Beroendeframkallande viktoriana

Jag har varit sugen på – på gränsen till besatt av – att läsa Dan Simmons ”Drood” ända sedan den kom ut. Under sommarens Englandsresa stod jag länge, länge och klämde på en utgåva inne på Waterstone’s, men besinnade mig eftersom den då endast fanns som inbunden och eftersom jag inte ville betala en hiskelig summa för övervikt på planet hem. Dessutom föredrar jag alltid pocketformat när det gäller rejäla tegelstenar för att slippa förslitningsskador i handlederna och andra läsrelaterade åkommor.

Platsen är London, tiden är viktoriansk och berättaren är den föga kände författaren Wilkie Collins. Han är nära vän med den långt mer kände och framgångsrike Charles Dickens, en legend redan på sin tid och ofta benämnd som The Unimitable.
Efter att Dickens knappt överlevt en stor tågolycka 1865, så blir han besatt av att finna den mystiska Drood, en figur som dök upp vid olycksplatsen. Denne man (?) verkar besitta en mängd magiska förmågor och sökandet efter honom blir inte lätt för de båda författarna. Speciellt inte då Collins opiummissbruk skenar och vänskapen mellan de två männen byts ut mot konkurrens och avund.

Det är svårt att genrebestämma ”Drood”. Det är en del psykologisk thriller, en del historisk roman, en del fantasy och en del skräck. Lite beroende på hur man tolkar vissa händelser och i synnerhet hur man tolkar slutet.
Jag kom under läsningen flera gånger att tänka på Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell”. Inte bara på grund av omfånget och den historiska miljön, utan också på grund av förhållandet mellan de två huvudkaraktärerna. Visst är det stor skillnad mellan magi och skrivande, men misstron och den ömsesidiga skepcismen finns med i båda böckerna.

Det är en klar fördel om man har läst Dickens innan man läser ”Drood”, eller i alla fall känner till hans största verk. Jag, som bara läst några få Dickens-böcker, kände att många av referenserna gick mig över huvudet. Förmodligen hade jag fått ut ännu mer av boken om jag varit en påläst Dickensian.
Jag tror visserligen att man kommer ganska långt bara med att vara intresserad av viktoriana i allmänhet. Miljöbeskrivningarna är fantastiska, speciellt när det kommer till den underjordiska Undertown, där Drood ryktas hålla till.

En intressant aspekt med boken är att Wilkie Collins är en ytterst osympatisk berättare. Han är en inbilsk, ljugande, feg opiummissbrukare som utnyttjar både män och kvinnor som kommer i hans väg. Men han är en intressant berättare och bjuder på flera roliga episoder när han vänder sig till ”my future readers” och spekulerar hur framtiden kommer se ut.

”Drood” var för mig en riktig sträckläsningsroman – spännande, gripande och ytterst beroendeframkallande. Och med tanke på bokens omfång så blev det många timmar i sträck som jag befann mig i artonhundratalets London, på jakt efter den ständigt gäckande Drood-figuren.

Dan Simmons – Drood (Quercus, 2009)

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s