Månad: januari 2010

Hur en boknörd resonerar

Så står du där igen, där du varit så många gånger förr; utan den minsta hyllcentimeter till övers i bokhyllan. Bokhögarna hopar sig över lägenheten i travar som är otympliga och alldeles för lätta att välta omkull. Du får tillbringa timmar med att leta efter en viss bok, eftersom den hamnat under soffan eller på något annat dumt ställe.

Hur löser du situationen?
a) en hård gallring av bokhyllornas innehåll för att göra plats
b) dubbla hyllrader
c) köpstopp vad det gäller böcker
d) en till (större) bokhylla, helst med extra hyllplan
e) du dumpar det där finporslinet som du ändå aldrig använder (det måste ju handdiskas) och fyller vitrinskåpet med de snyggaste böckerna

Själv kommer jag nog satsa på alternativ d), om jag bara kan hitta någon som kan ställa sin bil till förfogande för ett ikea-besök. Den här gången kommer det nog dröja flera månader innan jag hamnar i den här sitsen igen.

Svartvit surrealism

Det är 1970-tal i Seattle i nordvästra USA. Bland ungdomarna sprider sig en bisarr sexuellt överförbar sjukdom som resulterar i spontana muteringar av olika slag. Många av de smittade ungdomarna blir utstötta och fruktade och flyr från civilisationen, men några försöker fortsätta sina liv som om inget hänt.

Charles Burns grafiska roman ”Blach Hole” liknar inget annat.
Det är en melankolisk, existensiell och ofta erotisk skräckhistoria som tar sig in under huden på sina läsare. Skickligt skiftar Burns perspektiv, så att vi får följa ett antal ungdomar med helt olika bakgrunder och personligheter. De är alla, på olika sätt, knutna till den mystiska sjukdomen, och deras olika öden sammanflätas till en suggestiv psykologisk skräckroman.
En intressant aspekt handlar just om hur de smittade ungsomarna förskjuts och fryses ut av de friska. Varför blir de så avskydda? Är det verkligen bara på grund av smittorisken, eller handlar det snarare om att mutationerna visar vem man egentligen är, under det där normala människoutseendet?

För att vara en graphic novel så innehåller ”Black Hole” ganska mycket text. En hel del dialog, men också respektive ungdoms berättarröst som kommenterar och ger sin syn på saken. Eller bara lakoniskt konstaterar vad som händer.
Burns tecknarstil är clean och avskalad, vilket effektiv kontrasterar till romanens tema. Många av sekvenserna, speciellt dröminslagen, är otroligt vackra i all sin surrealism. Vissa av ungdomarnas mutationer blir även de nästan vackra, eller i alla fall långt från groteska, i Burns händer.

”Black Hole” är ingen typisk skräckroman, utan förlitar sig på en noggrant uppbyggd stämning. Den ställer många frågor – om kärlek, vänskap, sex, utanförskap och våld – som aldrig direkt får några svar. Vilket är tur, för annars skulle den nog aldrig få sina läsare att fortsätta fundera långt efter avslutad läsning.

Charles Burns – Black Hole (Pantheon, 2005)

Akaporr gone wrong

Jag hade knappt ens läst en sida av Marisha Pessls omskrivna debutroman ”Fördjupade studier i katastroffysik” innan jag började bli irriterad. Inte för att jag blivit odelat förtjust i inledningen, men när den tredje boken namndroppades och huvudkaraktärens pappa återigen citerades så kände jag mig rätt tveksam till om jag alls skulle läsa den här boken.
Med all rätta.

”Fördjupade studier…” är akaporr gone horribly horriby wrong.
Det handlar om Blue van Meer, en sextonåring vars förhållande till sin intellektuelle far skulle få Freud (och förmodligen också Lacan) att börja dreggla okontrollerat. Oidiuskomplex är bara förnamnet. Efter att ha levt en nomadiskt liv så börjar Blue på elitskolan St. Gallway där det självklart finns en grupp elever som verkar mystiska och intressanta, med filmläraren Hannah Schneider i centrum. Den karismatiska Hannah är en hemlighetsfull kvinna, och Blue kan inte låta bli att börja nysta i hennes liv.

