Toffs bok

Omslag: Ordfront press

Omslag: Ordfront press

I Kalle Dixelius roman ”Toffs bok” får vi möta den framtida Toff Janne. Han lever på 2200-talet i ett raserat ”Ståkkålm”, där han knappt överlever i ett framtida samhälle som får Per-Andres Fogelströms ”Mina drömmars stad” att framstå som just en drömstad. I denna dystopi har det svenska samhället regredierat till ett lågteknologiskt och våldsamt sådant, där ledaren ”Fullmäktige” styr sin stadsdel med järnhand. Att läsa och skriva är totalförbjudet.
Närr huvudkaraktären Toff finner en penna bestämmer han sig ändå för att börja skriva sin egen bok. Vilket till en början inte är det lättaste, eftersom han aldrig har läst en enda bok. Men när Toff får kontakt med en hemlig klubb, som uppmuntrar honom att fortsätta skriva och dessutom läsa, så börjar hans livs resa.

Jag gillar verkligen tanken bakom ”Toffs bok”. Hur läsandet och språket bidrar till demokratisering och frihet, och alla paralleller till hur totalitära styren genom tiderna försökt hindra folkets läsande. Kunskap är per definiton makt. Makten att kunna ifrågasätta, tänka kritisakt och forma sin egen framtid.
I och med att Toff läser mer och mer så utvecklas hans språk. Från de första sidornas ”Mitt sommarlov”-text, med enkla huvudsatser till ett alltmer komplext och filosoferande språk. Det är bra gestaltat, även om vissa ord sticker mig i ögonen.Som att Toff i början, trots att texten är tryfferad med ”typ”, ändå använder uttryck som ”välbevarad” och ”besinningslöst”, något som knappast borde tillhöra knegarnas vokabulär. På samma sätt verkar det som att vissa delar av hans språk aldrig utvecklas, oavsett hur mycket han läser eller filosoferar kallar han fortfarande exempelvis kvinnor för ”brudar”. Det stör mig.

Toffs berättelse är genom hela boken kommenterad av historikern Muham Bentson (som lever ungefär tvåhundra år efter Toff, i en ljusare tidsålder). Också det en intressant idé, men kommentarerna blir ofta lite för övertydliga. Som när Bentson påpekar att rasismen inte verkade vara så utbredd under Toffs tid, vilket antyds i texten, men blir lite för uppenbart i och med kommentarerna.
Men det jag nog har allra svårast för i hela boken är de små inläggen om medieklimatet i Sverige just nu. Denna tidsperiod kallas för ”guldåldern” och det påpekas flera gånger hur förträfflig dagspressen var vid den här tidsåldern (berörda tidningar namnges mer än en gång), samtidigt som Toff utgjuter sig över hur dålig kvällspressen var. Här blir jag lite sugen på att ta upp skämskudden, speciellt när Dixelius (med bakgrund på DN) låter Bentson komma med kommentarer som:
”[Toff]… har förstått vilken enorm källa till kunskap den klassiska pressen är, vilket anseende en publikation som Dagens Nyheter hade. Han har förstått vilka undermåliga publikationer den så kallade kvällspressen var.”

Efter att ha läst ut ”Toffs bok” var jag faktiskt lite besviken. Jag hade hoppats på mer. Mer fokus på språket och läsandet hos Toff, mindre halvt förtäckta kängor mot dagens samhälle.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att glädjas över en bok med en unik story. Det kan behövas bland dagens alla fadersskildringar och dussindeckare.

Kalle Dixelius – Toffs bok (Ordfront 2009)

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s