Månad: februari 2010

En av Kings allra bästa

Jag läste min första King-bok på engelska när jag gick i högstadiet och minns fortfarande med fasa hur otroligt svårt jag tyckte att det var. Jag var som femtonåring övertygad om att mina kunskaper i engelska var mycket goda (en övertygelse som försvann med besked när jag åkte på språkresa som sextonåring och insåg att mina kunskaper var sporadiska, som bäst), så incidenten med King-boken i originalspråk var lite som att springa med huvudet före rakt in i väggen.
Ingen behaglig upplevelse.

När jag nu som trettioåring – och van läsare av engelska böcker – satte tänderna i Stephen Kings ”Lisey’s story” på engelska, så blev jag ganska raskt påmind om att hans böcker är långt mindre lättlästa på engelska än på svenska. Vilket jag menar som en komplimang.

Lisey är änka efter den extremt framgångsrike författaren Scott Landon. Två år efter hans död hör hon fortfarande hans röst hela tiden, och saknar honom varje sekund. När hon börjar rensa bland hans efterlämnade papper så börjar hon minnas andra saker som hon medvetet har trängt undan i många år, saker som hon till en början inte vill minnas.
Men när hon väl har börjat minnas även Scotts mörka sidor, hans svåra barndom och hans märkliga försvinnanden, så kan hon inte sluta. Scott har anordnat en skattjakt åt henne, en ”bool” som han kallar det, och den leder henne de mest märkliga vägar.
Det är svårt att förklara handligen mer än så utan att komma med spoilers. Det vill jag verkligen inte göra, för det är alltför spännande att följa Lisey i hennes sökande efter sanningen.

”Lisey’s Story” må vara uppkallad efter Lisey, men den är lika mycket (om inte mer) Scotts berättelse. Det är hans demoner som hemsöker henne, det är hans röst och hans uttryck som ger färg åt historien.
När Lisey kommer alltför nära sanningen avbryter hon alltid sitt berättande mitt i, hejdar sig, byter spår. Många av de korta små underkapitlen slutar mitt i en mening, som en kort liten andingspaus, innan de fortsätter i nästa kapitel. Hela tiden återkommer de Scott Landonska uttrycken som Lisey använder som ett slags besvärjelse för att skydda sig från det mörker hon hela tiden anar.

Det här är en av de allra bästa King-böcker jag har läst.
De 650 sidorna bara flög förbi, när jag i sällskap med Lisey sökte svar, och jag kom på mig själv att flera gånger efter avslutad läsning vilja säga ”BOOL! The end!” i olika sammanhang, vilket förmodligen skulle ha fått mig att framstå som en komplett galning.
King har en tendens att kunna spåra ur framåt slutet, speciellt i sina längre romaner, men ”Lisey’s Story” viker aldrig från sin utstakade kurs. Slutet lämnar lagom många frågetecken för att inte bli tråkigt, men knyter också ihop historien på ett bra sätt.

Stephen King – Lisey’s Story (Hodder, 2007)

BokutrensningsFAIL

Glöm det jag skrev i förra inlägget.
Alltså inte hela inlägget, utan det där jag skrev om att jag passade på att rensa ut lite böcker när jag gick igenom bokhyllorna. För när jag gick ner till bytesrummet, så hittade jag en hel hög föräldralösa små bokstackare som bara väntade på att få bli adopterade av någon vänlig bokälskare:

Uppifrån och ner: (ursäkta det suddiga fotot)

Sigfrid Siwertz – Mälarpirater
Maria Lang – Vitklädd med ljus i hår
George Orwell – Nineteen eighty-four
Aldous Huxley – Du sköna nya värld
Maja Ekelöf – Rapport från en skurhink
Doris Lessing – Instruktion för nedstigning i helvetet
Stephen King – Jurtjyrkogården
Maria Lang – Dubbelsäng i danmark
John Irving – Tills jag finner dig
Anna-Karin Palm – Målarens döttrar

Nu är det tokfullt i hyllorna igen, och jag som inte ens har försökt få in bokreafynden på plats ännu…

Min bokhylla

Ett projekt jag påbörjade när jag egentligen skulle skriva hemtenta var att göra en förteckning över alla böcker jag har hemma i min bokhylla.
Tidskrävande, ja, men också ganska nyttigt eftersom det dels gav mig en översikt om hur många böcker jag har dubletter av (inte så många som jag trott). Plus att det sporrade mig att rensa ut drygt en halv hyllmeter böcker som ska ner till bytesrummet.

Så nu finns det här en väldigt lång lista, inklusive skämsböcker av diverse slag (inte heller så många som jag trott). Listan kommer förnyas och fyllas på allteftersom nya böcker tillkommer eller rensas bort.

