Månad: mars 2010

Lite som julafton

I måndags gick min käre fästman och hämtade ut det har nästan groteskt stora paketet åt eder stackars förkylda bloggerska. Som synes på bilden ovan så höll katterna på att krevera av nyfikenhet innan jag packade upp den mystiska säcken (misstänkt likt vad tomten bär sina paket i).

Till min stora glädje så innehöll paketet den beställning jag gjorde från TFAW för en månad sen ungefär. Graphic novels i mängder! Till fånigt lågt pris!
Så nu kommer det komma en hel mängd graphic novels-recensioner under de närmaste veckorna. Jag ska försöka spara lite på dem och läsa annat emellanåt, men förmodligen kommer de inte räcka längre än till påskhelgens slut.

Den här duden fick också följa med hem (eftersom jag lever enligt devisen att man aldrig kan ha för mycket tvspelsrelaterad merchandise hemma). Egentligen hade jag tänkt köpa en Dom också, min favorit som jag alltid spelar i multiplayer, men han tog tyvärr slut innan jag hann få iväg beställningen.

Annonser

Textrik novellsamling

Det har talats mycket om Alice Munro den senaste tiden. Eller talat och talat; det har snarare skrivits, twittrats, tipsats, analyserats och argumenterats om att Munro är en av vår tids allra starkast lysande författarstjärnor. Ett litterärt geni av samma rang som Joan Didion och landskvinnan Margaret Atwood.
Behöver jag ens nämna att mina förväntningar var höga inför att läsa min första Munro-bok?

”Nära hem” är ett urval av noveller från samlingarna ”Äpplen och apelsiner”, ”Kärlekens vägar” och ”Jupiters månar”.
Det märks ganska snart, efter att jag bara har läst några av novellerna, att Munro ofta rör sig kring samma teman. Det handlar om kärleken, äktenskapet, livet och döden – allt medan ett lite dystert Kanada bildar en mörk och molntung bakgrund.
Novellerna är ganska texttunga, de ger hela familjebakgrunder snarare än att bara rita upp en hastig ögonblicksbild. Det är många namn som figurerar i varje enskild novell, vilket är skälet till att det tog mig flera veckor att läsa ut ”Nära hem” – jag behövde helt enkelt rensa huvudet från föregående novell innan jag kunde koncentrera mig på nästa.

Vissa av novellerna har bitit sig fast hos mig. Som ”Ungdomsvännen”, där huvudkaraktärens mor berättar om en vän hon hade som ung, och om dennes instängda och tragiskt självuppoffrande liv. Det är en text med flera lager och tolkningar, där grundhistorien återberättas och omtolkas beroende på berättare. Inga färdiga svar levereras, bara tolkningar.
Trots att den här novellen tillhör mina favoriter i samlingen så sätter den också fingret på det jag har svårt för i hela ”Nära hem” – den omständiga och knöliga berättarperspektivet. I ”Ungdomsvännen” är det alltså en medelålders kvinna som återberättar en historia som hennes mor i sin tur berättat många år tidigare. Vilket är ett grepp som gör texten ganska svåråtkomlig. Förutom alla namn som förekommer så kräver det en hel del tankeverksamhet för att hålla reda på vem som berättar, vilket tidsperiod som beskrivs och hur allt hänger samman.

Jag tror att jag kan ha förväntat mig lite för mycket av Munro.
Visst skriver hon bra och hon bygger ofta upp både intressanta och trovärdiga karaktärer och miljöer. Men många av hennes noveller känns som myllrande små miniatyrromaner, som slutar precis när de börjar bli riktigt intressanta, snarare än noveller. Det är helt enkelt lite för mycket kringhistoria för min smak. Jag saknar stramheten som enligt mig kännetecknar en riktigt välskriven novell.

I vår utkommer Alice Munros senaste bok på svenska, ”För mycket lycka”.

Alice Munro – Nära hem (Atlas, 2009)

Mot en oundviklig katastrof

Ibland så råkar jag på en bok som lite oväntat drabbar mig. En bok som jag inte hört så mycket om, som kanske verkar trevlig utan att riktigt vara min genre, men som jag ändå tänkt ge en chans. Och så sträckläser jag boken i ett enda långt andlöst svep och försöker låta bli att tänka på hur nära det var att jag helt missade just den här boken.
Sadie Jones ”Den utstötte” är ett bra exempel på en sådan bok.

