Månad: september 2009

Desperation och kärlek

Omslag: Ordfront press

Omslag: Ordfront press

Om man bara ströläser baksidestexten till Viktoria Myréns ”I en familj finns inga fiender”, så kan man få för sig att det här är ännu en roman som handlar om det så kallade ”livspusslet”. Ännu en kliché om hur omöjligt det är med jämställda förhållanden efter att barnen kommit.
Som tur är så är den här boken så mycket mer än så.

Huvudkaraktären Marie befinner sig på en gård som tillhört hennes mormor och där hon tillbringat en stor del av sin barndom. Hit har hon flytt från sin familj, eftersom alternativet till att fly hade varit att helt tappa förståndet.
Efter ett tag dyker den mystiska Jennie upp på gården. Hon blir ett sällskap för den ensamma Marie, men samtidigt kräver hon eventuellt mer än så. När så även Maries mor kommer till gården så blir situationen alltmer ohållbar.

”I en familj finns inga fiender” är en krävande, närmast desperat berättelse. Maries oförmåga att kunna hantera sitt liv är uppenbar, och flykten till mormoderns gård blir inte den fristad som hon själv hade hoppats.
Snarare blir samvaron mellan de tre kvinnorna på gården alltmer klaustrofobisk och infekterad. Frihetskänslan ersätts med nya och ovälkomna känslor, samtidigt som gamla konflikter med modern kommer upp till ytan igen.

Språket är varken särskilt återhållet eller utbroderat. Myrén lyckas väl med att fånga alla små vardagliga detaljer, samtidigt som hon bygger upp en närmast obehaglig psykologisk stämning. Det är välskrivet och inte minst spännande, på ett sätt som inte har ett dugg med varken trötta polisutredningar eller långsökta ritualmord att göra.

Mest gripande är beskrivningen om hur Marie misslyckas med att hantera sin bråkande och bitande dotter. Denna haverade relation blir på många sätt bokens centrum, det nav som alla andra intriger kretsar kring.
För visst måste det väl på något vis vara moderns fel om barnet blir aggressivt? Något fel som går i arv, från generation till generation?

”I en familj finns inga fiender” är inte direkt en feel good-bok. Men det är en riktigt bra roman om kärleken och alla problem som den för med sig.

Viktoria Myrén – I en familj finns inga fiender (Ordfront, 2009)

Bokvinnaren!

Efter att ha tillbringat dagen i soffläge, med ett konstant intag av ibumetin och en varm katt i knät, så tänkte jag försöka rycka upp mig tillräckligt för att i alla fall orka skriva ett kort inlägg.

För att kora vinnaren i tävlingen om Doris Lessings ”Gräset sjunger” så tilldelade jag ni som svarat ett slumpmässigt nummer och bad sedan kära fästmannen att välja ett nummer. Lite lagom ovetenskapligt sådär, men jag tror inte att det blev orättvist för någon.

Vinnare blev Marie! Grattis!
Jag mailar dig om boken och hoppas att du kommer att gilla den lika mycket som jag gjorde!

Shriver igen

Har börjat läsa Lionel Shrivers senaste på svenska, ”Dubbelfel”, och såklart är det helt fantastiskt bra. Jag – som är totalt ointresserad av sport på alla sätt och vis – tycker till och med att det är fullkomligt magiskt att läsa sida upp och sida ner om tennis.
Borde inte det vara definitionen av en riktigt bra författare?
Att kunna skriva om det tråkigaste ämnet så att det blir inget annat än helt makalöst?

Vinn Gräset sjunger!

Bonnierförlagen har lyckats skicka mig två exemplar av Doris Lessings fantastiska ”Gräset sjunger”, så därför tycker jag att någon av er borde få det ena exet.

Skriv en kommentar här till inlägget, så lottar jag ut boken på måndag. Det enda kravet är att du ska ha en blogg och skriva en recension av boken när du har läst den (det är ju faktiskt ett recensionsex).

Om läslusten

Eftersom jag pluggar till bibliotekarie så läser jag just nu ganska mycket om bibliotekariens yrkesroll. En av arbetsuppgifterna som ofta nämns, speciellt när det kommer till skolbibliotekarier, är att sprida läslust och uppmuntra läsande i sig.
Vilket får mig att tänka på min egen läslust och den uppmuntran jag har fått.

Jag har aldrig fått höra att jag borde göra något annat än att läsa.
Från det att jag började läsa själv, på dagis, fick jag inte heller några begränsningar när det gällde vad jag skulle läsa. Tvärtom så prenumererade jag och mina syskon på flera serietidningar (Bamse, Kalle Anka och KP tillhörde standardutbudet där hemma), samtidigt som jag var med i minst en bokklubb fram till gymnasiet. Varje födelsedag och jul fick jag minst en bok av mina föräldrar, ofta flera.
Jag lånade hela högar med böcker från skolbiblioteket och botaniserade i alla tillgängliga bokhyllor därhemma när mina egna böcker var genomlästa alltför många gånger. Jag fick aldrig höra att vissa böcker var olämpliga, men aldrig heller att jag borde läsa något specifikt. Varken från skolbibliotekarierna, lärarna eller föräldrarna. Min boksmak styrdes helt och hållet av mig själv och min nyfikenhet samt – i ärlighetens namn – ganska mycket av slumpen och snygga omslag.
Den där valfriheten tror jag var väldigt bra för mig. Den gjorde att jag på eget bevåg läste böcker (”Mina drömmars stad”-serien) som jag nog hade motsatt mig totalt om det hade varit obligatorisk läsning i skolan. Valfriheten gjorde också att jag tidigt började läsa ”vuxenlitteratur” parallellt med ungdomsböckerna, vilket gjorde att en helt ny bokvärld öppnades för mig när jag fortfarande bara gick i mellanstadiet.