Om jag någon gång i framtiden känner att jag har väldigt mycket fritid till övers så kanske jag länkar in alla recensioner i bokbloggen till listan också.

Borås tidnings debutantpris

Idag är det utdelning för det svenska litterära pris som jag personligen tycker är mest intressant; Borås tidnings debutantpris.
Många är de författare som jag har läst som har fått det här språket. BT har en tendens att belöna språklig lekfullhet framför mer traditionell form, men pristagarna brukar alltid vara mycket läsvärda. Till skillnad från andra litterära pris är dessutom juryn mycket bra på att även uppmärksamma kvinnliga författare. Fem av de nio 2001-2009 pristagarna har varit kvinnor, vilket är en närmast häpnadsväckande statistik.

Årets nominerade är: Henrik B Nilsson, Susanne Axmacher, Johan Kling, Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Viktoria Myrén.

Jag har bara läst de två sistnämna författarnas böcker, men om man ska gå på hur mycket uppmärksamhet en bok har fått i bokbloggosfären så är Johan Kling med debuten ”Människor helt utan betydelse” den solklara vinnaren.

Vilken är din favoritkandidat till priset?

Edit: Johan Kling vann årets debutantpris, precis som jag hade gissat. Välförtjänt verkar det vara, om man läser alla positiva omdömen hans roman har fått.

När ens fördomar kommer på skam

Innan jag läste Audrey Niffeneggers storsäljande ”The Time Traveler’s Wife” så hade jag en hel bunt fördomar om boken. En tidsresande man som möter sin blivande (eller nuvarande, beroende på hur man ser på saken) hustru när hon var sex år och hans trettiosex år och som sedan gifter sig med henne när hon är tjugotvå och han trettio år?
Det låter lite… fånigt. Och osannolikt.
Av någon anledning hade jag dessutom fått för mig att tidsresenären Henry skulle åka tillbaka ända till 1800-talet och såsa runt där. Jag vet inte riktigt varför jag fick för mig det, men övertygelsen stod fast fram tills att jag faktiskt började läsa boken.

Mitt första intryck när jag väl började läsa boken var: Det här är ju faktiskt skitbra! Språket, perspektivbytet när Henry och Clare får turas om att berätta sin version av en händelse, den uppbrutna kronologin, avromantiserandet av tidsresandet som beskrivs som en riktigt jobbig sjukdom. Det är smart, roligt och ofta överraskande.

Mitt andra intryck när jag fortsatte läsa boken: Det gäller verkligen att glömma allting man någonsin har lärt sig om tidsresor, logiska luckor och begränsningar. Annars vill man bara skrika ”You’re disrupting the space-time continuum!” hela tiden.

En allmän fundering när jag hade kommit ungefär halvvägs: Niffenegger måste ha ritat upp en gigantisk karta över allting som händer i hela boken, komplett med parallella tidslinjer och pilar, för uppbyggnaden av den här romanen är minst sagt komplicerad.

Ytterligare en fundering: Henry är något av en skitstövel. Clare väntar hela sitt liv på honom, från hon är sex år och möter honom första gången, men han bryr sig inte om att informera sitt yngre jag om att han kommer träffa kvinnan i sitt liv när han är 28 och kanske skulle styra upp sitt liv tills dess? Typ sluta ligga runt, ta droger och sådär. För hennes skull, även om han inte har träffat henne ännu.
Men om man bortser från skitstövelbeteendet så är han nog den hetaste bibliotekarie som någonsin förekommit i en bok.

Ett lol: ”I’m in my bedroom with myself. He’s here from next March. We are doing what we often do when we have a little privacy, when it’s cold out, when both of us are past puberty and haven’t quite gotten around to actual girls yet. I think most people would do this, if they had the sort of opportunities I have. I mean, I’m not gay or anything.”

Min enda invändning: Det känns ganska givet från början att Henrys tidsresenärsliv är ganska slitsamt. Ett liv där han när som helst kan försvinna och hamna var som helst, naken, utan pengar eller id-kort.
Men slutet känns lite för melodramatiskt sorgligt för min smak. Det känns som att det är lite för uppenbart skrivet för att få maximalt flöde i tårkanalerna, lite för emo i all sin sorgliga ironi.

En varning: ”The Time Traveler’s Wife” har filmatiserats, men det verkar tyvärr som att filmen är riktigt usel. Skådespelarllistan känns helt igenom felcastad och det verkar som att den intressanta storyn blivit degraderad till en synnerligen smörig chick flick. Dessutom verkar de ha ändrat på en hel del viktiga delar av boken för att göra filmen mindre kontroversiell.

En sista kommentar: Det här är en ganska rolig kommentar till filmen/boken (om du bortser från den tråkigt sexistiska inledningen på texten).