Andra världskriget är precis slut i England och livet återgår till det normala för familjen Albright; mamma, pappa och den unge sonen Lewis som knappt träffat sin far på flera år. De bor i sin lilla ort utanför London, lever sitt stilla och inrutade liv fram till den dag då Lewis och hans mor åker på en utflykt. Mamman drunknar i floden, inför Lewis ögon.
Varken Lewis eller hans far kan hantera sorgen efter den älskade modern, och när fadern mycket snabbt gifter om sig så drar sig Lewis undan alltmer, han blir lynnig och tystlåten. Som tonåring blir Lewis alltmer destruktiv och labil och den enda som verkar se honom och faktiskt bry sig är den yngre vännen Kit, som också hon bär på hemligheter.

Sadie Jones England under efterkrigstiden är förljuget och förstelnat land. Ett land där grannarna spionerar på varandra bakom fördragna spetsgardiner, där det viskas om den som dricker lite för mycket på julfesten, som inte lyckats få några barn eller som inte går i kyrkan tillräckligt ofta.
Den destruktive Lewis är i detta sammanhang som en pyrande tändsticka i en låda dynamit. Läsandet blir en nagelbitande väntan på den oundvikliga explosionen, den nästan förutbestämda krocken mellan förljugenheten och en mycket trasig ung man.

”Den utstötte” är inte direkt någon solskenshistoria.
De flesta karaktärerna som befolkar romanen är osympatiska, nerbrutna eller åtminstone totalt oförmögna att visa något slags känslor ens inför sina närmaste. Men trots – eller kanske just på grund av – detta, så fatsnade jag totalt i boken. Jones är en mästarinna på att skildra psykisk utsatthet och på att måla upp dialoger där enormt mycket rör sig under ytan.

Trots att historien hela tiden bär en känsla av oundviklig katastrof, så tar den flera överraskande omvägar för att komma dit, omvägar som aldrig känns konstruerande eller onödiga. Jones är helt enkelt en så skicklig författare att jag följer med henne varje meter på vägen utan att tveka det minsta.

Jag vill avsluta med att ge en extra guldstjärna för den bra översättningen. Jag brukar klaga när de svenska översättningarna är usla, men sällan nämna dem när de är bra. Joakim Sundström har gjort ett mycket bra jobb med att få Sadie Jones roman att även på svenska vara en roman som lyckas med att samtidigt vara spännande, sorglig och fullkomligt gripande.


Sadie Jones – Den utstötte (Månpocket, 2010)

Jag tyar icke mer

Sorry, men nu orkar jag inte läsa en enda rad till om Sara Stridsbergs ”Darling river”.

Missförstå mig rätt.
Jag tycker att Stridsberg är en strålande författare och ”Darling River” verkar vara en likaledes strålande roman. Jag har ingenting emot henne alls.
Men det står om den här boken precis ÖVERALLT; i tidningar, tidskrifter, bloggar, twitteruppdateringar. Samma formuleringar överallt, om instängdhet och honor och kvinnlig identitet och blablabla och nu orkar jag inte läsa mer om den här boken och vad alla tycker om den. För jag vill kunna läsa den själv, så småningom när all hype har lagt sig och den kommer i pocket, och just nu vill jag bara kräkas så fort jag läser ordet ”lolitamyter”.

Jag vill inte trampa på några bokbloggerskors tår här, ni säkert skrivit jättebra recensioner allihop. Men det är den där massiva hypen som kväver mig, det här geniförklarandet och sönderälskandet. Allting på en gång, i alla medier, och jag tänker att det måste väl ha kommit ut någon annan bok den senaste tiden som det är värt att skriva om? Någon stackars undanskymd bok som kanske kan få någon millimeter av allt utrymme som ges åt Stridsberg?
Det är bara så tröttsamt när alla skriver om exakt samma böcker.
Samma sak var det i somras, när plötsligt alla skulle skriva om Kepler och pseudonymer och samma åsikter och insikter tröskades om och om igen i bokbloggosfären.

Det är sånt här som får mig att vilja byta inriktning på bloggen och bara skriva om feministiska kollektivromaner från 1970-talet eller queert läckage hos superhjälteduos eller VAD SOM HELST som ingen annan också skriver om.
Det är också sånt här som får mig att fundera över om jag ska sluta beställa recensionsexemplar och sluta recensera böcker när de kommer ut. För i en veritabel störtflod av beröm så är ju min enda recension ganska överflödig, hur unikt jag än försöker vinkla den.

