Månad: maj 2009

Tentapaus

Om det är någon som undrar varför bloggen är lite tyst för tillfället, så beror det på tentapluggande. Och inlämningsuppgiftskrivande. Och lite mer tentapluggande.

Mellan varven har jag också läst sjukligt mycket, så nu har jag en hel hög böcker som jag bara väntar på att skriva om här. När ska jag hinna med det?

Annonser

Hunger, ångest och vänskap

Omslag: Alfabeta press

Omslag: Alfabeta press

Det finns så många ungdomsromaner om tonårsflickor som mår dåligt, som svälter sig eller hetsäter eller skär sig i armarna eller har sex med fel personer. Alltså hade jag mina fördomar om Ulrika Lidbos ”Decembergatans hungriga andar” innan jag började läsa.
Men jag måste erkänna att jag blev positiv överraskad.
Jenny, som är huvudkaraktären, har en plan som ska göra henne smal. Problemet är att hon inte kan hålla sig till sin extremt strikta svältdiet, utan börjar hetsäta och kräkas istället. På tåget från Stockholm hem till Skåne träffar hon Betty, en barndomsvän som blivit åtråvärt smal och som genast känner igen sig i Jenny. De börjar hetsäta tillsammans, en vänskap som både är destruktiv och fantastisk.
Det är just i vänskapen mellan Jenny och Betty som romanens stora styrka ligger, enligt mig. Hur vänskapen är det allra viktigaste, viktigare än familjen, skolan och till och med ens eget liv. Betty är några år äldre och blir Jennys idol och stora förebild i livet när det gäller utseende, musiksmak och framför allt när det gäller matvanor. Sådär som det lätt kan bli när man är fjorton år.

Det finns så många ungdomsromaner om ätstörningar. Men förvånansvärt få av dem handlar om bulimi, som Jenny och Betty lider av. Kanske för att det är än mer skambleagt än anorexia, kanske för att det är svårare att skriva om på ett bra sätt. Men jag tycker att Ulrika Lidbo gör det bra. Hon låter Jenny få ett språk som är både ungdomligt och poetiskt samtidigt.
Och hon skriver om magens hungriga vargflock så inlevelsefullt att det känns som att man medan man läser nästan kan höra dem yla.

Ulrika Lidbo – Decembergatans hungriga andar (Alfabeta, 2009)

Om att komma med något nytt

Omslag: Månpocket press

Omslag: Månpocket press

Det svåraste med att ha läst en bok som nästan alla andra har läst, och som det redan skrivits om till förbannelse, är att komma med något nytt. En ny infallsvinkel, en ny åsikt, en ny reflektion. Något som visar att just jag faktiskt har något att komma med när det gäller den här boken.
Man kan få prestationsångest för mindre.

Jag har alltså läst Johan Theorins haussade ”Nattfåk”.
Vad boken handlar om tror jag att de flesta redan vet vid det här laget, så jag skippar den delen. Istället vill jag bara nämna att jag sträckläste boken, största delen i ett svep (inte mycket sömn den natten). Vilket såklart är ett bra betyg. Theorin bygger upp en spännande historia, långt mycket bätre än titelns något missvisande beskrivning ”kriminalroman”. Han lyckas få med några väl genomnförda vändningar i historien, vilket får mig att le lite nöjt åt att jag blev fullkomligt lurad.
Min enda invändning är att romanen mot slutet ökar alldeles för mycket i tempo. Det blir för mycket action och för lite kuslig stämning. Framför allt så knyts allt ihop lite för behändigt i slutet, där de flesta frågetecknen rätas ut. Förtjust i öppna slut som jag är så hade jag hoppats på att få dra lite fler egena slutsatser.

För övrigt så blir jag lappsjuk bara av att läsa om den ensligt belägna Fyrvaktargården i ”Nattfåk”. Jag skulle aldrig flytta ut till landsbygden, men efter att ha läst den här romanen är jag inte ens säker på att jag ens skulle vilja semestra på Öland.

