Desillusionerad magi

Bara att läsa baksidestexten på Lev Grossmans ”The Magicians” var nog för att få mig att nästan börja drägla; som en mashup av Narnia, Harry Potter, The Secret History och Less Than Zero? Det låter för bra för att vara sant, men otroligt nog så är det faktiskt lika bra som det låter.

Huvudkaraktären Quentin är besatt av böckerna om låtsaslandet Fillory (som är misstänkt likt Narnia) och är uttråkad av sitt liv. När han blir intagen på den exklusiva magiskolan Brakebills så hoppas han att han äntligen ska bli lycklig, att det här är meningen med hans liv. Vilket självklart inte är fallet. Livet på Brakebills innebär hårt arbete, men också vänskap, kärlek, skräck och spänning.

Jag har alltid gillat Harry Potter-böckerna – även om jag är lite för gammal för dem – men ibland stört mig på präktigheten i böckerna. Den där som får Harry och de andra att på sin höjd dricka någon flaska butterbeer och pussas lite kyskt, varefter de självklart fortsätter att kämpa mot ondskan.
”The Magicians” är skriven i ett helt annat tonläge, mycket på grund av att Quentin inte alls är någon hjälte. Han är visserligen extremt smart och fingerfärdig, men det är också alla andra på skolan. Det finns ingen fiende att kämpa mot, ingen episk kamp mot ondskan, i Grossmans bok. Quentin är, likt huvudkaraktären Richard i ”The Secret History” den eviga betraktaren som inte ens riktigt innehar huvudrollen i sitt eget liv (eller sin egen roman för den delen).

”The Magicians” är på ett sätt antitesen till all sorts klichéartad fantasy som fantasilöst trampar i uppkörda gamla Tolkien-hjulspår. Att vara magiker visar sig vara ganska långtråkigt och slitsamt och inte på något sätt sammanbundet med ett högre syfte. Det är smart, cyniskt, roligt och mycket elegant skrivet.
Det är faktiskt så bra att jag önskar att jag kunde skriva om min topplista över 00-talets bästa böcker, för den här hade garanterat knipit en plats på topp tre.

Det brukar inte vara svårt för mig att skriva hyllningar om böcker jag älskar, men av någon anledning är det svårt att beskriva exakt varför jag tycker att ”The Magicians” är så fantastiskt bra. Det är något med tonen i boken, med kombinationen av desillusionerad ungdom och gränslös magi, som helt får mig på fall. Kanske känner jag ett slags samförstånd med Quentin, en gnagande misstanke om att jag skulle reagera precis som han om jag hamnade i en magisk värld; med skepsis och med en sarkastisk kommentar eller två

Lev Grossman – The Magicians (Plume, 2009)

8 kommentarer

    1. Hoppas att du inte blir besviken då! :)
      Jag hade väntat mig att den skulle vara bra, men faktiskt inte riktigt såhär bra. Blev helt kär och kommer pracka på alla jag känenr den här boken.

    1. Ja, jag såg att Bokhora-Jessica hade skrivit om boken just idag också. Tur att jag skrev min recension innan jag läste hennes… ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s