” är extremt bra, så mina förväntningar på Bengt Ohlssons böcker är följaktligen ganska höga. Lite för höga, verkar det som.
När Marjories syster försvinner så går hela hennes familj nästan under. Systern och Marjorie kom inte särskilt bra överens, men utan henne verkar det som att familjen inte längre fungerar och som att de helt har slutat ha roligt och vara roliga. Marjorie får flytta hem till sin faster, en kvinna som berättar märkliga historier där det är omöjligt att avgöra vad som är hittepå och vad som är sanning.
”Syster” är ingen enkel och rättfram historia. Det snirklar sig fram och tillbaka, fyller i vissa hål och lämnar andra gapande öppna. Jag brukar gilla den här typen av romaner, men i ”Syster” är det alltför många luckor och frågetecken som lämnas obesvarade. Istället för att öppna för egna tolkningar så blir romanen väldigt vag i konturerna, och tyvärr ganska frustrerande att läsa.

Jag har skickat ”Syster” vidare till Andasin, tillsammans med en annan (tillsvidare hemlig) bok.

Lloyd Jones – Att tro på Mister Pip (Bonnier pocket, 2008)
Bengt Ohlsson – Syster (Bonnier pocket, 2009)

Bokbloggträff Stockholm

Vi verkar vara ett helt litet gäng som är sugna på att ha bokbloggträff i Stockholm, så nu tänkte jag börja dra i lite trådar och styra upp det här.
Jag tänker mitten av maj för en första träff, någonstans där de som vill kan äta en bit och ta sig något att dricka. Jag ska försöka leta reda på något ställe som kan passa ett tiotal personer och som verkar lite lagom lugnt så att det går att prata böcker utan att behöva skrika till varandra.

Är det någon som har något konkret förslag på tid, plats, aktivitet eller annat som kan passa på träffen? Eller någon viktig invändning?

Jag kommer skriva ut mer info så snart träffen blir lite mer planerad, men sprid gärna infon till andra bokbloggare som kan tänkas vilja vara med. Ju fler, desto roligare!