Johan Theorin – Nattfåk (Månpocket, 2009)

Fantasilitteratur?

I DN fanns det idag en artikel om att söktrycket till universitetens sommarkurser är ovanligt stort i år. Speciellt när det gäller distanskurser.
Mot slutet påpekar artikelförfattaren att det också är populärt med ”mindre yrkesinriktade kurser”, och nämner att 384 personer (varav jag är en) ska läsa Fantasylitteratur vid Växjö. Bara det att hon kallar det ”att studera fantasilitteratur”.

Är det bara jag som tycker att det låter som att vi bara låtsas att vi ska läsa en kurs, där alla böcker egentligen är påhittade?

Tematrio – Omläsning

Lyrans tematrio den här veckan var exakt i min smak. Den handlar nämligen om omläsning, något jag är väldigt förtjust i. Faktiskt så förtjust att det blev svårt att bara begränsa sig, men till slut lyckades jag göra mitt urval.

Tre böcker/bokserier som jag läser om och om igen:


1. ”Den hemliga historien” av Donna Tartt

Varje höst grips jag av en längtan att läsa om den här boken. Det har nog delvis med Tartts underbara beskrivningar av ett Vermont i höstskrud att göra, men ännu mer tror jag att det beror på att hösten för mig är så starkt kopplad till skolstart. Kalla mig en sucker för akaporr, men jag får nästan gåshud av alla beskrivningar av colleget. För att inte tala om de små seminarierna med Julian och deras diskussioner om skönheten.
Jag läser inte om ”Den hemliga historien” varje höst. Inte riktigt. Men jag är förmodligen uppe i tio omläsningar och jag har fortfarande inte tröttnat.

2. ”Sagan om ringen”-trilogin av J.R.R Tolkien
Första gången jag tragglade mig igenom Ringen var jag nio. Ja, det är helt sant. Efter att min lågstadielärare Nina läst Bilbo högt för oss i klassen och jag fått låna en bok av henne med H.R Giger-illustrationer av Gollum så blev jag helt besatt av Tolkien. Vilket alltså ledde till att jag kämpade mig igenom storebrors utgåva av Ringen-trilogin.
Jag kan inte påstå att jag förstod särskilt mycket. Mest gillade jag hoberna och Lavskägge. Och Galadriel, som blev lite av en idol för mig.
Nu, 21 år senare, har jag läst om trilogin ungefär en gång varannat eller var tredje år. Det intressanta med de här omläsningarna är att jag lagt märke till olika saker varje gång. När jag började läsa litteraturvetenskap koncentrerade jag mig mycket mer på Tolkiens teknologifientlighet till exempel. I högstadiet var det nog alvernas svunna civilisation som lockade mest.
Tråkigt nog har jag faktiskt inte läst om böckerna sedan ”Two Towers” gick på bio. Det blev lite för mycket Tolkien där ett tag på alla sätt och vis. Jag behövde en paus. Dock köpte jag en fånigt billigt utgåva av trilogin på engelska under bokrean. Så nästa omläsning kommer nog ge ytterligare en dimension till böckerna.

3. Det mesta av Inger Edelfeldt
Det är nästan omöjligt för mig att bara välja en bok av Inger Edelfeldt! Det skulle isåfall vara ”Juliane och jag”, men den har jag ju redan tjatat om till förbannelse här i bloggen.
De flesta av Edelfeldts romaner är för mig som att krypa in i en varm mysig kofta. Jag… trivs när jag läser dem. En omläsning av en Edelfeldt-roman är som att träffa en gammal vän för en fika, prata lite om vad man gjort sen sist och hur man förändrats. Och sen åka hem igen med en nöjd känsla i magen.
Precis så som man vill att det ska vara efter en omläsning.