Audrey Niffenegger – The Time Traveler’s Wife (Vintage Random House, 2005)

Ett vidarebefordrat tips till serienördar

Igår skrev Zmeu och tipsade om var man kan köpa billiga serier och graphic novels. TFAW som hon tipsade om har dessutom stor rea just nu så gissa om jag blev helt till mig och beställde en hel hög graphic novels för under 5$ styck!

Nu kommer det visserligen dröja en månad eller så innan jag får dem, men efter det lär det bli en seriefestival utan dess like här hemma!
Alla fellow serienördar rekommenderas ett besök, men jag uppmanar er att skynda er. Vissa av varorna finns i ytterst få exemplar (vilket gjorde att jag bara hann beställa en GoW-figur innan de alla försvann ur rea-sortimentet som tickers under en heavy mortar-skur).

Lekfulla språkfragment

Margaret Atwoods ”The Tent” är inte en novellsamling. Bakgrundstexten beskriver den som ”a collection of smart and entertaining fictional essays”, men jag skulle snarare kalla det en samling av korta skönlitterära texter och textfragment. Vissa texter är knappt en halv sida långa, vissa kan vara uppåt tio (men de är inte många).

För den vane Atwood-läsaren är det inget nytt och revolutionerande stoff som introduceras. Snarare är det små utkast och funderingar, paralleller, omskrivna myter, dikter och lekfulla språkliga experiment som alla rör sig i hemtamt Atwood-land. Roande och oroande om vartannat.

Eftersom jag är väldigt förtjust i metainslag så handlar några av mina favorittexter i ”The Tent” om just skrivande. Som ”Plots for Exotics”, där huvudpersonen är besatt av att få vara en del av ett narrativ, men bara kan få en av följande biroller (eftersom personen ifråga räknas som en exotic, dvs en outsider):
”You could be a jovial, well-meaning exotic, or a stupid, drunken wife-beating abuser of an exotic, or a hostile exotic falling off a horse, or a clever, malevolent exotic with some kind of big evil plan. If you were a woman, you could be a sexy exotic – a smouldering, beautiful, amoral degenerate.”
Roligt, men också obehagligt nära sanningen.
”Three Novels I Won’t Write Soon” är en helt fantastisk ironisk kommentar till romanskrivande i allmänhet och sf-romaner i synnerhet. I alla de tre oskrivna romanerna figurerar paret Chris och Amanda som alltid har ”great sex in Chapter One, or possiby Two”. De får bland annat tampas med att alla maskar dör, vilket gör att det inte går att odla grödor längre, samt att en gigantisk tvättsvamp växer okontrollerat över hela Florida.

Egentligen finns det en mängd andra texter att citera ur, eller fnissa åt eller vilja skriva upp i en citatbok (om jag hade haft någon). Men jag för nöja mig med att rekommendera den här boken till alla Atwood-läsare som inte redan har läst den.
Passande nog så har jag sett ”The tent” i flera nätbokhandlars bokrea, för ynka 29 kr, så det finns inget skäl att inte skaffa den!(Tyvärr verkar boken vara slutsåld hos både Adlibris och cdon, där den fanns på rea) Som grädde på moset är dessutom det snygga omslaget en prydnad för vilken bokhylla som helst.

Maragret Atwood – The Tent (Bloomsbury, 2007)

Älskansvärd 65-åring

Det är väl ingen litteraturintresserad som har missat att Mumintrollen fyller 65 år i år?
1945 gavs den allra första muminboken ”Småtrollen och den stora översvämningen” ut, vilket gör att muminfamilejn och deras vänner i år fyller folkpensionär.

Alfabeta förlag har lagom till födelsedagen passat på att återigen ge ut Tove Janssons serier om Mumin igen, i tre fina inbundna volymer (del 3 kommer ut i maj i år). Denna serie publicerades första gången 1954 i London Evening News, innan de spreds över världen och slutligen trycktes i ca 40 länder.

Jag älskade de här serierna när jag var barn. De fanns på mitt fritids i albumform och jag läste dem om och om igen, speciellt de kvällar när vi bara var fem barn kvar som rastlöst väntade på att bli hämtade. Jag var en storkonsument av serier redan då, men någonting med Tove Janssons serier om Mumindalen fick mig att återkomma gång på gång.

Efter att nu ha läst om de två första albumen så förvånas jag över hur roliga jag tycker att serierna fortfarande är. I de allra flesta fall så ändras ju ens smak genom åren (tack och lov, annars skulle jag fortfarande livnära mig på polarkakor och micrade köttbullar), men det finns en del saker som är såpass bra att de håller oavsett ålder.
Muminserierna har den fördelen att de går att läsa på flera sätt, i flera nivåer. Jag tror knappast att jag som barn riktigt förstod ironin i ”Vi börjar ett nytt liv”, där två profeter dyker upp i dalen och börjar predika två rakt motsatta läror som invånarna såklart tar till sig direkt. Men jag tyckte garanterat ändå att det var roligt att muminpappan flyttar ut i klätterträdet för att leva ett fritt liv.

