Månad: december 2009

Tre bokrelaterade nyårslöften

Jag är inte mycket för nyårslöften i vanliga fall. De brukar ha en tendens att brytas innan nyårsfesten ens är till ända, och resultera i att den första dagen på det nya året inleds med dåligt samvete.
Men när Lyrans tematrio den här veckan handlar om nyårslöften så känner jag att jag nog kan komma med tre löften som jag ska kunna hålla mig till under det kommande året:

1. Läsa mer poesi
Jag läser väldigt lite lyrik, speciellt i jämförelse med hur mycket prosa jag läser. Min löfte är att 2010 läsa minst en diktsamling i månaden under hela året.

2. Läsa fler böcker på engelska
Jag läser ofta och gärna på engelska. Nu för tiden läser jag nästan lika snabbt på engelska som på svenska (och tro mig, det är snabbt), men i floden av svenska recensionsexemplar och pockets så blir det vissa perioder väldigt lite läst på engelska.
Jag tänker inte satsa på något särskilt antal, för det växlar väldigt mycket från månad till månad hur många engelska böcker jag lyckas lägga vantarna på och om jag har tid att läsa dem. Men jag ska försöka att undvika att läsa dåliga översättningar och istället satsa på originalspråket, även om det kostar lite extra.

3. Läsa fler graphic novels
Jag är en serienörd i grund och botten och ritade mina första egna serier som sexåring (de är helt obegripliga, men innehåller många intressanta onomatopoetiska ljudeffekter som jag hittade på själv). Tyvärr så blir det inte av att jag läser så många serier jag skulle vilja, mycket på grund av att det är rätt dyrt.
Under 2010 ska jag försöka läsa fler graphic novels av olika slag och skriva mer om det här i bloggen.

Annonser

Beroendeframkallande viktoriana

Jag har varit sugen på – på gränsen till besatt av – att läsa Dan Simmons ”Drood” ända sedan den kom ut. Under sommarens Englandsresa stod jag länge, länge och klämde på en utgåva inne på Waterstone’s, men besinnade mig eftersom den då endast fanns som inbunden och eftersom jag inte ville betala en hiskelig summa för övervikt på planet hem. Dessutom föredrar jag alltid pocketformat när det gäller rejäla tegelstenar för att slippa förslitningsskador i handlederna och andra läsrelaterade åkommor.

Platsen är London, tiden är viktoriansk och berättaren är den föga kände författaren Wilkie Collins. Han är nära vän med den långt mer kände och framgångsrike Charles Dickens, en legend redan på sin tid och ofta benämnd som The Unimitable.
Efter att Dickens knappt överlevt en stor tågolycka 1865, så blir han besatt av att finna den mystiska Drood, en figur som dök upp vid olycksplatsen. Denne man (?) verkar besitta en mängd magiska förmågor och sökandet efter honom blir inte lätt för de båda författarna. Speciellt inte då Collins opiummissbruk skenar och vänskapen mellan de två männen byts ut mot konkurrens och avund.

Det är svårt att genrebestämma ”Drood”. Det är en del psykologisk thriller, en del historisk roman, en del fantasy och en del skräck. Lite beroende på hur man tolkar vissa händelser och i synnerhet hur man tolkar slutet.
Jag kom under läsningen flera gånger att tänka på Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell”. Inte bara på grund av omfånget och den historiska miljön, utan också på grund av förhållandet mellan de två huvudkaraktärerna. Visst är det stor skillnad mellan magi och skrivande, men misstron och den ömsesidiga skepcismen finns med i båda böckerna.

Det är en klar fördel om man har läst Dickens innan man läser ”Drood”, eller i alla fall känner till hans största verk. Jag, som bara läst några få Dickens-böcker, kände att många av referenserna gick mig över huvudet. Förmodligen hade jag fått ut ännu mer av boken om jag varit en påläst Dickensian.
Jag tror visserligen att man kommer ganska långt bara med att vara intresserad av viktoriana i allmänhet. Miljöbeskrivningarna är fantastiska, speciellt när det kommer till den underjordiska Undertown, där Drood ryktas hålla till.

En intressant aspekt med boken är att Wilkie Collins är en ytterst osympatisk berättare. Han är en inbilsk, ljugande, feg opiummissbrukare som utnyttjar både män och kvinnor som kommer i hans väg. Men han är en intressant berättare och bjuder på flera roliga episoder när han vänder sig till ”my future readers” och spekulerar hur framtiden kommer se ut.

”Drood” var för mig en riktig sträckläsningsroman – spännande, gripande och ytterst beroendeframkallande. Och med tanke på bokens omfång så blev det många timmar i sträck som jag befann mig i artonhundratalets London, på jakt efter den ständigt gäckande Drood-figuren.

Dan Simmons – Drood (Quercus, 2009)

Sista chansen att lista 00-talet

Jag tänkte inte lista hur många böcker jag har läst i år eller hur många sidor. Om intew någon uttryckligen ber om det.

