Månad: augusti 2009

Suggestiv dystopi signerad Atwood

handmaidstale

Margaret Atwoods dystopiska ”Tjänarinnans berättelse” (”The Handmaid’s Tale”) kom ut första gången 1985. Men istället för att kännas daterad, är hennes roman om ett totalitärt samhälle där religionen totalt har tagit över mer aktuell än någonsin. Precis som i ”Oryx och Crake” lyckas Atwood med konststycket att skriva en berättelse som ligger tillräckligt nära verkligheten för att kännas realistisk, men samtidigt såpass skruvad att den beskriver en helt annan verklighet.

I ”Tjänarinnans berättelse” står en kvinna i centrum. Hon hade en gång en man, en dotter, en karriär, egen bostad och en egen identitet. Men efter att samhället kollapsat och blivit övertaget av religiösa fanatiker så blev hon av med allting – även sitt eget namn.
I detta ”nya” samhälle kan du som kvinna antingen bli en blåklädd hustru, en grönklädd hushållerska, eller en rödklädd barnaföderska. Vår namnlösa huvudperson blir tilldelad barnafödarrollen, eftersom hon visar sig vara fertil (något som är ovanligt), och skickas ut till en Anförare för att förhoppningsvis bli gravid.

Det mest suggestiva i Atwoods roman är beskrivningarna av hur övergången till diktaturen sker. Visserligen med en inledande terroristattack, men sedan såpass subtilt och smygande att när folk inser vad som håller på att hända och försöker fly så är det redan för sent. De är fångade, utan att ha sett eller märkt buren som byggts runtom dem.
Det är svårt att inte associera till Afghanistan, eller liknande diktaturer där religionen tagit över och begränsat den frihet som kvinnor (och män) tidigare har haft. Just därför känns Atwoods roman otäckt aktuell även idag.

Språket är som alltid oerhört vackert och träffande. Den melankoli som gärna genomsyrar hennes språk får här blomma ut helt, speciellt i de avsnitt där berättaren skriver om sin familj och den gamla tiden, när hon fortfarande var en person istället för en vandrande livmoder. Det är gripande och ganska smärtsamt att läsa, men samtidigt helt oumbärligt.

Efter att ha läst ”Tjänarinnans berättelse” blir jag mer sugen än någonsin på Atwoods nya, ”The Year of the Flood”, som ska utspela sig runt samma katastrof som ”Oryx och Crake” handlar om.

Margaret Atwood – Tjänarinnans berättelse (Prisma, 1986)

Annonser

Ett ord jag hatar

Äntligen är Bokhoras fredagsfråga tillbaka, men tyvärr innehåller frågan ett av mina absolut mest avskydda ord; snackis.

Jag hatar all form av kvällstidningsuttryck (”psyksjuk” istället för ”psykiskt sjuk” är bara ett exempel), men frågan är om inte ”snackis” toppar listan över det ord jag avskyr mest. Det är så infantiliserat att jag vill gråta lite varje gång jag läser det i ett seriöst sammanhang.
Kan vi inte alla bara gå tillbaka till att använda det fina, och förmodligen snart bortglömda, ordet samtalsämne? Och lämna snackis därhän, som ett av 00-talets fånigaste påhitt.

John Threnter

Jag gillar Jonas Thente som allra mest när han är lite lagom surgubbebitter (och när han skriver om spel såklart, men det gör han ju tyvärr inte alltför ofta). Alltså kan jag inte låta bli att rekommendera er alla att läsa det här inlägget i hans bokblogg.

Den där deckarinledningen är helt fantastiskt rolig. Om du skriver hela deckaren på riktigt, Thente, så lovar jag att köpa ett ex.

Austen, zombies och lite bajshumor

Omslag: Quirk Books

Omslag: Quirk Books

Jag har läst klart ”Pride and Prejudice and Zombies”, remaken av Jane Austens klassiker gjord av Seth Grahame-Smith. Och jag måste tyvärr medge att jag är en smula besviken.
Var det här allt?

Grahame-Smith har utgått från Austens originaltext och lagt till zombiemayhem, asiatisk kampsport samt en del humor och explicit sex. Detta på ett sätt som bara är möjligt när originaltextens copyright gått ut (och alla antipiratbyrånsympatisörer bävar förmodligen av blotta tanken på hur många klassiker som således blivit allmängods).

