Månad: oktober 2009

Melankolisk Murakami

Omslag: Norstedts

Det är svårt att hitta någon som intresserar sig för böcker och som inte gillar Haruki Murakami, känns det som. Själv upptäckte jag honom ganska sent, det var bara något år sedan jag läste ”Fågeln som vrider upp världen” och blev totalförälskad. Några månader senare läste jag ”Kafka på stranden” och blev – trots talande katter – besviken. Tyckte inte alls att den kom upp i samma nivå.

Nu har jag läst ”Norwegian Wood”, som jag från flera håll har hört ska vara en av Murakamis bästa.
Jag kan inte annat än att hålla med om att det är extremt bra. Faktiskt lika bra som ”Fågeln”, om än på ett helt annat sätt. Här handlar det om Toru Watanabe slungas tillbaka till sina universitetsår och en förlorad ungdomskärlek när han – mycket proustskt på ett madeleinkakevis – råkar höra kärlekens favoritlåt ”Norwegian Wood” på ett flygplan.
”Norwegian Wood” utspelar sig sålunda i slutet av 1960-talet; en tid av studentrevolter, ungdomsuppror och nya värderingar. Här lever Toru ett ganska ensamt liv fram tills dess att han av en slump råkar träffa Naoko, som en gång var tillsammans med Torus bäste vän, på tunnelbanan. En skör och märklig vänskap utvecklas mellan de två, något som liknar kärlek. Men Naoko mår inte särskilt bra och efter att hon har försvunnit iväg till ett vårdhem i bergen så försöker Toru hitta nya vänner och nya sätt att stävja ensamheten.

Ensamheten är på många sätt central i alla de Murakami-böcker jag har läst. Huvudkaraktärerna lever alla ganska ensliga och avskärmade liv, oavsett om de själva har valt det eller ej. Toru är inget undantag. Han går runt i ett Tokyo som sjuder av förändringar och liv, utan att direkt delta i någonting eller engagera sig i någon. Han längtar och söker efter kärleken, men samtidigt är han också rädd för att underkasta sig den och eventuellt bli ensam än en gång.

”Norwegian Wood” är en melankolisk historia, som jag blir mycket förtjust i.
Murakami är väldigt bra på att beskriva känslorna mellan Toru och Naoko utan att det någonsin blir sliskigt eller övernostalgiskt. Istället blir det precis sådär komplicerat, livsavgörande och fantastiskt som kärleken bara kan vara när man är ung och kär för allra första gången.

Haruki Murakami – Norwegian Wood (Norstedts, 2003)

Riktig kärlek

036

Gårdagens bytesrumsböcker är faktiskt inte fyndade av mig, utan av min käre fästman och sambo.
Att lyckas pricka in och plocka med hem två av mina favoriter, Edelfeldt och Pratchett, det är kärlek det. Att sedan uppmuntra mig att behålla Edelfeldt-boken, fast jag redan har ett ex av samma bok i en annan utgåva, det är inget mindre än Riktig Kärlek, rakt in i boknördshjärtat!

Mångbottnad och krävande tystnad

Omslag: Alfabeta press

Det tog mig ovanligt lång tid att komma igenom Vigdís Grímsdóttirs ”Tystnaden” – flera veckor faktiskt, även om jag läste en hel del andra böcker parallellt. Vanligtvis brukar jag undvika det där med att läsa flera skönlitterära böcker samtidigt, eftersom det oundvikligen blir så att någon av böckerna hela tiden prioriteras bort. Vilket är precis vad som har hänt med ”Tystnaden”.

Jag vill påpeka att det inte är någon dålig roman det här. Men den är ganska svår att komma in i och den kräver en hel del av sin läsare, vilket inte alltid rimmar särskilt bra med tentapluggande.

Det handlar om isländska Linda och hennes minst sagt originella farmor med samma namn. Farmodern uppfattas av alla andra som stum, förutom Linda som hon pratar med, och är ohälsosamt besatt av den ryske kompositören Tjajkovskij. När romanen tar sin början har farmodern flyttat hem till Lindas gamla flickrum för att dö, om nu bara Linda lovar att komma hem från New York dit hon flyttat för att gå på konstskola.

