Tonårsvampyrism i mängder

Jag har ett erkännande att göra.
Efter att ha läst Fiktiviteters blogginlägg idag, där hon skriver att hon fastnat för Vampire Diaries så tänker jag erkänna att jag också har gjort det. Trots att det ofta är fånigt och förutsägbart och trots att den buttre vampyren Stefan rynkar sin panna lite för ofta så kan jag inte låta bli att följa serien.
Vad kan jag säga? Jag är en sucker för vampyrer (pun totally intended).

I Twilight-böckernas kölvatten så har en veritabel flodvåg av böcker, filmer och tv-serier med vampyrtema sköljt över oss, av mycket skiftande kvalitet. Ovan nämnda tv-serie är baserad på ett antal ungdomsböcker från tidigt 1990-tal, en adaption som förmodligen aldrig hade blivit gjord om det inte vore för en viss Edward Cullen.

P.C. och Kristin Casts ”Vampyrens märke” är första delen i serien ”House of night”.
Zoey Redbird är tonårstjejen vars hela värld förändras när hon blir utvald att bli vampyr, och blir märkt med en blå månskära i pannan. Hon tvingas lämna sitt gamla liv helt och flytta in på internatskolan Nattens hus, där hon snabbt skaffar nya vänner och en snygg vampyrkille att flirta med. Men mystiska saker händer om nätterna och Zoey visar sig bära på stora krafter som sätter henne i förbund med vampyrgudinnan Nyx.

Zoey är en riktigt sympatisk hjältinna. Hon är jordnära och handlingskraftig som en cherokesisk Sookie Stackhouse – minus fixeringen vid sin frisyr – utan att kännas överdrivet perfekt. Att hon själv är en blivande vampyr (istället för en blivande fangbanger) är en välkommen variation på vampyrtemat, där det vanligtvis är de stiliga unga männen som bär huggtänder.
Självklart så finns det en snygg vampyrkille med även i ”Vampyrens märke”. En som är sådär snygg och begåvad och liksom känslig, fast lite lagom farlig, som alla vampyrkillar tycks vara. Förmodligen har han även en ständigt rynkad panna, även om det inte är något som Zoey reflekterar över.
Här heter han Erik Night, vilket är ett ganska fånigt namn. Och jag undrar dessutom VARFÖR alla vampyrer plötsligt ska heta Erik/Eric eller Stefan? Det kanske är exotiska namn för amerikanska ungdomar, men för oss svenskar så känns det ju lätt lite fånigt med en vampyr som heter som ens brorson eller kompis.

En annan intressant aspekt med ”Vampyrens märke” är det matriarkala temat. Vampyrgudinnan Nyx är en kvinna, liksom hennes översteprästinnor. Zoey visar sig vara mycket mäktig och hennes cherokesiska mormor pratar en hel del om de visa kvinnor de haft i sin släkt.
Jag kanske har läst för många böcker och sett för många tv-serier där manliga vampyrer härjar fritt, men för mig ligger det något befriande i mor och dotter Casts spirituella vampyrvärld, där kvinnorna får ta (minst) lika stor plats som männen.

Tyvärr har jag en stor invändning mot ”Vampyrens märke” och det är språket. Jag vet inte om det är översättningen som är slarvig, men jag misstänker att felet ligger djupare än så. Språket är pladdrigt, platt och tidvis outhärdligt fånigt. Texten avbryts hela tiden av fåniga paranteser i stil med
(Satan i gatan – hur många vackra blondiner kan det finnas i en skola? Finns det ingen gräns) eller
(Kevin Kline är verkligen gullig i den filmen -för att vara så gammal, alltså.).
I dedikationen så tackar P.C Cast sin dotter Kristin för att ”hon sett till att vi låter som tonåringar”, så jag misstänker att det är den senare som ligger bakom de irriterande utbrotten. Det känns lite som att någon har gått igenom boken i efterhand och fyllt den med ”roliga” små kommentarer för att få det hela att låta mer tonårsaktigt, vilket får språket att svaja betänkligt.

Jag irriterar mig också på att boken slutar mitt i, med en gigantisk cliffhanger. Jag är ganska van vid att läsa bokserier, och har inget emot att det lämnas frågetecken och lösa trådar inför nästa bok, men den här cliffhangern är så stor att den skulle få Sylvester Stallone att se ut som en skolpojke.