Det är en fantastiskt rolig idé att kombinera Austens torra humor och skarpa iakttagningsförmåga med horder av dreglande odöda. Grahame-Smith lyckas träffa mitt i prick när han beskriver hur systrarna Bennet använder dolkar när de slåss mot zombies, eftersom musköter anses vara ”unladylike”. Att Elizabeth är sin faders favoritdotter beror i denna version inte enbart på hennes skarpa intelligens utan också på hennes förmåga att halshugga ”unmentionables”.
En av de roligaste episoderna, enligt mig, är när Elizabeths kära väninna Charlotte blir smittad och långsamt förvandlas till zombie. Ingen låtsas om denna förvadnling, trots att den unga kvinnan ser mer eller mindre död ut. Hon sluddrar, glömmer bort att använda bestick och kommer hela tiden på sig själv med att undra hur folks hjärnor kan tänkas smaka.

Tyvärr verkade Grahame-Smith anse att enbart zombieelementet var ett otillräckligt bidrag till denna nya version av ”Pride and Prejudice”. Alltså försöker han ta några fullkomligt onödiga poänger genom att lägga till lite plump bajshumor.
Som att Wickham misshandlas såpass ingående av Mr Darcy att han inte kan konstrollera sina tarmar längre (något som nämns ett ganska stort antal gånger, flera med ingående beskrivningar av odören han sprider omkring sig). Eller att Mrs Gardiners ”former acquiantance” i själva verket var en gammal älskare som hon raskt hoppar i säng med så snart tillfälle ges.
Det är inte bara totalty humorbefriat, utan också lite pinsamt att läsa. Som något slags missriktat publikfrieri:
”Jag vet, vi slänger in lite sexskildringar och lite bajsskämt så att zombieintresserade tonårskillar får något att skratta åt också!”

Något jag verkligen uppskattade i boken var de fina illustrationerna, gjorda av Philip Smiley, som dyker upp då och då. En karatesparkande Eliza Bennet med kniven i hand har aldrig sett tjusigare ut.

I fortsättningen kommer jag nog dock att avnjuta min Austen och mina zombies på det sätt de kommer allra bäst till sin rätt; på skilda håll.

Jane Austen & Seth Grahame-Smith – Pride and Prejudice and Zombies (Quirk, 2009)

Ett väntat motmanifest

Såklart så kom det ett motmanifest.

Det är en ganska stor samling författare som slutit upp till detta manifest (I DN:s nätversion till och med TVÅ Susanna Alakoski) som kallas ”Manifest för en olovlig litteratur”.
Det intressanta i hela debatten är att båda sidorna vill förbättra skönlitteraturen, men på helt olika sätt. Jag håller inte med någon sida förbehållningslöst, de har båda sina poänger. Den ena sidan vill undkomma dagens träsk av dussinlitteratur och BOATS-hets genom att återgå till det rena berättandet, något jag finner sympatiskt. Men jag håller också med motståndarsidan om att stilen och formen självklart är en viktig del av en roman.
Det jag har att invända mot motmanifestet är att det ska vara så himla tillåtande. All litteratur ska få plats. Och det är väl just den poängen som det första manifestet vill få fram, att all litteratur inte får plats idag när det handlar så mycket om publicitetstricks och effektsökeri.

Återigen;
Jag önskar verkligen att folk kan sluta använda ordet ”avundsjuka” i kommentarerna till de båda manifesten. Seriöst. Är verkligen folks ordförråd så begränsade att de inte kan komma på något annat att skriva, eller har de inga andra argument att komma med?

Ambitiös grafisk roman

Omslag: Galago press

Omslag: Galago press

En svensk grafisk roman som är baserad på en historisk person och en himlans massa research, det är inte direkt något vi är bortskämda med.
Därför är David Liljemarks mycket ambitiösa projekt ”Boltzius” ett välkommet inslag i den svenska serievärlden, som ibland mest tycks bestå av självbiografiier och komiska strippar. Detta album innehåller serien om Boltzius som tidigare publicerats i Galago, tillsammans med en extremt detaljerad referensdel. Resultatet är en lunta vars tjocklek mer påminner om en traditionell roman än en grafisk sådan.

