Månad: mars 2009

Mord och politik i en salig röra

Omslag: Ordfront press

Omslag: Ordfront press

Maria Küchens ”Gamarna” rör sig någonstans i gränslandet mellan thriller och deckare. Huvudkaraktären Sanna Wrede är en framgångsrik chicklittförfattare, som börjar undersöka en serie mord på framgångsrika kvinnor i hennes bekantskapskrets, samtidigt som hennes egen mycket avslöjande självbiografi blivit stulen. Sanna upptäcker snart en gemensam nämnare mellan offren, som alla gjort en mycket lukrativ bostadsrättsomvandling.

Svenska deckare med politiska anslag är inte helt ovanliga. Men oftast handlar det om högerextremism eller gamla politiska skandaler (liknande den i Stieg Larssons Millennium-trilogi), inte bostadspolitik dragen till sin absoluta spets som i denna roman. Visst är det uppfriskande att slippa överviktiga, bekymrade polismän (eller för den delen unga, ambitiösa poliskvinnor), men det räcker inte riktigt hela vägen fram för Küchen.
Jag har helt enkelt svårt att tro på det jag läser.
Küchens Sanna Wrede är en motsägelsefull kvinna – för att ta till en rejäl underdrift – med vilken trovärdigheten svajar kraftigt. I början av romanen ska hon vara något slags kändisförfattare som hänger på Stureplan hela tiden, samtidigt som hon klär sig som en otrendig hippie (batikförkläde?) och trivs bäst i sitt eget sällskap. Hippestilen står dessutom i skarp kontrast mot den naivt nyliberala syn Sanna har på samhället.
Men det jag har svårast för är nog det att Sanna, enligt ett gammalt ex, ”blir kåt och har sex som en kille”. Vilket tydligen betyder att hon blir kåt på det mesta och inte drar sig för att onanera lite frigjort i sin grannes garderob när hon hittar ett sexigt klädesplagg. Plus att hon självklart, likt en viss Lisbeth Salander, självklart också ska vara bisexuell och ligga runt mest hela tiden.

Küchens roman är trots trovärdighetsproblemen och trots vissa språkliga brister (som att huvudkaraktären ger sig själv uppmaningar i stil med ”Ta ingen skit, Sanna Wrede!”) ändå ganska spännande. Efter avslutad läsning inser jag dock att det som stannat kvar hos mig är prologen och epilogen. Här skymtar en helt annan historia fram, en helt annan typ av roman, som jag önskar att jag hade fått läsa istället.

Annonser

Snyggaste boken

HPIM2943

Jag har gjort en paus i min läsning av Jonathan Safran Foers ”Allt är upplyst” för att läsa lite i den här tjusiga boken som jag fann för en ynka femma förra veckan.
Antikvariatrea är nog det bästa som finns tror jag. Speciellt när man hittar så fantastiskt snygga böcker som det här.

En guldstjärna i kanten till den som kan gissa vilken bok det är.

Mästrande recension

I DN idag fanns en recension av Hanna Hellquists debutroman ”Karlstad Zoologiska”, skriven av Nina Lekander. Efter att ha läst texten kände jag mig först lite irriterad, vilket snart övergick till ren ilska.

Lekander kommenterar redan i inledningen av recensionen Hellquists sätt att skriva med ett nedlåtande ”Det är väl inga brev du skriver heller, hörru Hannapanna?”. Hon fortsätter sedan med att påpeka att hon visserligen inte tycker att romanen är dåligt skriven, men kan samtidigt inte låta bli att klämma in några petiga små skrivtips till författaren. Vilka känns obehagligt nedlåtande. Som om Lekanders vore Hellquists svensklärare, eller på något annat sätt rättfärdigad att sitta med rödpennan i högsta hugg.
”Karlstad Zoologiska” är en skönlitterär text, och en ganska fin grej med just skönlitteratur är det att man får hitta på helt egna formuleringar och även egna ord om man nu skulle vilja. Att Lekander kallar ordet ”representabel” för en ”kontamination mellan representativ och presentabel” är ett annat exempel på en ganska sur kommentar. De flesta jag känner skulle utan att tveka använda ordet representabel, precis som de skulle säga att de spenderar tid. Språket förändras hela tiden, och den litteraturrecensent som inte vill acceptera det borde kanske syssla med något annat.

Liten svacka

ag befinner mig för tillfället i en liten läsesvacka. Inte så att jag inte läser alls, långt därifrån, men jag har så himla mycket annat för mig förutom läsandet just nu. Plus att jag har en hemtenta att skriva.
Förlåt bloggen, jag lovar att försöka bättra mig.

Resa i Auster-land

För en som aldrig läst Paul Auster förut ter sig nog ”Resor i skriptoriet” ganska obegriplig. Den är väldigt löst förankrad i verkligheten, utan är mer som ett absurt utsnitt ur en roman.
Mr Blank, bokens protagonist, lider av minnesförlust. Han befinner sig i ett litet vitt rum, men vet inte varför eller var han egentligen är. Flera olika personer besöker honom under dagen, varav vissa sätter igång svaga minnesbilder medan andra lika gärna skulle kunna vara totala främlingar. I rummet finns även ett manuskript som Mr Blank läser, utan att veta om texten är fiktion eller fakta eller vem det är som har skrivit den.

För Auster-entusiaster är det mesta i ”Resor i skriptoriet” bekant.
Mr Blank har inte bara förlorat sina minnen, utan på ett sätt också hela sin identitet. Det lilla rummet är som en fängelsecell för hans egen personlighet, där han kämpar för att försöka tvinga fram minsta lilla minnesbild. Vilket är ett företag dömt att misslyckas eftersom han följande dag ändå kommer att ha glömt allt igen.
Den (meta)text som Mr Blank läser är även den ett typiskt Auster-inslag, inte minst eftersom den är oavslutad. Mr Blank får i uppdrag av en av sina besökare att fortsätta texten, vilket han först gör i linje med hur manuskriptet redan är skrivet. Men efter att ha berättat klart och ondgjort sig över slutets banalitet, så berättar han istället en helt egen variant. Genom orden återfinner Mr Blank åtminstone en del av sin personlighet.
De besökare som under dagen avlägger visit är karaktärer från tidigare Auster-romaner. De verkar alla vara bundna till Mr Blank, på ett eller annat sätt. Och de verkar alla vilja ha något från honom, något han inte längre kan ge dem. Är de ens verkliga? Eller är de endast karaktärer i en författares hjärna, en författare vars skrivförmåga är instängd i det vita rummet?

Paul Auster använder som alltid ett språk som är vardagligt och märkligt dubbelbottnat på samma gång. Det får mig att sträckläsa och det får mig att fundera. Men mest av allt får det mig att vilja skriva en egen roman, eller tio.

Paul Auster – Resor i skriptoriet (Albert Bonniers förlag, 2006)

Glasögonorm

Nu när jag äntligen fått hem mina glasögon så undrar jag hur jag någonsin klarat mig utan.
Bara att bekvämt kunna sitta bakåtlutad framför framför datorn och utan problem kunna läsa texten på skärmen. Eller kunna sitta i soffan och spela tv-spel istället för att vara tvungen att dra en fåtölj lite närmare tv:n. Eller läsa böcker när jag är trött utan att ögonen börjar svida och värka.
Jag gillar det.

För Ajvide-fansen

Kolla in tidningen Galagos nya nummer om du är ett fan av John Ajvide Lindqvist. Hans bidrag är en mycket obehaglig liten novell, ”Fulet”, om mobbning som spårar ur. Klart läsvärd!
Två andra skäl till att köpa tidningen är Liv Strömquists fantastiskt roliga ”Barn är kristdemokrater” och Coco Moodyssons fina pyssel med The Cure-sångaren Robert Smith och hans fru Mary som klippdockor.

Oinspirerande Klosterman

Omslag: Månpocket press

Omslag: Månpocket press

Efter avslutad läsning ter sig Chuck Klostermans ”Sex, droger och kalaspuffar” som en ganska ojämn samling texter. Den består av 18 längre och ungefär lika många kortare texter, som till största delen handlar om populärkultur i alla dess former. Allt från tv-serier till basket till seriemördare avhandlas i essäer som bitvis är rätt roliga och bitvis mycket tänkbara.

Ett av problemen jag har med Klostermans bok är just att den handlar om allt från tv-serier till basket till seriemördare – mycket amerikanska företeelser. Visst är jag hyfsat insatt när det gäller exempelvis tv-serier, men när Real Worlds alla (amerikanska) säsonger raddas upp så känner jag hur mitt intresse börjar minska, eftersom det är något jag inte har den minsta aning om.
När Klosterman sedan försöker hävda att Pamela Anderson är den viktigaste kvinnan i vår tid eftersom hon ”förkroppsligar den moderna kvinnliga sexualiteten”, så känns det ganska… unket. Eftersom han i sitt tilltal enbart vänder sig till sina likar – hyfsat unga, amerikanska män.

Klostermans populärkulturella smak är inte direkt något jag kan relatera till. Faktiskt märker jag under läsningens gång att det mesta han skriver om är mig totalt likgiltigt. Det gäller såväl musik (Billy Joel) och tv-serier (Saved by the bell), som övriga intressen (basket, frukostflingor, drogromantik). Det finns undantag, som de texter som handlar om Star Wars och The Sims. Men när det gäller det mesta så har Klosterman och jag diametralt olika åsikter.
Vilket är det egentliga problemet jag har med ”Sex, droger och kalaspuffar”.
Nämligen det att om Chuck Klosterman varit en tillräckligt duktig skribent så hade det inte spelat någon roll vad han skrivit om, jag hade kunnat uppskatta texterna ändå. Vilket är skälet till att jag gillar Nick Hornbys ”Fever Pitch” fast jag är totalt ointresserad av fotboll.
Klosterman får mig helt enkelt inte att vilja följa med till hans värld och stanna där. Vilket är grundförutsättningen för att jag ska älska en bok, oavsett vad den faktiskt handlar om.

Chuck Klosterman – Sex, droger och kalaspuffar (Månpocket, 2009)

En bok för en guldpeng

Cdon har just nu tioårsjubileum och säljer en massa produkter för 10 kr. För en ynka guldpeng kan du få hem Marguerite Duras fantastiska ”Älskaren” eller JT Leroys ”Hjärtat är bedrägligast av allt”, bland mycket annat.

Förutom böcker gäller rean också spel, filmer och skivor. Själv råkade jag lägga en beställning på en bok, tre filmer och två xbox-spel, vilket blev fånigt billigt sammanlagt