Det är svårt att förklara handlingen i ”Tystnaden” utan att avslöja för mycket om boken.
I början av läsningen är det ofta knepigt att försöka avgöra vad som faktiskt händer, och vad som bara är en del av de båda Lindornas fantasi. Farmodern pratar exempelvis väldigt mycket om sin väninna Anastasia, som visar sig vara farmor till Tjajkovskij och som har mycket bestämda åsikter om det mesta här i världen. Enligt hennes tips och regler bygger Linda och farmodern upp sina liv, där musiken betyder om inte allt så åtminstone väldigt mycket.
men hur kan den här Anastasia existera när Tjajkovskij är sedan länge död och begraven?

Det bästa med ”Tystnaden” är det som står mellan raderna och den tydliga diskrepansen mellan allt det som farmodern berättar och verkligheten. Det är som ett nät av fantasier, lögner, manipulationer och vanföreställningar, som bara dras åt hårdare och hårdare.
Det är inte förrän slutet av boken som det mesta faktiskt klarnar och många av pusselbitarna faller på plats. Och motivet som pusslet visar är ganska obehagligt.

”Tystnaden” liknar inte mycket annat jag har läst.
Det är en mångbottnad, svårtolkad och bitvis frustrerande läsning. Men samtidigt också verkligt gripande. Det får mig att bli väldigt sugen på att läsa mer av Grímsdóttir, även om jag känner att jag nästa gång jag ska läsa något av henne inte ska fuska med att läsa en massa annat vid sidan om.

Vigdís Grímsdóttir – Tystnaden (Alfabeta, 2002)

Norsk kulturpolitik

Jag har inte tagit någon bloggpaus, jag har bara fullt upp med att skriva hemtenta om nordisk kulturpolitikk kulturpolitik. Och ja, all kurslitteratur är på norska eller danska till det här delmomentet.

Så det är ganska synd om mig och jag är ganska upptagen.
Men jag har en hel hög med fina böcker som ska plöjas så snart jag plågat mig igenom tentaskrivandet. Och förhoppningsvis kommer jag ha slutat att stava på norska tills dess.

Jag har också en Billy

345

I år fyller tydligen bokhyllan Billy 30 år, vilket Johanna K på Bokhora uppmärksammar med att lägga ut en bild på sin Billy och samtidigt fråga hur många av Bokhoras läsare som har hyllan hemma.

346

Själv har jag 4 st Billy i lite olika bredder, med några extra hyllplan. En till fyrtiocentimetrare till planeras köpas in innan året är slut, och förmodligen några hyllplan till när jag ändå är igång. Jag kör på den mellanbruna varianten, vilken passar utmärkt med mina teakmöbler, men är lite tjurig över att den 60 cm breda varianten inte säljs längre eftersom det verkligen var den ultimata bokhyllestorleken.

347

Det är inte du, det är jag

Omslag: Ordfront

Omslag: Ordfront

Ibland händer det att jag läser en bok som borde vara bra, men som jag bara inte fastnar för. Det finns inget direkt skäl, boken är sällan dålig, men ändå dras jag liksom aldrig in i den på rätt sätt. Jag blir inte engagerad i texten alls, och på något sätt så känns det lite orättvist mot boken jag läser. Sådär så att jag vill lugna den genom att säga: ”Det är inte du, det är jag”

Precis så är det med Henrik Bromanders ”Det händer här”.
Denna novellsamling (innehållandes enbart fyra långa noveller) handlar om fyra unga människor som befinner sig i totalt olika lägen i livet. Men de är alla unga och sökande, och befinner sig i på olika sätt livsavgörande situationer; tjejen med musikerdrömmar, den mobbade killen på familjesemester, den rika tjejen på drift i New York och killen som åker till Thailand för att träna thaiboxning och finner sitt öde.

Bromanders karaktärer är sällan särskilt sympatiska, men inte heller osympatiska. Snarare är de så där som folk är mest, med sina dåliga sidor och sitt ego i vägen för det mesta. Det är väl berättat, även om jag kan bli lite less på mängden sexuella inslag.