Det är ju omöjligt att inte dra paralleller till Donna Tartts ”Den hemliga historien”.
Det exklusiva kompisgänget, den karismatiske och mystiske läraren, hemligheter, lögner och så ett mord (självmord) som pricken över iet. Det är nästan så att jag under läsningen förväntar mig att Blue ska börja studera klassisk grekiska, bära kavaj och missbruka lugnande tabletter. Problemet är ju bara det att Tartt är en så oändligt mycket mer begåvad författre än Pessl, vilket inte minst märks i de snarlika inledningarna där de båda huvudpersonerna reflekterar över hur mordet/självmordet är anledningen till att de berättar sin historia.

Det jag stör mig allra mest på i Pessls bok är inte det att det känts som att hon slagit samman ”Den hemliga historien” med Curtis Sittenfields ”Prep” och kryddat med lite litterära referenser, utan det är hur det hela tiden ska tjatas om Intelligensen. Blue ska vara en mycket smart flicka (vilket hon inte visar på något sätt utom att kunna citera saker utantill), något som även Pessl verkar tycka att hon själv är. Detta bevisar hon genom att pressa in så många citat, referenser och hänvisningar som hon bara kan:

”Julbalen hölls i Harper Racey-kafeterian, som elevrådsordförande Maxwell med järnhand hade förvandlat till en kokande Versailleinspirerad nattklubb, med kopior av Sèvres-vaser på sidorborden, guldglitter, franska ostar och bakverk samt stora taffligt målade affischer med deformerade flickor i hafsiga gungor (uppsatta på väggen över samlingen med klassfotografier från 1910 och framåt), som skulle föra tankarna till Fragonards Gungan (c:a 1767) men oavsiktligt erinrade om Skriet (Munch, c:a 1893).”

Jag vill gärna påpeka att jag här bara citerar en enda mening, vars uppbyggnad och ordval är så pretentiösa att jag blir lite lätt illamående bara av att tvingas återge dem här. Som att bloggen blivit lite besudlad.

Det är mig ett mysterium att den här boken blivit så kritikerrosad.
Själv blir jag mest sugen på att skrika till Blue att hon ska sluta tjata om sin jävla farsa någon gång, för alla hans uttalanden är inte bara dryga utan också pseudointellektuella och fullkomligt ointressanta. Plus att hon ska sluta komma med långsökta liknelser som varken är roliga eller inspirerade, utan bara väldigt tröttsamma. Att alla i hela boken, inklusive lärare, kärleksobjekt och Blue själv, uppför sig som idioter gör inte heller saken bättre.

Det enda jag kan tillägga om den här boken är: Läs ”Den hemliga historien” istället. Eller ”Prep”. Eller vilken annan bok som helst som utspelar sig på en skola, för den lär ju vara bättre än det här dravlet.

Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik (Natur & Kultur, 2007)

Jag har också fått en award

Eller snarare; jag har fått samma award tre gånger av de tre snälla bokbloggarna Fiktiviteter, Hellre barfota än boklös och Fiktionista.
Tusen tack för era fina ord! Det värmer en boknörds hjärta.

Tanken är att jag ska berätta 7 intressanta fakta om mig själv och sen dela ut awarden till 7 bloggar jag gillar.

7 (intressanta?) fakta:
1. Jag har aldrig haft hål i tänderna, tandsten eller ens plack. Däremot har jag tyvärr dragit ut två visdomständer med en bedövning som inte fungerade på mig.
2. När jag var liten var mina framtida drömyrken serietecknare, veterinär och författare.
3. Jag blev vegetarian för 13 år sen, laktosintolerant för 5 år sen och började äta fisk igen för 3½ år sen.
4. Sist jag skrev högskoleprovet så somnade jag under sista delen (NOG).
5. Jag mäter 182 cm över havet, ett faktum som folk inte kan låta bli att påpeka med ett ”Vad lång du är!”.
6. Jag har aldrig bott utanför Stockholm.
7. Jag är ett enormt stort fan av ”Buffy the Vampire Slayer”.