Omotiverat många manliga könsorgan

Omslag: Galago press

Omslag: Galago press

Serier och graphic novels är något som jag är väldigt förtjust i. Såväl episka och gränsöverskridande (Sandman) som skräcksöta (Lenore) och klassiska superhjältediton (det mesta som har med X-men att göra). Det en en genre med fantastisk bredd där det finns extremt mycket att upptäcka.

Trots mitt serieintresse så stöter jag ibland på exemplar som är mig totalt likgiltiga.
Till dessa hör Kolbeinn Karlssons ”Trollkungen”. I detta bisarra album får vi lära känna två extremt håriga män som lever tillsammans i skogen. De verkar dyrka något slags skogsgud (i form av en ganska gullig varelse med morotsnäsa och renhorn), som låter dem föda varsitt pälsbeklätt barn. Sedan dyker det upp ett slags morotsvarelse som blir ett träd och några gröna typer som odlar ännu en grön kompis och… det blir bara för mycket för mig.

Jag försökte läsa ”Trollkungen” med ett öppet sinne. Men det enda jag kunde tänka på under läsningen var hur omotiverat många manliga könsorgan som dyker upp. Alla karaktärer i hela boken (med undantag för skogsguden) är håriga män som springer omkring nakna och visar upp sina paket. Tillslut tröttnar jag väldigt mycket på att se tecknade penisar och grotesk manlig samvaro på varenda sida.

Jag gillar i och för sig Karlssons tecknarstil. Den mättade färgskalan passar väldigt väl till hans surrealistiska och oftast dialoglösa illustrationer. Men tyvärr känns själva historien lite väl urflippad, som ett slags obehaglig mardröm utan slut. Och det är mardröm som jag helst inte skulle återvända till.

Kolbeinn Karlsson – Trollkungen (Galago, 2009)

En kärlekssång i serieform

Omslag: Galago press

Omslag: Galago press

Jeffrey Browns svenska debut ”Fumlig” (”Clumsy”) är en fin liten samling seriefragment.
Han berättar om sitt distansförhållande med Theresa som han är tillsammans med i ungefär ett år. Deras första möte beskrivs, liksom slutet och allting däremellan. Alla de där ljuva stunderna man har tillsammans som nyförälskade, varvat med de mindre ljuva, där missförstånd lägger sig i vägen för kärleken.
Browns teckningar är svartvita och till synes ganska naivt utförda. De är medvetet lite slarvigt tecknade, med skeva konturer och enkla bakgrunder. Denna enkelhet och öppenhet passar väl in med bokens tema, i och med att huvudkaraktärens fumlighet även kan återfinnas i tecknarstilen.
Bokens text består i princip enbart av dialoger (förutom några få förklarande texter). Dessa dialoger, i huvudsak mellan Jeff och Theresa, kan synas vara banala. Men samtidigt så sätter de fingret på exakt hur enkelt och banalt det kan vara att vara kär. Något jag verkligen gillar i ”Fumlig” är alla de små pauser som finns i dialogen. Det är där mycket av handlingen utspelar sig, i de små glappen mellan vad som sägs och vad som inte sägs.
Något som jag kanske borde påpeka är att ”fumlig” innehåller väldigt mycket sex. Inte på något porrigt eller ens överdrivet sätt. Utan för att det är en bok om kärlek och om sex, och om allt däremellan. Och det är väldigt fint skildrat i all sin ofullkomlighet och fumlighet.

Om du blir nyfiken på att läsa mer om Jeffrey Brown så kan du bersöka hans väldigt söta tecknade hemsida. Han har också animerat videon till Death Cab for Cuties låt ”Your heart is an empty room”.

Jeffrey Brown – Fumlig (Galago, 2009)

Älskade bytesrum

HPIM3238

Efter några veckor av magra skördar fann jag idag några riktiga fynd i vårt bytesrum. En Christie-pocket på engelska, en mycket bra Lagerlöf (som jag läst men inte äger) i en finfin pocketutgåva. Samt – och detta är i mina ögon det Stora Fyndet – en Anita Blake-roman!
Jag är ju fånigt förtjust i allt som har med vampyrer och zombies att göra, så jag har länge varit sugen på att läsa Laurell K Hamiltons böcker om vampyrjägaren Anita Blake. Dock har både ekonomi och högen med olästa böcker här hemma stått lite i vägen. Nu när jag har funnit ett exemplar helt gratis är det dock bara att vässa huggtänderna och hoppas att fröken Blake lever upp till mina förväntningar.

