Några olondonska funderingar

Saker jag kom att tänka på medan jag läste China Miévilles ”Un Lun Dun”:

1. Tror herr Miéville att alla ungdomar lider av ADD/ADHD? Kapitlen är så fånigt korta att han måste ha trott att alla presumtiva läsare har en attention span på max tio minuter, vilket också kan vara förklaringen till att han har pressat in så otroligt många cliffhangers.

2. Jag vill också ha en tam mjölkkartong som följer efter mig. Fast gärna en som inte luktar så illa.

3. Jag undrar om den här boken någonsin kommer att bli översatt till svenska?
Isåfall; stackars, stackars översättare. Inte nog med att språket är komplicerat med ofta förekommande dialektala brittiska uttryck, det innehåller dessutom en mängd olika ordlekar och uttryck som kommer bli totalt omöjliga att översätta. Som när ett paraply (umbrella) går sönder och hamnar i Unlundun och därmed blir ett unbrella.

4. Någon borde verkligen göra en animerad film av den här boken, med alla dess märkliga karaktärer och bisarra monster – som blodtörstiga köttätande giraffer. Kan ingen tipsa Henry Selick (som gjorde mästerliga ”Coraline”)?

5. Deeba är en synnerligen sympatisk huvudkaraktär. Lite förutsägbar då och då, men det kan ju hända den bästa. Hon är i alla fall långt ifrån någon typisk fantasyhjälte, vilket är en lättnad.

6. Illustrationerna är verkligen fina. Jag önskar att fler böcker för vuxna (och ungdomar, som i detta fall) innehöll illustrationer, speciellt fantasyböcker och liknande.

7. Jag måste verkligen läsa om Neil Gaimans ”Neverwhere”. Det var alldeles för länge sen sist jag besökte Gaimans version av Londons mörka undervärld.

8. Jag undrar hur Miévilles andra böcker är? Och jag undrar i vilken ände jag ska börja läsa dem?

China Miéville – Un Lun Dun (Pan, 2007)

9 kommentarer

  1. Tjocka är Miévills böcker. Perdido Street Station är till exempel rätt bra men också åttahundra sidor.

    Men det finns en novellsamling ”Looking for Jake” som också är rätt bra.

    1. Jag har inga problem med tjocka böcker så länge de inte är tusensidors inbundna varianter som man får ont i armarna bara av att titta på. Fast de kanske är _för_ långa – som i att de blir sega?

  2. Det här låter ju riktigt intressant! Har bara hört författarens namn i förbifarten förut utan att egentligen lägga märke till. Har Mieville inte skrivit någon triologi? (Säger jag som inte har en aning, M kanske har skrivit hur många triologier som helst.) På köpet här i ditt inlägg ser jag att jag får två (kanske) lite annorlunda tips på London-litteratur. Tackar, tackar! /Therese

    1. Ja, två väldigt annorlunda London-böcker är det ju.
      ”Neverwhere” har lite mer anknytning till själva London, bland annat genom att alla bisarra stationsnamn i Londons tunnelbanenät har rent bokstavliga motsvarigheter i Neverwhere – Earl’s Court och Knightsbridge och Angel.

  3. Börja med Perdido Street Station, det är den första av böckerna som utspelar sig i Bas-Lag. Efter det kommer The Scar och sen Iron Council (så jo, man kan säga att han skrivit en trilogi).

    The City & the City är en metafysisk deckare som utspelar sig i ”tvillingstäderna” Beszel och Ul Qoma, nånstans i Östeuropa. Ganska intressant.

    1. Nu har jag beställt Perdido Street station på Adlibris.
      Tack för tipset, det är så himla bra att få råd av mer insatta läsare. :)

  4. Jag älskade Un Lun Dun! Det är ganska förutsägbart, men jag gillar att han leker med fantasyklyschorna och eliminerar den förutspådda hjältinnan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s