När ens fördomar kommer på skam

Innan jag läste Audrey Niffeneggers storsäljande ”The Time Traveler’s Wife” så hade jag en hel bunt fördomar om boken. En tidsresande man som möter sin blivande (eller nuvarande, beroende på hur man ser på saken) hustru när hon var sex år och hans trettiosex år och som sedan gifter sig med henne när hon är tjugotvå och han trettio år?
Det låter lite… fånigt. Och osannolikt.
Av någon anledning hade jag dessutom fått för mig att tidsresenären Henry skulle åka tillbaka ända till 1800-talet och såsa runt där. Jag vet inte riktigt varför jag fick för mig det, men övertygelsen stod fast fram tills att jag faktiskt började läsa boken.

Mitt första intryck när jag väl började läsa boken var: Det här är ju faktiskt skitbra! Språket, perspektivbytet när Henry och Clare får turas om att berätta sin version av en händelse, den uppbrutna kronologin, avromantiserandet av tidsresandet som beskrivs som en riktigt jobbig sjukdom. Det är smart, roligt och ofta överraskande.

Mitt andra intryck när jag fortsatte läsa boken: Det gäller verkligen att glömma allting man någonsin har lärt sig om tidsresor, logiska luckor och begränsningar. Annars vill man bara skrika ”You’re disrupting the space-time continuum!” hela tiden.

En allmän fundering när jag hade kommit ungefär halvvägs: Niffenegger måste ha ritat upp en gigantisk karta över allting som händer i hela boken, komplett med parallella tidslinjer och pilar, för uppbyggnaden av den här romanen är minst sagt komplicerad.

Ytterligare en fundering: Henry är något av en skitstövel. Clare väntar hela sitt liv på honom, från hon är sex år och möter honom första gången, men han bryr sig inte om att informera sitt yngre jag om att han kommer träffa kvinnan i sitt liv när han är 28 och kanske skulle styra upp sitt liv tills dess? Typ sluta ligga runt, ta droger och sådär. För hennes skull, även om han inte har träffat henne ännu.
Men om man bortser från skitstövelbeteendet så är han nog den hetaste bibliotekarie som någonsin förekommit i en bok.

Ett lol: ”I’m in my bedroom with myself. He’s here from next March. We are doing what we often do when we have a little privacy, when it’s cold out, when both of us are past puberty and haven’t quite gotten around to actual girls yet. I think most people would do this, if they had the sort of opportunities I have. I mean, I’m not gay or anything.”

Min enda invändning: Det känns ganska givet från början att Henrys tidsresenärsliv är ganska slitsamt. Ett liv där han när som helst kan försvinna och hamna var som helst, naken, utan pengar eller id-kort.
Men slutet känns lite för melodramatiskt sorgligt för min smak. Det känns som att det är lite för uppenbart skrivet för att få maximalt flöde i tårkanalerna, lite för emo i all sin sorgliga ironi.

En varning: ”The Time Traveler’s Wife” har filmatiserats, men det verkar tyvärr som att filmen är riktigt usel. Skådespelarllistan känns helt igenom felcastad och det verkar som att den intressanta storyn blivit degraderad till en synnerligen smörig chick flick. Dessutom verkar de ha ändrat på en hel del viktiga delar av boken för att göra filmen mindre kontroversiell.

En sista kommentar: Det här är en ganska rolig kommentar till filmen/boken (om du bortser från den tråkigt sexistiska inledningen på texten).

Audrey Niffenegger – The Time Traveler’s Wife (Vintage Random House, 2005)

12 kommentarer

  1. Vilken roligt skriven recension detta var. Och jag kan också ofta tänka på hur författare har gått tillväga om jag läser en extremt komplicerat upplagd roman. Hur orkar man, kan man undra i sitt stilla sinne. Och bli imponerad.

    Men du, du har fått en award alldeles nyss i min blogg. Spring och titta om du känner för det. :)

    1. Tack! :)
      Jag blir alltid imponerad av författare som har kluriga upplägg men som lyckas få allt att gå ihop på slutet, de måste vara extremt organiserade. Fast helst så tänker jag mig att det ser ut som när Hiro i Heroes skulle bygga en timeline med snören, klädnypor och en massa lappar och foton – kreativt kaos.

      Ska kolla i din blogg!

    1. Du kanske både kan läsa boken och se filmen och se vilken som är bäst? :)
      Jag har ju inte sett filmen, bara läst om den, såd en är kanske bättre än jag tror? Fast jag är nog fel person att fråga, jag gillar inte chick flicks alls…

    1. Jag är glad att jag blev tipsad om den flera gånger på olika håll, för den var verkligen riktigt bra. Kul att kunna sprida tipset vidare! :)

    1. Tack och vad kul! Den här boken misstänker jag att jag själv kommer läsa om många gånger, den var verkligen superbra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s