Så ”Darling River”; nu tänker jag låtsas om som att du inte existerar fram tills att du kommer ut i pocket. Det är kanske tjurigt av mig, men det är nog det enda sättet för mig att någonsin kunna vilja läsa dig.

Sodom

Jag antar att jag inte är den enda som sörjde när Café Edenborg gick i graven för drygt ett halvår sen. Denna kombination av café, bokhandel, festlokal och samlingsplats för diverse folk med konstnärliga ambitioner var ett mycket trevligt inslag i Stockholms ganska trista caféutbud.
Trots den nära-döden-upplevelse det innebar för mig att en gång tvingas dricka te bredvid ett helt sällskap clowner i full sminkning (och med clownkläder dessutom), så har Café Edenborg alltid tillhört en av Gamla stans få ljuspunkter.

I DN På stan idag skrivs det om att herr Edenborg och resten av personalen tagit över gamla Soda. Café Sodom blir det nya namnet och dit kan man gå i början av april när det förhoppningsvis kommer stå färdigt.

Café Sodom kan också följas på Twitter.

En välriktad humorkänga

Jag minns inte exakt när jag första gången läste något av Sara Granér, men plötsligt så dök hennes små färgglada serierutor med dess bisarra karaktärer och grova skämt upp överallt. I tidningar, i tidskrifter, i bloggar, utklippta och uppsatta på folks kylskåp. Rutorna var alltid roliga och träffsäkra, men med en lite oroande underton.
Debutalbumet ”Det är bara lite AIDS” kom ut 2008. Nu i dagarna är det dags för hennes nya lilla album; ”Med vänlig hälsning”.

De allra flesta serierna består av en ruta, snarare än det strippformat som är så vanligt. Här framträder Granérs naivistiskt androgyna och lätt surrealistiska små hundliknande varelser, gärna iklädda toppluva eller vildsint mönstrad kostym.
Många av skämten är politiskt vinklade, en välriktad känga mot diverse märkliga politiska utspel från olika håll. ”Verklighetstestet” där läsaren uppmanas att testa om hon eller han är verklig för att sedan skicka in svaren till Göran Hägglund är ett bra exempel.

Granér gör sig, enligt mig, som allra bäst när hennes humorbilder slår över i rena absurditeter, som när en av hennes figurer får ett utbrott på en igelkott:
”Jaha, bajsar och äter löv??? Du tror du kan bete dig hur jävla sjukt som helst bara för att du bor i naturen!”

”Med vänlig hälsning” är en behändig liten bok i snyggt format. Perfekt present till någon med ganska sjuk humor, som tycker att det mer än gärna får skämtas om manshat, kungahuset, köttindustrin och skilsmässor.

Sara Granér – Med vänlig hälsning (Galago, 2010)

Pocketkedjan: Hon älskade

Jag har helt glömt bort att skriva om förra månadens bok (den jag hunnit med att läsa) i pocketkedjan, vilket var Helena Henschens ”Hon älskade”. Det är en bok jag länge har velat läsa, men det har aldrig riktigt blivit av att jag köpe eller lånat den. Förrän nu.

Signe Thiel, som boken handlar om, var Helena Henschens farmor. Utifrån bevarade brev, dagboksanteckningar och nedtecknade händelser har Henschen skrivit en roman som ligger någonstans mellan skönlitteratur och biografi. Efter Signes död 1969 så hittades en önskan i hennes testamente om att hennes gravsten ska prydas med orden ”hon älskade”.

Signe, som lyhört skrivs fram av sin sondotter, är en fascinerande person.
Född 1885 in i en rik och priviligierad stockholmsfamilj umgås den unga Signe med dåtida storheter som Hjalmar Söderberg och Ellen Key. Fadern, bankmannen Ernest Thiel som grundat thielska galleriet, lämnar familjen för dess unga barnflicka, ett händelse som påverkar Signe djupt. Hon slits mellan kärleken till sin far och lojaliteten med sin övergivna mor. Några år senare gör hon dock som sin far och väljer passionen framför sina politiska och intellektuella intressen, vilket gör att hon gifter sig för första gången som mycket ung. I sina två äktenskap får hon sammanlagt sex barn.
Den stora kärleken finner Signe dock utanför äktenskapet, i den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt. Trots att de under andra världskriget hålls åtskilda i flera år och trots att Oskar aldrig skiljer sig från sin hustru och kollega, så förblir han den viktigaste i hennes liv.