Fredrik August Boltzius, som romanen handlar om, var en värmländsk helbrädgagörare som levde 1836-1910. Med en fanatisk iver och en något egensinnig tolkning av den heliga skriften fick denne man tusentals människor att vallfärda för att bli helade av honom. Dessa vallfärdare får liksom Boltzius kritiker komma till tals i denna svartvita historia.

Liljemark använder ett ganska rättframt och enkelt berättarsätt, utan några krusiduller när det kommer till tecknandet. Men mycket av dialogen är skiver på närmast fonetisk värmländska:
”Han [syftar på Boltzius] ä inte stölligare än di fläste uttåv öss, han ä en värmlänning söm vi alle”
Detta gör vissa av kapitlen ganska svårlästa för en infödd stockholmare som jag, som inte är någon hejare på värmländska direkt. Men den här typen av skrivsätt ger ju onekligen lokalfärg åt serien, speciellt i kontrast till de delar som är skrivna på rikssvenska.
Notdelen på slutet är mycket utförlig, fylld av tidningsurklipp, foton och olika vittnesutsagor. Den är uppdelad efter varje kapitel, vilket gör det mycket lätt att kolla upp bakgrundsfakta till varje liten episod som serien behandlar.

Det är inte utan att man börjar undra varför inte den här Boltzius är en mycket mer känd gestalt i dagens Sverige?
Under sin livstid verkade han ju vara en minst sagt mytomspunnen man, sammankopplad med själva kungaparet. Märkligt att han helt har fallit i glömska sedan dess. Och tur att det finns personer som David Liljemark, som här låter sin farmors farbrors fantastiska historia bli känd igen.

David Liljemark – Boltzius (Galago, 2009)

Mera om manifestet (och om avunden)

Det dära manifestet för ett nytt litterärt decennium skapade tydligen många upprörda känslor. Bloggar som har hyllat manifestet har fått en mängd beska kommentarer.
Här finns ett bra exempel, här ett annat.

Själv så blir jag mest trött på att om och om igen läsa att författarna som ligger bakom manifestet bara är aaaaavundsjuka på bästsäljare som Kepler. Att hävda att avund är drivkraften för dessa författare är inte bara förenklande, det är också extremt fantasilöst. Det är ju standardargumentet som kan vändas mot vem som helst (på grund av vad som helst);
Är du feminist? Det är bara för att du är avundsjuk på alla snygga kvinnor.
Gillar du inte att läsa? Du är bara avundsjuk på alla läsare för att de är smartare än du.
Gillar du inte Blondinbellas blogg? Du är bara avundsjuk på hennes framgångar.

Klart att jag tycker att alla ska få hävda sina åsikter i den här debatten, oavsett vilken sida de har valt. Men att komma och hävda att de sju författarna bara är avundsjuka känns som ett väldigt ogenomtänkt argument.

En atwoodsk fundering

Efter att ha läst ut Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” är jag hänförd, men också full av funderingar. Lite för fundersam för att kunna skriva recension riktigt ännu, känner jag.

En sak som slog mig när jag läste igenom efterordets ”Historiska kommentarer” var att denna fejkade akademiska text (eller nedskrivna föredrag snarare) kändes väldigt bekant. Nästan genast kom jag på vilken roman jag kände igen greppet ifrån – ”Toffs bok” av Kalle Dixelius.
Han använder i och för sig kommentarerna mer löpande i texten, men själva greppet att låta grundhistorien granskas som ett historiskt dokument i framtiden är i det närmaste identisk.
Jag undrar om Dixelius läst ”Tjänarinnans berättelse” och om hans text alltså är ett slags metahyllning till Atwoods dystopi?

I vintras recenserade jag ”Toffs bok”; här.

Manifest ftw?

Jag tyckte att det var ganska intressant att läsa manifestet som publicerades i dagens DN.

Jag håller med författarna på så många punkter. Det där med att slippa bloggböcker, publicerade dagböcker med namngivna personer och slentriandeckare låter ganska behagligt. Även om jag faktiskt är riktigt förjust i romaner som bygger på historiska personer eller händelser (Drömfakulteten, Blonde).
Men samtidigt är det ju klart att manifestet är ganska hårt hållet – annars vore det väl inget manifest?

Det ska bli intressant att se om författarna som ligger bakom lyckas hålla sig till sina nya regler. Och om de finner kreativitet i begränsningen, likt de danska dogma-regissörerna.