När det kommer till att dela ut awarden till andra bloggar, så känner jag att många av favoriterna redan har blivit nämnda en par tre gånger (speciellt eftersom jag varit ganska seg med att skriva det här inlägget). Ni får ursäkta om det alltså blir lite upprepningar, eller om vissa jag vill dela ut till redan har har fått awarden av någon annan lite raskare bloggare:

Tekoppens tankar – En välskriven och alltid intressant blogg. Här kan man få många bra tips om böcker med hbtq-koppling, samt följa tankar kring utbildningen till sjuksköterska.

Little room of tinyfeist – Lisa skriver om det lästa, men också mycket om det tänkta. Hennes formuleringar och funderingar är alltid ett nöje att läsa.

Zmeu – Om man som jag gillar tv-spel, steampunk, graphic novels och suggestiva foton så är den här bloggen en guldgruva. Emelie skriver gärna om Neil Gaiman, Guillermo del Toro, Hellboy och den söta dottern Alice.

World of Artcraft – Vad kan vara nördigare än en hel blogg dedikerad till pyssel av olika slag? Inte särskilt mycket. Här hittar du allt från pacman-armband till snöglober och pepparkakshus i de mest fantastiska utföranden.

Bokmalans liv & läsande – Bibliotekarien Fias blogg är fylld av intressanta recensioner, fina bilder och ohejdad Twilight-kärlek. Ren läsglädje.

Gamingmama – Om kärleken till tv-spel och allt som hör därtill. Monikas blogg innehåller också en shop där hon säljer sina tjusiga spelrelaterade tavlor.

The Unsatisfactory – Jag blev lite full i skratt bara av att tänka mig hur Fiat kommer reagera på att få en award som åtföljs av en rosa liten banner med blommor på, som dessutom är skriven på norska (tror jag?). Förhoppningsvis kommer det leda till ett svavelosande inlägg som är sådär fantastisk bra och roligt som ungefär precis allting som kommer ur den här kvinnans mun.

Pocketkedja

En full bokhylla är en rikedom har dragit igång den där pocketkedjan som jag skrev om förut. Utbytet kommer gå till på följande sätt:
Du får hem två pocketböcker från personen som står innan dig på listan. Av dessa ska du behålla en och skicka vidare en, tillsammans med en ny pocket som du tror kommer passa nästa person på tur. Du har (max) en månad på dig att läsa och skicka vidare. Sedn ska det bloggas om böckerna.
Tycker du som jag att det här låter oemotståndligt, så skynda att anmäla dig innan den 1/2!

Viktig bok om psykisk sjukdom

Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” var – för att använda ett av mina absoluta hatuttryck – en riktig snackis när den kom ut för ungefär ett år sen. Att en välpublicerad forskare och debattör gick ut offentligt med sin psykiska sjukdom var något som rörde och upprörde många, samtidigt som boken fick strålande recensioner.

Det är så svårt det här med självbiografiska böcker. Jag tycker att det är extremt modigt och välbehövligt att Ann Heberlein vågar ta upp ett såpass tabubelagt och stigmatiserande ämne som psykisk sjukdom, men jag är samtidigt inte särskilt förtjust i boken i sig. Teoretiskt sett applåderar jag den, men rent konkret så har jag en hel hög invändningar.
Ambivalent much?

”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” är en fragmentarisk självbiografisk text, uppbyggd som en enda lång dagboksanteckning eller som ett bekännelsebrev. Heberlein berättar öppenhjärtigt om hur hon hela livet kämpat med sin manodepressivitet, en sjukdom som påverkat inte bara hennes mentala hälsa utan också hennes ekonomi, arbetssituation och familjeliv.

Vissa avsnitt är svidande bra. Som när Ann ser sig själv sittande i väntrummet till psykakuten i så många oliksa skepnader genom åren; som ung rebell, som forskare, höggravid, småbarnsmamma. Alltid med samma ångest, alltid tillbaka där hon började.
”Vem ringer man när man inte orkar leva?”
Inläggen om hur psykisk sjukdom är så skuldbelagt och missuppfattat i vårt samhälle är också väldigt bra. Hon skriver att hon inte behöver tröst, hon behöver vård, och det är en sanning som tål att upprepas. Över huvud taget är alla de delar av boken som handlar om manodepressiviteten i sig väldigt bra skrivna; detaljerade och analyserande utan att bli melodramatiska.