Henschen handskats mycket varligt med sitt material. Hon försöker aldrig lägga ord i Signes mun eller analysera hennes tankar. Mycket av historien förblir alltså dolt från oss läsare, den kommenteras med hjälp av Signes flyktiga anteckningar och otaliga brev. Dessa små ledtrådar till Signes person varvas med Henschens egna minnen av sin farmor och hennes personlighet.
Resultatet är en roman som lämnar många frågetecken, och som snarare tecknar snabba skisser än att förklara och analysera. Jag tycker att formatet fungerar väldigt väl, men för läsare som föredrar klartext tror jag att det kan vara frustrerande.

”Hon älskade” är en fin roman, som beskriver en mycket intressant och omvälvande tidsperiod och en kvinna som lever mitt i förändringarnas mitt. En mycket trevlig bekantskap genom pocketkedjan.

Helena Henschen – Hon älskade (Brombergs, 2008)

Istället för böcker; tidskrifter

Såhär två veckor in på köpstoppet så har det ännu inte varit några problem att inte köpa några böcker alls. Jag har insett att jag har att läsa så att det räcker och behöver utan ständig påfyllning.

En för mig något otippad konsekvens av att inte längre kunna impulsköpa böcker är att jag istället köper tidskrifter. Jag är vanligtvis ingen storkonsument av tidskrifter. Inte längre i alla fall, för under de ljuva tonåren så var Darling och Pop (och, i mindre mån, sedermera bibel) mina stora ledstjärnor här i livet och de dagar ett nummer damp ner i brevlådan blev automatiskt förträffliga dagar.
Sedan lades de tidskrifterna ner och jag hittade liksom aldrig något annat att fylla tomrummet med. Visst, jag läste en del strönummer av diverse magasin men jag hittade aldrig någon tidning som fick mig att bli inspirerad på samma sätt.

Den senaste veckan har jag plöjt de senaste numren av ViLäser, Bang och Filter.
Såhär tyckte jag:

ViLäser – Jag tycker att ViLäser har ett väldigt sympatiskt och icke-elitistiskt sätt att skriva om litteratur. Det är ganska lättsamt och underhållande, utan att bli tungt eller pretentiöst.
Problemet är att jag inte riktigt känner mig motiverad att betala för att få läsa små reflektioner om Harlequin-böcker eller The Great Penguin Bookchase, när det finns bokbloggare som skriver om exakt samma ämnen – fast roligare, snabbare, mer personligt och helt gratis. Reportagen är få för få och ofta lite för ytliga för att det ska kännas värt, men kanske kommer detta ändras när tidningen får en mer regelbunden utgivningstakt till hösten?
ViLäser verkar rikta sig till läsentuiaster av olika slag, men har ett för brett anslag för min smak. Eller är det bara jag som tycker det är märkligt att det i senaste numret inte förekommer ett enda författarnamn som jag inte redan känner till?

Bang – Jag och den feministiska tidskriften Bang har haft ett tillochfrånförhållande i många år nu. Jag läser något nummer här och där, har tecknat en prenumeration någon gång ibland, men jag har aldrig riktigt bundit mig vid tidskriften.
Texterna i Bang är alltid smarta och tänkvärda, och jag har ju redan skrivit om hur fantastiskt jag tycker att det senaste nördnumret är. Men det här med temanummer är inte alltid av godo, för det gör att enskilda nummer blir väldigt nischade. Jag älskar ju nördnumret eftersom jag är en nörd, men ett nummer med exempelvis sporttema skulle jag nog inte direkt springa till butiken för.

Filter – Jag har läst en hel del positivt om tidskriften Filter, så igår när jag hade fyra timmars tråkig tågresa framför mig så slog jag till på det senaste numret. Vilket jag är mycket glad över!
”Läsmagasin för nyfikna” heter det på framsidan, en beskrivning som verkligen stämmer. I alla fall om man som jag gärna läser om allt från korta författarintervjuer till reportage om miljöpolitik och populärpsykologi. Många av reportagen är väldigt långa, vilket ger dem ett sällsynt djup och de där fyra timmarna gick ganska fort när jag hade så gott sällskap.
Ett plus också för formatet, som gör Filter lite mindre och lite tjockare än de andra tidskrifterna.