Trots allt så kommer jag nog läsa nästa del i ”House of night”, som kommer i pocket i maj.
Som sagt, jag är ju en sucker för vampyrer även om de kommer i en dålig spåkdräkt och med världens största cliffhanger som sällskap.

P.C Cast & Kristin Cast – Vampyrens märke (Månpocket, 2010)

14 kommentarer

  1. Jag började läsa ”Vampyrens märke” men slutade för att jag just då inte orkade med språket. Men jag tänker mig att ge den en ny chans någon gång när den inte är utlånad på biblioteket. Den måste ju läsas – är det vampyrer så är det…

    1. Jag hoppas att språket kommer bli bättre i de följande delarna, men troligtvis inte… Att låna den på biblo låter smart, jag skulle nog inte ha lagt pengar påd en eftersom chanserna för omläsning är väldigt små.

  2. Jag är också en sucker – hihi – för vampyrer och har även jag fallit för Vampire Diaries. Visst är Stefan lite väl typiskt butter och melankolisk men är inte Damon så mycket mer intressant å andra sidan? Mörk, farlig, snygg – åh, han är ju allt vi vill ha av en vampyr! (Och med ett så mycket mer intressant namn dessutom!)

    Vampyrens märke läste jag på engelska i vintras, och jag kan säga att språket är ganska fånigt även på engelska men jag tänkte inte så mycket på det ändå. Kanske märks mer i översättningen?

    Jag hade inte heller tänkt på aspekten med att alla kvinnliga vampyrer och framförallt Nyx gav just kvinnan ett ansikte i vampyrvärlden – intressant! Jag irriterade mig mest på att de blandade in häxriter i en vampyrskola, roligt att läsa en annan syn på saken!

    Jag recenserade boken här:

    http://elilaserochskriver.wordpress.com/2009/12/09/marked-del-1-i-house-of-night-p-c-cast-kristin-cast/

    1. Ja, Damon är ju klart mer intressant! Dessutom rolig – vilket onda vampyrer har en tendens att vara, med an de goda är urtråkiga.

      Språket märks kanske mindre i den engelska utgåvan? Fast det verka rju vara ganska fånigt i vilket fall, så det kanske inte är värt att försöka få tag på den…

      Jag gillade ju verkligen det där med spiritualism och gudinnemyter, men håller med dig om att det inte har så mycket med vampyrer att göra. Jag tycke rmest at det känns kul med ett lite nytt perspektiv, en ny inriktning på det hela.

  3. Jag gillade inte Marked, tyckte mest att den var tramsig. Men jag är svag för häxerier och gudinne-tjafs så det gillade jag i alla fall. ;)

    1. Tramsig är en rätt bra beskrivning, faktiskt. :)

      Kul att du också gillade det där med häxriter och gudinnor, det var ju den stora behållningen med boken för mig så jag hoppas verkligen att det temat utvecklas mer i kommande böcker.

  4. jag tyckte de var rätt fjantiga.. gillade ”törst” av Richelle Mead bättre även om den också fick mig att känna mig lastgammal…
    skall försöka skriva nått om den i bloggen men det blir inte idag.

    1. Jag känner mig lastgammal vilken vampyrungdomsbok jag än läser, så det är inget direkt problem. ;)
      Men ska kolla in ”Törst”, absolut!

          1. Hm, enligt din recension så verkar den ju onekligen lite bättre. Jag menar, man slipper ju cliffhangers i överflöd och det irriterande språket…
            Ska ge den ett försök!

  5. Men jag har sett typ tre pocketutgåvor på pocketshop i den serien. Ja är helt säker. Stod nämligen och läste baksidan på två och sen gick jag därifrån. Hur kan nästa inte komma förn i maj då??

    1. På baksidan av min månpocket står det ”Detta är den första delen av House of night. Nästa utkommer i pocket i maj 2010”.

      De tre första böckerna finns däremot utgivna i storpocket hos Bonnier Carlsen, som bara ger ut barn- och ungsomsböcker. Det verkar skilja mycket i pris mellan utgåvorna, månpocketvarianten kostar ex 39 kr hos cdon medan bonnier carlsen-varianten kostar 109 kr.

      Mysteriet löst! ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s