Mord och politik i en salig röra

Omslag: Ordfront press

Omslag: Ordfront press

Maria Küchens ”Gamarna” rör sig någonstans i gränslandet mellan thriller och deckare. Huvudkaraktären Sanna Wrede är en framgångsrik chicklittförfattare, som börjar undersöka en serie mord på framgångsrika kvinnor i hennes bekantskapskrets, samtidigt som hennes egen mycket avslöjande självbiografi blivit stulen. Sanna upptäcker snart en gemensam nämnare mellan offren, som alla gjort en mycket lukrativ bostadsrättsomvandling.

Svenska deckare med politiska anslag är inte helt ovanliga. Men oftast handlar det om högerextremism eller gamla politiska skandaler (liknande den i Stieg Larssons Millennium-trilogi), inte bostadspolitik dragen till sin absoluta spets som i denna roman. Visst är det uppfriskande att slippa överviktiga, bekymrade polismän (eller för den delen unga, ambitiösa poliskvinnor), men det räcker inte riktigt hela vägen fram för Küchen.
Jag har helt enkelt svårt att tro på det jag läser.
Küchens Sanna Wrede är en motsägelsefull kvinna – för att ta till en rejäl underdrift – med vilken trovärdigheten svajar kraftigt. I början av romanen ska hon vara något slags kändisförfattare som hänger på Stureplan hela tiden, samtidigt som hon klär sig som en otrendig hippie (batikförkläde?) och trivs bäst i sitt eget sällskap. Hippestilen står dessutom i skarp kontrast mot den naivt nyliberala syn Sanna har på samhället.
Men det jag har svårast för är nog det att Sanna, enligt ett gammalt ex, ”blir kåt och har sex som en kille”. Vilket tydligen betyder att hon blir kåt på det mesta och inte drar sig för att onanera lite frigjort i sin grannes garderob när hon hittar ett sexigt klädesplagg. Plus att hon självklart, likt en viss Lisbeth Salander, självklart också ska vara bisexuell och ligga runt mest hela tiden.

Küchens roman är trots trovärdighetsproblemen och trots vissa språkliga brister (som att huvudkaraktären ger sig själv uppmaningar i stil med ”Ta ingen skit, Sanna Wrede!”) ändå ganska spännande. Efter avslutad läsning inser jag dock att det som stannat kvar hos mig är prologen och epilogen. Här skymtar en helt annan historia fram, en helt annan typ av roman, som jag önskar att jag hade fått läsa istället.

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s