Jag funderar nu på att börja prenumerera på någon av ovan nämnda, men har lite svårt att bestämma mig. Någon som har tips eller förslag?

Nördarnas återkomst

Ni har väl inte missat att köpa det senaste numret av Bang?
Det handlar om feminism och nörderi i kombination, två ämnen som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
För alla er som någonsin undrat varför det är så mycket creddigare att hacka kod än att virka eller som inte fick vara med och spela D&D när ni gick i högstadiet eller som är trötta på att behöva spela på XBL utan headset för att inte bli trakasserade för att ni råkade vara tjejer; det här är numret för er.

Själv har jag fnissat igenkännande och blivit förbannad om vartannat när jag har läst och kan inte göra annat än att tipsa alla fellow nördar om att genast köpa sig ett eget exemplar. Eller gärna flera, för jag tror att många nördiga killar skulle behöva läsa det här numret också.

Vindlande och komplicerad kärlek



”Jag vill ha Lina Forss författarstil i present. Överst på min önskelista står hennes sirliga språk. Sedan kommer hennes klyftiga formuleringar. Ge mig. Nu!”

Så står det i en av blurbarna (signerad Caroline Engvall) på omslaget till Lina Forss ”Agnes ♥ Edward” och jag kan inte annat än att hålla med om att det i Forss språk finns något helt oemotståndligt. Berättarperspektivet växlar, ibland mitt i ett stycke, och vildsinta formuleringar kränger iväg åt helt oväntade håll. Det är ömsom vackert och skirt, ömsom komiskt och helt trivialt, men det är ständigt överraskande.

”Agnes ♥ Edward” handlar om kärleken mellan författaren Agnes och konstnären Edward, som titeln tydligt visar.
De är båda gifta med barn när de träffas på en vernissage, men kan ändå inte låta bli att kontakta varandra och inleda ett slags kärleksförhållande i smyg, på distans. Agnes äktenskap är baserat på trygghet snarare än känslor och hon drabbas av en passion inför Edward som är så stark att den nästan tar död på henne. Alla som står Agnes nära påverkas; hennes make, syster och inte minst henens två tonåriga barn.

Agnes är en mycket vacker kvinna, något som hon gärna utnyttjar. När det kommer till personligheten är hon däremot långt ifrån någon ljuv varelse; hon är egoistisk, impulsiv och totalt labil. När hon förälskar sig i Edward så gör hon det på en fjortonårings totalt gränslösa och tanklösa vis, och är beredd att riskera precis allt annat i sitt liv för hans skull.
Agnes är faktiskt såpass galen att det är svårt att avsky henne, trots det tanklösa beteendet (som i synnerhet drabbar hennes barn). Istället känner jag ett slags sympati med denna vilsna barnkvinna, som så lätt kan tappa allt forfäste i tillvaron. Fast visst är hon irriterande i sin totala självupptagenhet, det går inte att komma ifrån.
Systern Lisbeth är en av de få personer som Agnes tycks bry sig om på allvar, och deras djupa och trygga syskonkärlek är en motvikt till Agnes bottenlösa passion. Hon är den ständiga förtrogna, den som stötar och skyddar och drar upp Agnes ur ångestens svarta pölar.

Jag brukar vanligtvis irritera mig på böcker där mail och sms-korrespondens står utskrivna, det blir lätt klumpigt och övertydligt. Men i ”Agnes ♥ Edward” är denna kommunikation en självklar del av kärlekshistorien och blir aldrig överflödig. Varje tvetydlig formulering får betydelse för Agnes, hon vrider och vänder på varje litet ord för att försöka komma fram till vad Edward egentligen menar, på ett sätt som är på gränsen till besatt.

”Agnes ♥ Edward” är en kärlekshistoria som inte kommer i något standardformat. Det är en vindlande och komplicerad roman, utan slutgiltiga svar (om man inte läser författarens efterod och tolkar det som den absoluta sanningen) och utan tydliga gränser. Precis som kärlekshistorier har en tendens att vara i verkligheten.

Lina Forss – Agnes ♥ Edward (Bonnier Pocket, 2010)