Bytesrummet, I love you! <3

The Mist – Bok, film eller kanske spel?

Jag såg filmatiseringen av Stephen Kings ”The Mist” innan jag läste boken. Jag gillade inte filmen. Eller snarare så gillade jag den skarpt till en början, när den klaustrofobiska stämningen i stormarknaden byggdes upp och den galna jesustanten började sprida gift omkring sig.
Men sen dök det upp monster. Tattigt dataanimerade, lätt fåniga monster. Istället för ett dolt hot i dimman så fick man se tentakler, gigantiska insekter och något slags urtidspippi. Och all stämning bara tvärdog, vilket medförde att jag mest satt och grymtade irriterat under resten av filmen.
Sen går det ju faktiskt inte att skriva om filmen ”The Mist” utan att nämna slutet. Slutet! Denna totala sörja av ologik och melodram, med en totalt malplacerad deus ex machina-vändning som extra knorr (nu lägger jag in en liten spoiler-varning för alla som eventuellt tänkt se filmen ändå). Den träiga superhjältepappan tar död på sin son, en snygg brud och en gammal tant för att de inte ska bli uppätna av dimmonster, bara för att typ fem minuter senare träffa på en massa militärfordon och survivors. Förmodligen är det meningen att man ska se slutet som en ödets ironi, men jag fick bara det slutgiltiga beviset på hur dålig filmen var. Att sluta en skräckfilm med att miltären/polisen/hjälpen dyker upp är så otroligt billigt – jag blir lika förbannad varje gång det händer.

Boken ”The Mist”, eller ”Dimman” är egentligen en långnovell. Så enligt King-mått är den väldigt kort, klockar in på dryga 200 sidor i pocketformat. Tyvärr innebär detta att Kings största talang som skräckförfattare, den väl uppbyggda stämningen, får stryka på foten. Berättaren David är ganska kortfattad och tempot är högt boken igenom.
De monster som dyker upp i filmen är ganska detaljerat beskrivna även i boken. Så det där med att hoppas på en mer mystisk approach till dimman hade jag inget för.
Filmen följer boken välditgt troget, fram tills att det börjar närma sig slutet. I Kings bokversion är slutet väldigt öppet. David och hans sällskap lyckas åka iväg med sin bil och övernatta på ett motell, där David tycker sig höra ordet ”Hartford” i radions brus. Trots att bensinen nästan är slut bestämmer han sig för att åka vidare, för att hoppas att dimman tar slut någonstans.
Men den mest intressanta skillnaden mellan filmens och bokens slut är att King i boken faktiskt ironiserar över den typen av slut som filmen har:
”Detta är vad som hände. Eller nästan allt – det är en sak till som jag ska komma till alldeles strax. Men ni får inte förvänta er några slutsatser. Det finns inget Och så kom de ut ur dimman in i den nya dagens solsken; eller När vi vaknade hade nationalgardet äntligen kommit; eller ens det gamla hederliga: Det var bara en dröm.”
Undrar vad han tycker om filmens slut?

Förutom att filmen gjorde mig irriterad, så satt jag hela tiden och tänkte en enda sak; man borde ha gjort ett spel av boken istället för en film. Det hade kunnat bli en fantastisk blandning av skräckspel och pussel. Jag tänker mig dels sekvenser där du ska skjuta insekter eller hugga av tentakler och dels pusselsekvenser där du ska lista ut hur du ska få igång generatorn igen. Plus att du måste gå runt och prata med rätt personer om rätt saker för att få handlingen att gå vidare.
Jag läste i och för sig på Wikipedia (Jag älskar Wikipedia!) att det redan finns ett spel baserat på boken. Men eftersom spelet tydligen är från 1984, så känner jag att det nog inte är upplagd på det sätt som jag hade önskat.