Det jag har svårast för är samtidsmarkörerna. Visst, det kan vara intressant att tydligt placera en text i nuet, genom att exempelvis låta karaktärerna skicka sms eller använda facebook. Men linjen mellan nutidsmarkörer och bara onödig namedropping är papperstunn, och flera gånger känns det tyvärr som att Bromander trillar över på fel sida. Som när tjejen i första novellen åker på rockkollo och träffar Marit Bergman, eller när New York-tjejen går på samma fester som namngivna Nöjesguiden-redaktörer. Det blir lite för mycket och lite för klumpigt genomfört och tyvärr tror jag att de här inslagen kommer kännas både mossiga och lite fåniga om bara några år.

Henrik Bromanders skönlitterära debut är ingen dålig bok.
Men den gör inte heller något vidare djupt intryck på mig. Tvärtom känns det som att flera av texterna glidit bort bara några dagar efter avslutad läsning.
Vad mer kan jag säga? Det är inte du, det är jag.

Henrik Bromander – Det händer här (Ordfront, 2009)

Nej, det är inte roligt

Jag har precis lagt in en beställning på en kursbok jag redan hatar för att den är på norska, men ändå måste betala 485 kr för. Bara för att någon vägrar lämna tillbaka det enda bibloexemplar som finns att få tag på i Stockholmsområdet i tid.
Inte för att jag tror att jag kommer få min adlibrisbeställning i tid ändå (brevbärarna i mitt distrikt har visst saltning som största hobby), men jag måste ändå ha bokuslingen till nästa tenta också så det är väl lika bra att bita i det sura äpplet.

Nu ska jag sätta mig med en annan text på norska och sura lite mer. Just nu känner jag att jag inte älskar min utbildning särskilt mycket.

Vad sysslar ni med en onsdagskväll som denna?

Briljanta, giftiga Zelda

Omslag: Kartago

Omslag: Kartago

Nu när hösten på allvar har lagt sig över oss som en gråfuktig filt och de olästa bokhögarna bara växer där hemma , så kan det vara skönt att ta en paus och läsa något riktigt roligt.
Förslagsvis då Lina Neidestams album ”Zelda”.
Här får vi följa den inkonsekventa, egocentrerade, rabiata och fullkomligt briljanta feministen Zelda i ett antal seriestrippar. Några av er kanske känner igen denna kedjerökande och cyniska brud från tidningen Nemi, där hon figurerat regelbundet. Men Zelda är mycket roligare, smartare och vassare än Nemi någonsin varit och skulle nog fnysa åt den senares trådsmala midja och välrakade ben.
Zelda är något så ovanligt som något av en feministisk seriehjälte, samtidigt som hon driver hejdlöst med allt som har med genusvetenskap, jämlikhet och queerradikaler att göra. Det är briljant och ofta giftigt och får mig att skratta högt ganska ofta, något som inte många seriefigurer lyckas med.

Det märks tydligt att Neidestam har utvecklat sin tecknarstil under de år hon ritat Zelda, när vissa äldre strippar dyker upp. Inte för att de är dåligt tecknade, men de nyare stripparna är både snyggare och bättre disponerade. Det ska bli intressant att se hur Zelda kommer fortsätta att utvecklas som karaktär, det känns som att hennes möjligheter är oändliga (även om hon själv aldrig skulle se det så, snarare är hon besatt av att ”utveckla sin kreativitet”).
Synd bara att det lär dröja ett bra tag innan nästa Zelda-album dyker upp.
Hur ska jag klara mig tills dess? Kan ingen ge Neidestam ett stipendium, så att jag slipper börja prenumerera på Nemi för att få mera Zelda?

I Lina Neidestams blogg kan du hitta ett flertal Zelda-strippar, och dessuom en hel del info om hennes nya karaktär maran.

Lina Neidestam – Zelda (Kartago, 2009)

Jag hejar på Johannisson

Jaha. Augustnomineringarna var ju inte sådär jättespännande, inte de för skönlitteratur i alla fall.
Men att Karin Johannisson är nominerad för sin ”Melankoliska rum” var en trevlig nyhet, ska hålla tummarna för att hon får priset i kategorin facklitteratur.

Hela listan på de nominerade kan man till exempel läsa här.