Mitt största problem med ”Jag vill inte dö…” handlar om Ann själv, den Ann som författaren Heberlein beskriver (hoppas jag). Hon är för det första en ganska obehaglig person, både osympatisk och självupptagen. Gång på gång återkommer hon till hur snygg hon är, hur produktiv och disciplinerad hon är när det kommer till sitt arbete, samt hur eftertraktad hon verkar vara. Kanske är det en del av hennes sjukdomsbild, men detta ständiga självhävdande står mig ändå upp i halsen.
Samtidigt så tänker jag på alla de psykiskt sjuka som inte ens kan jobba – hur roligt kan det vara för dem att läsa om denna ständigt presterande kvinna som lär få dem att känna sig ännu mer värdelösa för att de inte ens kan sköta ett deltidsjobb? Och varför är det så viktigt för denna intellektuella och välutbildade kvinna att skriva om hur snygg och välklädd hon är?

Just Anns aningslösa och självgoda sätt påminner mig om när jag läste Elizabeth Wurtzels ”Prozac Nation” för många år sen och blev förbannad över författarinnans egoism och skamlösa självgodhet. Speciellt minns jag episoden när hon stal en väns pojkvän (men det var ju synd om henne för hon var ju så deprimerad så att hon förtjänade att stjäla någons pojkvän) samt hur hon låg och grät på ett badrumsgolv iförd någon tjusig klänning. Behöver jag tillägga att jag avskydde ”Prozac nation” som pesten?

Heberlein, som den forskare inom teologi och etik hon är, har också tyvärr en tendens att försvinna iväg i ganska långrandiga funderingar kring religion, skuld, skam och lacanska tolkningar. Vilken säkert är intressanta inslag i en bok om etik, men i en självbiografi känns det lätt en smula överlastat.

Mina invändningar till trots så kan jag ändå rekommendera ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Mycket för att det ämne som Heberlein skriver om är så otroligt viktigt och för att det här och där i boken glimtar till av sanningar som jag ösnkar att fler vågade avslöja.

Ann Heberlein – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Månpocket, 2009)

Tre böcker och en uggla

Jag är frisk! Typ.
Vilket jag idag firade med att åka till det närliggande nyöppnade förortscentrat för att köpa hårfårg. Till min förtjusning hittade jag också ett Stadsmissionen mitt bland alla Gina Tricot-butiker, vilket resulterade i inköpen ovan (förutom katten, han ville bara vara med på bild):

Bengt Ohlsson – Syster (20 kr)
Alice Sebold – Flickan från ovan (10 kr)
Maria Wine – Dikter (10 kr)
En synnerligen tjusig uggleformad brevkniv (60 kr)

Jag vet inte riktigt om Stadsmissionens närvaro väger upp det faktum att det på bottenplanet ligger en ”Fashionista Foodcourt” (nej, jag hittar inte på, det är tyvärr helt sant), men jag gillar att det finns ett bra alternativ till Myrorna när det gäller bättre begagnade böcker.

Några olondonska funderingar

Saker jag kom att tänka på medan jag läste China Miévilles ”Un Lun Dun”:

1. Tror herr Miéville att alla ungdomar lider av ADD/ADHD? Kapitlen är så fånigt korta att han måste ha trott att alla presumtiva läsare har en attention span på max tio minuter, vilket också kan vara förklaringen till att han har pressat in så otroligt många cliffhangers.

2. Jag vill också ha en tam mjölkkartong som följer efter mig. Fast gärna en som inte luktar så illa.

3. Jag undrar om den här boken någonsin kommer att bli översatt till svenska?
Isåfall; stackars, stackars översättare. Inte nog med att språket är komplicerat med ofta förekommande dialektala brittiska uttryck, det innehåller dessutom en mängd olika ordlekar och uttryck som kommer bli totalt omöjliga att översätta. Som när ett paraply (umbrella) går sönder och hamnar i Unlundun och därmed blir ett unbrella.