Istället tänkte jag påminna om att det är sista chansen att lista de tio bästa böckerna som getts ut (som du läst) under 00-talet. Imorgon sammanställer jag listorna.

Listat hitills:
Tekoppen
Butter tar ordet
Lyrans Noblesser
Lilla O
Holly Hock
Ett hem utan böcker
Om böcker som jag hunnit läsa
Bokbabbel
Och så min egen lista

Om det är någon jag har missat, eller glömt, så hör av er!

E som i Europa

Återigen dags för Bokfrågornas ABC, och dags för bokstaven E:

1. En Evergreen är en sång som är tidlös och ständigt aktuell. Vilka böcker skulle du kategorisera som evergreens?
Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” är en riktig klassiker som ständigt är aktuell. Jag läste den första gången när jag var sexton och blev helt förälskad – en kärlek som fortfarande håller i sig. Söderbergs ständiga aktualitet märks inte minst när det ges ut nya böcker som knyter an till ”Doktor Glas – som Bengt Ohlssons augustprisvinnande ”Gregorius” och Kerstin Ekmans ”Mordets praktik”.

2. Vilka länder i Europa läser du flest böcker från? Finns det något land du aldrig läst en bok från?
Förmodligen Sverige. Jag läser väldigt mycket svenska författare, både debutanter och etablerade sådana.
Östeuropeiska författare läser jag däremot väldigt sällan.

3. Vilka är dina europeiska favoritförfattare?

Neil Gaiman (engelsman, bosatt i USA), Christine Falkenland, John Ajvide Lindqvist, Inger Edelfeldt, Hjalmar Söderberg.

4. Jag har just varit i Egypten. Berätta om en bok som har anknytning dit.
I Dan Simmons ”Drood”, som jag nyligen läst ut, beger sig de två författarna Charles Dickens och Wilkie Collins på jakt efter den mystiska Drood. Denna märkliga och skrämmande karaktär visar sig vara av egyptiskt ursprung och ryktet säger att han leder en sekt baserad på urgammal egyptisk religion och att det djupt under Londons katakomber finns ett tempel där han håller till.

En lagerlöfsk utmaning

Det har varit jul och det har lästs böcker.
En av böckerna – som jag läst efter att ha blivit julutmanad av Jessica (Ord och inga visor) – är skriven av Selma Lagerlöf.
”En herrgårdssägen”,som jag passande nog hade i bokhyllan, är en riktigt tunn liten bok, knappt mer än en långnovell faktiskt. Den vindlande boken binder ihop två vitt skilda livsöden – studenten Gunnar som förlorar förståndet när han försöker rädda familjegården och den föräldralösa flickan Ingrid som förälskar sig i honom redan när hon är en ung flicka.

”Kejsaren i Portugallien” är en av mina favoriter bland Lagerlöfs böcker och ”En herrgårssägen” påminner mycket om den boken. Den stackars galne Gunnar som niger för alla fyrfota djur han ser påminner en hel del om Jan i Skrolycka. Trots sina galenskaper har de båda en god och vacker själ någonstans djupt in under vansinnet.
Ingrid må vara en ganska vän flicka, men när det väl gäller så gör hon allt för att rädda mannen hon älskar från sitt eget vansinne. Vägen dit är krånglig och krokig och kantad av det vackra lagerlöfska språket.

Trots sina få sidor så är en ”Herrgårdsägen” en händelserik och fin liten bok. Den rekommenderas särskilt för den som är nyfiken på Selma Lagerlöfs författarskap, men som inte riktigt vågar ge sig i kast med hennes längre verk.

God jul bloggen!

Jag är ingen julfanatiker direkt, vilket är skälet till att jag inte har pysslat ihop varken någon julkalender, jultävling eller något annat pyssel. Men jag tänkte ändå passa på och önska alla bloggläsare en god jul!

Här är ett fint och passande klipp från min allra käraste julfilm:

Vi ses i mellandagarna igen, då tänkte jag passa på och sammanställa alla listor på 00-talets bästa böcker. Skicka gärna en länk om du har en egen lista, så att jag kan samla ihop allt.

GOD JUL!

Andrabokens förbannelse

Det kan inte vara lätt för alla del författare som ger ut en väldigt kritikerrosad och extremt hyllad debutroman – för hur ska de med bok nummer två kunna överträffa förväntningarna? I värsta fall gör de som Donna Tartt och väntar tio år innan de ger ut nästa roman. I vissa fall kommer den där andra romanen aldrig ut alls, och den där strålande debuten blir den enda boken. Andrabokens förbannelse är inget att leka med.