Tematrio – Hembygden: Västerort

Foto: Lånat från Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Beckomberga)

Foto: Lånat från Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Beckomberga)

Jag blev väldigt sugen på att vara med i Lyrans tematrio den här veckan, när det handlar om att skriva om författare från ens hembygd eller romaner som utspelar sig i ens hemstad. Men som Stockholmsbo blir det lätt ganska tråkigt och förutsägbart, med tanke på hur många romaner som utspelar sig inom tullarna.
Som born and raised i Västerort tänkte jag därför vara lite extra lokalpatriotisk och välja några favoritböcker som utspelar sig där.

För alla icke-stockholmare kan jag berätta att Västerort är den nordvästra delen av Stockholm, ett område som innefattar såväl villaområden i Bromma som höghus i Hässelby. Gröna tunnelbanelinjen mellan Alvik och Hässelby Strand är det som binder Västeort samman, även om ett högst bristfälligt bussnät också finns att tillgå. Västerortare bor gärna kvar i sin del av stan även sedan de flyttat hemifrån och betraktar särskilt de södra förorterna med skepsis.

Tre romaner som utspelar sig i Västerort:

1. ”Juliane och jag” av Inger Edelfeldt
I denna briljanta ungdomsroman får vi lära känna tonårsflickorna Kim och Juliane som båda bor i Hässelby.
Eftersom jag älskade den här boken passionerat som tonåring (och gör det fortfarande), så tyckte jag att det kändes ganska spännande att jag faktiskt kände till alla de platser som beskrivs i boken. Jag gjorde faktiskt till och med ett slags ”Juliane och jag”-vandring när jag själv flyttade till Hässelby, då jag hittade både kolonilotterna tjejerna brukar promenera vid och huset som Kim bodde i.
Edelfeldt är själv uppväxt i Hässelby, vilket märks i de fina miljöbeskrivningarna. Hon lyckas få den ganska ordinära förorten att bli en mystisk och ibland skrämmande plats för de två flickorna, som tillsammans börjar intressera sig för skräck och ockultism.

2. ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist
Denna omtalade vampyrroman utspelar sig i Blackeberg, som också är en del av Västerort. Här bor den mobbade Oskar, vars liv förändras när han lär känna den mystiska grannen Eli. Själva förorten har en så stor roll i denna roman att den nästan är som en egen karaktär, som slumpvis för samman de mest udda existenser i ett eget litet samhälle i huvudstaden.
Liksom Edelfeldt är Lindqvist uppväxt i förorten han så mästerligt beskriver, och den som vill skulle förmodligen kunna lokalisera minsta lilla gångtunnel eller skogsstig som beskrivs i boken. Fast var beredd på att Blackeberg har rustats upp ganska rejält sedan tidigt 1980-tal, vilket medfört att en mängd nybyggda hus ståtar på platser som tidigare låg tomma och övergivna.

3 ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” av Barbro Lindgren
Barbro Lindgrens dagbokstrilogi handlar om flickan Barbro som växer upp i Bromma på 1940-talet. Hon skriver om familj, skola och allt som hon tycker är viktigt.
Jag minns att jag som ung älskade dessa böcker, trots att jag rimligtvis borde ha avfärdat dem som mossiga. Men jag tror att det var dagboksformen som fick mig att fastna för dem, den kändes så ärlig och direkt. Barbro blev nästan som en kompis mer än en romankaraktär.
De hus som Barbro bodde i ligger bara någon kilometer ifrån gatan där jag själv växte upp. Varje gång bussen passerade de runda husen på väg mot Brommaplan så brukade jag skicka en tanke till den unga Barbro, som en gång suttit där någonstans och skrivit sin underbara dagbok: