Klassiker jag inte har läst, del 2

August Strindberg – Röda rummet

Som uppväxt i Stockholmsförort har jag sedan barnsben tvångsmatats med inledningsstycket i August Strindbergs ”Röda rummet”. Den där beskrivningen om hur vinden far omkring överallt genom en mycket detaljerad Stockholmsmiljö har fått i princip alla svensklärare jag någonsin har haft att börja dregla. Samt utgjuta sig om hur otroligt viktigt och fint det är med miljöbeskrivningar.
Av någon anledning höll ingen av dessa lärare Hemingways berättarstil som något ideal direkt.

Efter år av högläsning av denna inledning, samt ett flertal skrivande av rena pastischer på densamma (Det är helt sant. Vi fick skriva egna varianter, där vinden for runt i vår urtråkiga villaförort), så har min aversion mot denna stackars bok växt sig helt oöverstigelig.
Jag har sedan dess satt i mig en hel del Strindberg, allt från pjäser till noveller och romaner, men ”Röda rummet” kommer för mig alltid vara befläckad av denna missriktade pedagogiska entusiasm. Och jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna ta mig förbi det där förbannade inledningsstycket.

Jag vet förstås vad romanen handlar om. Jag har läst referat, citat och utdrag. Sådär som man gör när man pluggar litteraturvetenskap och bläddrar sig igenom halva litteraturhistorien.

Annonser

4 comments

    1. Jag föredrar faktiskt Strindberg som dramatiker än som romanförfattare. Dramerna är dessutom ganska snabblästa. Fröken Julie eller Fadren kan jag rekommendera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s