För mig var den absolut mest drivande läskraften i mitt liv min mamma.
Det var hon som läste högt för mig när jag var liten, som tog med mig till det närmsta folkbiblioteket så att jag själv fick välja böcker, som anmälde mig till bokklubbar och köpte mig presentböcker. Samt, när jag blev lite äldre, lät mig gå med i usla bokklubbar (någon som minns tl-klubben med dess fåniga böcker och små ”presenter”?) och finkamma hennes bokhyllor efter guldkorn. Förutom jag själv, är hon den i familjen som läser absolut mest och som fortfarande köper ganska mycket böcker.

Numera är det jag som ger henne en bok varje jul och varje födelsedag.
Jag ger böcker som jag tror hon skulle gilla, som jag älskar och vill dela med mig av, eller av författare jag vet att hon tycker om. Vi är inte särskilt lika, min mamma och jag, men läsandet har vi haft gemensamt i ungefär tjugofem år.
Jag tror att hon gillar det där, att det nu är jag som sprider min läslust till henne istället för tvärtom. Det är som att jag får ge tillbaka lite av något som jag anser är en av de största gåvorna som finns.

Fantastiska Lessing

Omslag: Månpocket

Omslag: Månpocket

”Gräset sjunger” är nobelpristagaren Doris Lessings debutroman och gavs ut ut första gången 1950 (finns nu i svensk nyutgåva). Och vilken debut sen!
Ett klaustrofobisk kammarspel som utspelas i ett Sydafrika kraftigt influerat av apartheid, världskrigens dramatiska prisökningar och stora kulturkrockar. Stämningen är så psykologiskt förtätad att det känns som att det nästan går att ta på den, allt medan den obönhörliga och tragiska historien utvecklar sig.

Romanen inleds med mordet på farmarhustrun Mary Turner. I princip genast erkänner den svarte tjänaren Moses mordet, samtigit som maken Richard helt verkar ha tappat förståndet.
Undan för undan rullas så den sorgliga och karga historien upp. Stadsflickan Mary gifter sig med den fattige bonden Richard och återvänder på så vis till en tillvaro som starkt påminner henne om sin barndoms misär. Den snälle Richard har inget som helst sinne för affärer eller jordbruk, och den strändiga hettan och fattigdomen får dem båda att bli både sjuka och isolerade.

”Gräset sjunger” är en sådan där bok som inte lämnar mig i fred, utan finns kvar i mina tankar långt efter att jag har läst ut den.
Den är ibland snudd på plågsam att läsa, speciellt när det kommer till Marys gradvisa förfall. Men den känns ändå så angelägen och så fantastiskt välskriven att jag inte kan säga annat än:
Läs! Läs! Läs!

Doris Lessing – Gräset sjunger (Månpocket, 2009)

Sympatifiske

Okej, jag tror att jag får skylla mig själv som skrev härom dagen att det här momentet i min utbildning är intressant. För nu har jag börjat gräva mig ner i en så fasansfullt tråkig bok; ”A History of Libraries in the Western World”.
Så. Otroligt. Tråkigt.

Tur att det bara är ett par tre hundra sidor jag måste plåga mig igenom.

Realistiskt skriven bagatell

Omslag: Alfabeta press

Omslag: Alfabeta press

Det är Birgittas 86-åriga mamma som säger orden som bildar bokens titel: ”Det är så konstigt nuförtiden”.
Hon har svårt att minnas saker, glömmer ofta bort att äta eller duscha eller gå på toaletten. Ibland tror hon att Birgitta är hennes sedan länge bortgångna man, eller en väninna. Tillslut blir det uppenbart att hon inte längre klarar av att bo kvar ensam i sin stora villa.
Birgitta blir tvungen att försöka få in sin mamma på ett hem, samtidigt som hon måste sköta sitt eget jobb och liv. Det dåliga samvetet gnager hela tiden, för hur kan hon prioritera bort sin egen mamma?

Karin Flygare är verksam som socionom och ”Det är så konstigt nuförtiden” är hennes debutroman. Tyvärr märks det.
Språket är ganska enkelt och prosaiskt. Berättande, men inte beskrivande. Det är inte direkt illa skrivet, men bristen på skönlitterära kvaliteter gör att det inte heller är särskilt njutbart att läsa.
Däremot märks det tydligt att Flygare är väl insatt i det ämne hon skriver om. Komplikationerna när det gäller att hitta ett boende åt den dementa modern är realistiskt skildrade i all sin byråkratiska dysterhet, liksom Birgittas kamp att sköta om sin alltmer förvirrade mor.
Jag önskar bara att det fanns något mer i texten, en gestaltning eller ett djup, som kunde ha gjort den här romanen till något mer än en ganska lättglömd bagatell.

Karin Flygare – Det är så konstigt nuförtiden (Alfabeta, 2009)

Vad är väl en bal på slottet…?

Efter att lite raskt ha studerat litteraturlistan för resten av terminen så inser jag att nej, det blir ingen bokmässa för mig i år. Inte när jag måste använda pengarna till kurslitteratur, tågbiljetter till Borås samt övernattning på vandrarhem där.
Man tycker ju att kursböckerna borde finnas på bibliotek när de faktiskt handlar om bibliotek – men icke. Det är bara att punga ut med ett jobbigt stort antal hundralappar och hoppas att jag får vg med guldstjärna i kanten på alla tentorna.

Jag funderar på att konsekvent strunta i att läsa om bokmässan bara för att jag inte kan åka, men jag vet ju att det inte kommer bli så. Jag kommer sitta här hemma bland mina dyra böcker, läsa om mässan och bittert muttra för mig själv:
”Nästa år…. då ska jag se till att få betalt för att åka dit!”