Månad: februari 2009

Reamättma

Nu har äntligen bokreamättman tagit vid.
Jag undersökte Åhléns reautbud idag, i jakt på böcker som födelsedagspresenter. När halva familjen (mamman, pappan och farfar) ska firas imorgon så är det nästan givet att böcker blir presenterna. Plus ett lagom stort fång tulpaner.
När jag gick runt på Åhléns så kände jag mig mest… ointresserad. Och totalt mätt på böcker. Sådär som man bara kan bli när to be read-högen börjar sträcka sig mot taket.

Jag hoppas att föräldrarna kommer gilla den femtiotalsnostalgiska bok jag hittade. Fylld med gamla reklamannonser, anekdoter, ordlista över tidstypiska uttryck och diverse 50’s-trivia, borde den vara något för dem. Om inte annat så tyckte jag själv att den verkade ganska underhållande…

Annonser

Viktoriana & abjektion

En dryg tredjedel in på Ulrika Kärnborgs ”Myrrha” och jag kan konstatera att boken inte alls är som jag tänkt mig. Mer Falkenlandsk abjektion än kulturkoftig viktorianaromans. Vilket i min bok är ett bra omdöme!

Men jag förstår verkligen varför jag sist jag var på Myrorna hittade så otroligt många exemplar av just denna bok. Säkert fem ex, de flesta såg ut att vara i princip olästa.
Jag ser framför mig hur hela horder med kulturkvinnor i page sätter det rättvisemärkta kaffet i halsen när de läser hur pigan Hannah redan som åttaåring inser hur mycket hon njuter av att bli förnedrad. Inte den mysiga läsning som de väntat sig direkt.

VM i tegelstensformat

tegelstenarna

Jag tror att jag överdrev lite när det gällde årets bokrea. Kanske inte när det gällde kostnaden, för den här högen blev faktiskt fånigt billig, men när det gällde antalet sidor. Det är som ett VM i tegelstensformat. Att jag redan innan den här monsterhögen släpades hem idag hade slut på bokhylleutrymme gör ju inte saken bättre direkt…
Dags att köpa ny bokhylla med andra ord.

Vampyrer på rean

Jag var förbi en kort sväng på SF-bokhandeln idag och kollade in rean.
Fick med mig den ryska vampyrromanen ”The Night Watch” av Sergei Lukyanenko. När jag betalade fick jag först ett uppmuntrande ”Sjukt bra val av av bok!” av killen i kassan. Sen när jag avböjde kasse för att ta boken direkt i väskan så la han konspiratoriskt till:
”Jag förstår. Det är för att du ska börja läsa boken direkt på tunnelbanan, eller hur?”
Är jag verkligen så genomskinlig?

Lågmälda noveller

Omslag: En bok för alla

Omslag: En bok för alla

Tove Janssons ”Lyssnerskan” från 1971 innehåller ett flertal korta noveller. De ut spelas alla i en vardaglig, men lätt surrealistisk värld, där verkligheten ligger som en tunn fernissa över kaos.
Vissa av novellerna är mycket korta. En ögonblicksbild av ett tillstånd snarare än en berättelse. Dessa noveller är inte illa skrivna, men jag märker att jag efter läsningen har svårt att skilja dem åt. De är mycket lika i sin kortfattade lakoniska stil. De lämnar inga avtryck.

Bäst gillar jag den inledande och den avslutande novellen.
I ”Lyssnerskan”, som fått ge namn åt hela samlingen, möter vi moster Gerda som bestämmer sig för att föreviga allt hon vet om sin släkt och sina vänner. Den stora karta som hon ritar upp innehåller både kärlek och svek. Gerda börjar leka med tanken att själv påverka dessa förhållanden, att råka avslöja ett förtroende, för att se kartan förändras.
I den sista novellen, ”Ekorren”, står återigen en (denna gång namnlös) kvinna i centrum. Boende på en ensligt belägen ö är hela hennes liv inrutat efter sina dagliga rutiner. Så när en ekorre en dag dyker upp på ön, förmodligen ditfluten från en annan ö, så ställs kvinnans hela tillvaro på sin spets. Osäker om hon vill skrämma bort eller locka till sig ekorren börjar kvinnans rutiner förändras och bli mer och mer instabila. Vad vill ekorren henne egentligen?

Vill man läsa en novellsamling om människor som lever i vardagens gränsland, som inte riktigt hör hemma i verkligheten, så rekommenderar jag att man istället för Tove Jansson läser Inger Edelfeldt. Alla hennes novellsamlingar är att rekommendera, men kanske i synnerhet ”Rit” från 1991.

Tove Jansson – Lyssnerskan (En bok för alla, 2007)

Första gången

HPIM2801

HPIM2802

Idag var första gången jag blev besviken för att det paket jag hämtade ut på Postens utlämningsställe innehöll böcker. Fast det var förstås bara för att jag går och väntar på alla provbågar jag beställt hem på nätet. Nu när jag fått synfelet bekräftat så vill jag skaffa glasögon så fort som möjligt, för att äntligen bli av med min kroniska huvudvärk.

Böckerna ovan har jag för övrigt inte köpt. Utan det är recensionsexemplar som Bonnierförlagen tydligen tycker att jag ska ha, fast jag inte har registrerat mig i deras pressrum. Klart att det är roligt och smickrande att bokförlagen tydligen värdesätter mina recensioner (det här är inte det enda förlaget som har börjat skicka böcker), men samtidigt undrar jag hur de väljer ut bloggarna.
Googlar de? Väljer de bloggar som ofta skriver om böcker från just det förlaget, eller tvärtom de som sällan gör det? Går de på antal läsare, recensionernas kvalitet, hur regelbundet bloggen uppdateras, eller något helt annat?