Att Tove Jansson var en mycket begåvad konstnär märks i varje liten serieruta. Varje stripp är detaljerad, men ändå välavvägd, som ett konstverk i miniatyr. Inte konstigt att Mumintrollen numera återfinns på både muggar, barnpyjamasar, örngott och teburkar.
Precis som Astrid Lindgren så tycks Tove Jansson bara bli mer och mer populär för varje år som går. Förhoppningsvis leder den här nyutgivningen av hennes serier att en ny generation läshungriga barn får möta de vimsiga, kreativa och ytterst älskansvärda mumintrollen.

Tove Jansson – Mumin: Tove Janssons samlade serier, del 1 & 2 (Alfabeta 2009)

Jag vill ha fantasy!

Kanske är det den ständiga snöstormen som har fördunklat mitt sinne, men de senaste dagarna har jag varit så himla sugen på fantasy. Alltså en sådan där tokepisk fantasyserie i alldeles för många delar med en massa alldeles för detaljerade stridsscener. Ett sådant där epos som får en att drömma på nätterna om ringbrynjor, profetior, magi och mystiska ruiner från någon svunnen civilisation .

Så nu behöver jag tips från er fantasyläsare!
Jag behöver hitta någon ny serie, en ny författare att drunkna så smått i. Tidigare favoriter inom genren är George R R Martins ”A Song of Ice and Fire”, Robin Hobbs böcker om narren och Katherine Kerrs böcker om landet Deverry. Jag är inte särskilt förtjust i David Eddings eller Tad Williams – som för mig är alltför förutsägbart och lättuggat.
Böcker med kvinnliga protagonister efterlyses särskilt eftersom de verkar vara närmast utrotningshotade inom genren.

Så; hit me with your best shot!

Stark början, smetigt slut

Böcker som blir film verkar vara den stora trenden just nu – med skiftande resultat. Jag såg ”Vägen” för några veckor sedan, filmen som bygger på Cormac McCarthys fantastiska roman, och tyckte att filmversionen hade lyckats väldigt väl med att fånga relationen mellan bokens far och son och den där totalt tröstlösa stämningen som genomsyrar hela boken.
Om några veckor (5 mars) är det svensk premiär för ännu en väldigt omtalad bok-blir-film, nämligen ”The Lovely Bones”. För regin står Peter Jackson och boken som filmen baseras på är skriven av Alice Sebold.

”The Lovely Bones” heter på svenska ”Flickan från ovan”. Huvudperson är fjortonåriga Susie Salmon som har blivit mördad och våldtagen av en granne och sålunda berättar sin historia från andra sidan graven. Eller snarare från sin alldeles egna version av himlen.
Susie kan inte acceptera sin död och fortsätter bevaka sin familj (och sin mördare) från himlen. Hennes familj faller långsamt sönder efter mordet, allt medan de olika familjemedlemmarna försöker leva vidare och få något slags rätsida på sina liv.

Boken börjar väldigt starkt.
Susies beskrivning av mordet och hennes fåfänga försök att finna något slags mening i det hela, något slags försoning i att hon dött redan som fjortonåring är mycket välskriven. Efter mordet börjar hennes familj sakta falla i bitar, allt medan Susie betraktar dem ovanifrån. Modern, fadern, den yngre systern Lindsey och den yngre brodern Buckley – alla har sitt eget sätt att hantera (eller snarare inte hantera) sorgen.
Jag är särskilt förtjust i den intelligenta och seriösa Lindsey som får finna sig i att vara den som lever vidare men som aldrig riktigt kan fylla sin systers fotspår. Hon fyller Susie med stolthet, men också avundsjuka på allt hon kan göra som Susie aldrig fått chansen till.

Beskrivningen av den allt trasigare familjen Salmon är vemodig, men slår aldrig över till att bli alltför spekulativ eller överdriven. Mycket på grund av Susies nyktert konstaterande berättarröst, som står i kontrast till de tragiska händelserna.
Tyvärr så håller det dock inte hela vägen. Mot slutet så tar Sebold lite för många (ofta långsökta) genvägar för att lyckas skrapa ihop ett någorlunda lyckligt slut. Det blir förutsägbart, smetigt och faktiskt ganska fånigt. Vilket är väldigt synd, för första halvan av boken är ett litet mästerverk i all sin skarpögdhet.

Alice Sebold – Flickan från ovan (Månpocket, 2004)