Åsa Anderberg Strollo har sannerligen inte gjort det lätt för sig efter att ha debuterat med den smått fantastiska ”Bryta om”. En extremt stark ungdomsroman som dröjde sig kvar i mina, och många andras, tankar långt efter att den var färdigläst.
”Blod” är Anderberg Strollos andra roman.
Det handlar om Ida, som en dag hittar ett brev på sin mammas stökiga skrivbord från någon som verkar vara hennes riktiga pappa. För Ida, som har ett väldigt nära förhållande till sin pappa (?) Jonas, vänds hela livet upp och ner. För vem har egentligen tid att bry sig om vännerna, skolan och klimathotet när hela ens liv visar sig vara en lögn?

Mitt första intryck av boken är att den är lite splittrad. Det blir så många olika spår som slåss om utrymmet; familjekrisen, vänskapen, kärleken till den coole Finn, klimatet och vädret som löper amok. Visst ligger det stort fokus på frågan om Idas ursprung, men det räcker inte riktigt till för att driva hela romanen. Det är kanske orättvist att jämföra med ”Bryta om”, men jag känner att jag saknar den desperation och obeveklighet som genomsyrade den berättelsen.
I jämförelse blir ”Blod” bara ljummen. Och i längden helt umbärlig.

Det är ingen dålig bok det här. Den är fortfarande bra skriven och Anderberg Strollo har en förmåga att få varje vardaglig dialog att inte bara låta helt naturlig och självklar, utan att också fylla den med undermening och betydelse. Men den är inte på liv eller död, som ”Bryta om” var och hur man än vänder på saken så är det långt ifrån så bra som debuten.

Jag hoppas och önskar att Anderberg Strollo kommer att fortsätta skriva och att hon inte låter andrarbokens förbannelse kväva henne helt. För jag kommer defintivt läsa hennes tredje bok, och jag misstänker att jag inte är ensam om det.

Åsa Anderberg Strollo – Blod (Alfabeta, 2009)

Mer om bokbyten

Efter att jag skrev om den nya sidan Parslibris häromdagen så har det tagit lite fart med bokbytandet. Jag har fått hem ännu en bok, har två som jag väntar på och ska idag skicka iväg ett paket.
Hitills har det fungerat väldigt bra tycker jag och det är alltid lika spännande att hitta ett frankerat och handskrivet bokpaket i postkorgen*. Som en liten extra julklapp ungefär.

* Eftersom en av katterna (den föredrar att vara anonym) har en olycklig benägenhet att kissa på morgontidningen om den ligger på hallmattan, så har vi en postkorg under brevinkastet. Vilket brukar medföra att jag minst en gång i veckan svärandes får försöka lirka ut bokpaket som kilats fast i korgen och är omöjliga att få loss.

Journalistik när den är som bäst

Omslag: Alfabeta

När man är student så blir det ju tyvärr lätt så att man nästan enbart läser skönlitteratur när man själv får välja, för att man blir tvångsmatad med så mycket facklittertatur, artiklar och avhandlingar som man inte själv har valt (och som sällan är särskilt underhållande). Det är lite synd, för det finns ju faktiskt väldigt mycket böcker som faller utanför ramen för skönlitteratur men som är minst lika njutbar som att kasta sig huvudstupa in i en tegelstensroman.
Fredrik Strages samling ”Stragetxt” hör till dessa böcker.

Det är en ganska heltäckande samling, som består av blandade krönikor, recensioner, intervjuer och reportage från tjugo års skrivande. Det är mycket musik – såklart – men också en hel del film, böcker, mode, ungdomskultur och uppväxtskildringar. Allt från gamla fanzinetexter till ambitiösa reportage. Högt och lågt, nytt och gammalt och alltd lika välskrivet.
Jag tror att Strages hemlighet är att han alltid verkar skriva ifrån ett slags inifrånperspektiv. Oavsett om det handlar om champagnesippande r&b-divor, gasmaskprydda synthare eller Japanälskande ungdomar så närmar han sig dem med samma uppriktiga intresse och respekt.

Många av texterna från pop (och sedermera bibel) är ytterst välbekanta för mig, en tidigare musiknörd som slaviskt lusläste varje liten bildtext på tiden det begav sig. Extra roligt är det att läsa om dem med Strages små avslutande kommentarer, där han omväxlande häcklar sig själv, sitt skrivande och de tidningar han skrivit för.

Det är en underhållande bok, det här. Till och med att läsa om för mig helt ointressanta hiphop-artister är givande, fast jag självklart föredrar att läsa om artister och företeelser som jag själv gillar – som kärleken till Depeche Mode och skräckfilm.
Den enligt mig bästa texten i hela boken är dock den seriösa och helt öppenhjärtiga intervjun med Henric de la Cour, sångare i Strip Music och före detta sångare i Yvonne (ett band jag älskade som tonåring med svartfärgat hår). Naket, öppet och otroligt vackert skrivet.

Det är en fördel att vara intresserad av musik när man läser Strages bok, men jag tror inte att det är någon nödvändighet. Han är en såpass begåvad skribent att det nog inte krävs några förkunskaper alls att läsa honom; bara ett intresse av journalistik när den är som bäst.

Fredrik Strage – Stragetxt (Alfabeta, 2009)