Så börjar jag också fundera på om jag borde ange i mina recensioner om det handlar om böcker jag har köpt själv eller recensionsex. Inte för att det gör någon skillnad när det gäller läsning, förutom att jag möjligtvis läser en del böcker som jag inte själv skulle ha köpt (i alla fall inte till fullt pris). Plus att recensionsexen hamnar i en gräddfil på läslistan, så att de blir recenserade medan de är helt aktuella.

Läsrelaterad skada

Efter att ha dragits med ständigt återkommande huvudvärk i ungefär ett halvår, så tog jag mig i fredags iväg till en synundersökning. Som bekräftade mina välgrundade misstankar; lätt astigmatisk och översynt var diagnosen. Vilket jag kompenserat genom att spänna ögonmusklerna extra mycket. Hence huvudvärk.

Den extremt trevliga optikern frågade om jag läser mycket eller anstränger ögonen på annat sätt. Svaret blir att jag väl knappt gör något annat än att sitta med näsan i en bok eller framför datorn. Vilket tydligen är ett av skälen till min lite försämrade syn, eftersom ögonen helst ska få vila någon gång ibland.

Varför innehåller inte böcker en liten varningsettikett från socialstyrelsen i stil med ”Överdriven konsumtion kan leda till glasögontvång” eller ”Läsning orsakar översynthet”?
Inte för att det skulle få mig att läsa mindre. Men ändå. Läsrelaterade skador är inte att leka med.

Klassiker jag inte har läst, del 1

Alla (som liksom jag) någonsin har läst litteraturvetenskap, eller bara hängt en del i lite mer pretentiösa kretsar, känner nog igen sig i att det anses tillhöra allmänbildningen att ha läst klassikerna. Och då menar jag inte någon Strindberg eller Shakespeare utan det mesta av Strindberg och Shakespeare.
Oavsett vilken litteratur man annars föredrar, så anses det lite fattigt att inte ha en solid klassikergrund att stå på. Gillar man chick litt ska man helst ha läst Jane Austen för att ha de rätta referensramarna, gillar man skräck tillhör H.P Lovecraft grundkursen. Utan klassikerna blir ens litterära intresse lite futtigt, inte riktigt helt legitimt. Som att påstå att man gillar vin när man bara dricker Castillo de Gredos ur en knögglig tetra.

Jag kan ibland känna att det är lite pinsamt att jag har vissa luckor. Att jag inte har läst en del klassiker, trots att jag läst om dem hundratals gånger. Att jag kallar mig boknörd och litteraturvetare, trots att min karta är full av blinda fläckar.

Så för att råda bot på mitt eget Harold Bloomska kanontvång, så tänker jag börja lista de klassiker som jag inte har läst. Samt lite funderingar om varför jag inte läst dem, och om jag alls skulle vilja.

Först ut är

Jean-Paul Sartres ”Äcklet”

Jag köpte den här boken någon gång i gymnasiet, när jag började känna klassikertvånget. Jag kämpade mig heroiskt genom ett antal sidor innan jag gav upp. Nog för att jag älskade Hjalmar Söderberg som tonåring, men Sartre var inget som fick mig att jubla direkt. Det jag minns mest är hur mycket (och detaljerat) han skrev om sina tarmar och sin avföring.
Sedan dess har ”Äcklet” stått och blängt på mig i min bokhylla. Den har följt med i flyttar från förort till förort, utan att någonsin ha blivit läst. Och nu har jag ju haft boken så länge att jag känner att jag inte kan göra mig av med den utan att ha tagit mig igenom alla sidor, det skulle kännas som ett nederlag.
Kanske är det dags att ta tjuren vid hornen och ge mig själv ett ultimatum? Antingen läser jag den innan månaden är slut, eller så blir bytesrummet en bok rikare?

Manligheter

Omslag: Ordfront press

Omslag: Ordfront press

När jag läser Jens Liljestrands novellsamling ”Paris-Dakar” så dras jag in i en värld befolkad av flera totalt olika manstyper. Det enda de har gemensamt sinsemellan är att de inte riktigt verkar passa in, att de inte riktigt är den de förväntas vara. Läsningen växlar mellan att vara roande och oroande och hela tiden fullkomligt lysande.
Jag vill inte avslöja för mycket om de enskilda novellerna, eftersom de flesta av dem innehåller en twist som får en att läsa om och bli förtjust över det eleganta genomförandet. Det är smart skrivet, men inte såpass smart att det känns krystat.

I en av novellerna får vi möta Jens som är toastmaster på bröllopet från helvetet. Tal som drar ut på tiden, totalkris på jobbet, brudens falsksjungande lillasyster och en smältande bröllopstårta – allt bidrar till en totalt ångestdrabbande upplevelse. Som ändå faktiskt lyckas vara rolig mitt i all sin förfärlighet, mycket på grund av de knivskarpa beskrivningarna av festdeltagarna.

Liljestrands persongalleri bjuder inte direkt in till sympatier. De ljuger, hotar, misshandlar och manipulerar och är undantagslöst riktigt ensamma människor. Men ändå kan man inte låta bli att vara på deras sida när de blint famlar runt efter en mening med sitt liv.

”Paris – Dakar” är inget annat än en strålande debut.

Jens Liljestrand ”Paris-Dakar” (Ordfront, 2008)