4. Någon borde verkligen göra en animerad film av den här boken, med alla dess märkliga karaktärer och bisarra monster – som blodtörstiga köttätande giraffer. Kan ingen tipsa Henry Selick (som gjorde mästerliga ”Coraline”)?

5. Deeba är en synnerligen sympatisk huvudkaraktär. Lite förutsägbar då och då, men det kan ju hända den bästa. Hon är i alla fall långt ifrån någon typisk fantasyhjälte, vilket är en lättnad.

6. Illustrationerna är verkligen fina. Jag önskar att fler böcker för vuxna (och ungdomar, som i detta fall) innehöll illustrationer, speciellt fantasyböcker och liknande.

7. Jag måste verkligen läsa om Neil Gaimans ”Neverwhere”. Det var alldeles för länge sen sist jag besökte Gaimans version av Londons mörka undervärld.

8. Jag undrar hur Miévilles andra böcker är? Och jag undrar i vilken ände jag ska börja läsa dem?

China Miéville – Un Lun Dun (Pan, 2007)

H som i Hjältinna

Jag hostar fortfarande alldeles för mycket för mitt eget bästa, men nu när jag äntligen orkar sitta vid datorn igen så ska jag försöka ta itu med Bokfrågornas ABC, bokstaven H:

1. Vilken huvudperson i en bok tycker du mest om?
Många av mina favoritböcker innehåller huvudpersoner som inte alltid är helt fläckfria och genomgoda. Istället är de precis som vem som helst, vilket är vad som gör dem så otroligt levande som karaktärer. En av de mest sympatiska huvudpersonerna bland favoritböckerna är Daniel i Douglas Couplands ”Microslavar”.
Han är en ganska blyg och omtänksam datanörd, anställd vid Microsoft i Seattle, och gillar att beskriva sina vänner genom att räkna upp vilka sju favoritkategorier de skulle ha om deras liv vore en Jeopardy-omgång.

2. Vem är den ultimata hjälten i böckernas värld?
J.K Rowlings Harry Potter är väl en ganska ultimat hjälte, åtminstone om man ser till hans enorma popularitet. Från de barnsliga äventyren i de första böckerna till den långt mer seriösa kampen mot lord Voldemort i de senare, så räddar Harry och hans vänner världen minst en gång per läsår. Och det är väl egentligen allt man kan kräva av en ultimat hjälte?

3. Och den ultimata hjältinnan?
Systrarna Dina och Dorinda är huvudkaraktärerna i en av min barndoms absoluta favoritböcker; Eric Linklaters ”Det blåser på månen”. Dessa två flickor lider inte direkt brist på tåga, och de lyckas i bokens första del äta sig enormt tjocka, banta ner sig till skelett och förvandla sig till känguruer innan de åker iväg för att rädda sin far i det avlägsna och farliga Bombardiet.
Tillsammans med Ronja och George i Fem-gänget så tillhörde de här två systrarna mina stora idoler när jag var flicka. Mycket på grund av att de alltid lyckades hamna i trubbel, trots att de agerat utifrån ren välvilja (och en smula envishet).

4. Vilken är den bästa historiska roman du läst?
Jag läser inte så fasligt mycket historiska romaner, men de flesta jag läser i den genren brukar utspela sig under viktoriansk tid. Fast jag vet inte om de direkt kan kategoriseras som historiska romaner ändå, en genre som jag förknippar med extremt detaljerade beskrivningar av kläder, matvanor och seder under en viss historisk period. Samt en ursäkt för att få skriva tantsnusk i stil med ”Grottbjörnens folk” och hävda att det minsann är en histoooorisk roman.

Den här veckan var väldigt svår, jag tycker det är närapå omöjligt att välja ut enbart en huvudperson/hjälte/hjältinna och hävda att just denna är den bästa. Så jag har försökt göra ett urval bland favoriterna och välja ut några som jag inte tjatat mig halvt fördärvad om redan.