Sagolik fantasy

uprootedJag tänkte väcka bloggen ur dess ide genom att skriva om en bok som var en av förra årets bästa läsupplevelser för mig. Jag behövde bara läsa inledningen för att inse att den här boken var som klippt och skuren för mig.

“Our Dragon doesn’t eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon. Of course that’s not true: he may be a wizard and immortal, but he’s still a man, and our fathers would band together and kill him if he wanted to eat one of us every ten years. He protects us against the Wood, and we’re grateful, but not that grateful.”

Naomi Noviks Uprooted är en magisk fantasyroman med rötterna (pun intended) i östeuropeisk sagotradition. Vi får följa sjuttonåriga Agnieszka, som vuxit upp i skuggan av den förtrollade skog som i boken endast går under namnet The Wood. Hon har också vuxit upp i vetskapen att den drake som det talas om i inledningen lagom till skördefesten kommer att välja ut en flicka bland Agnieszkas jämnåriga, som ska bo i hans torn i tio år som hans assistent. Han brukar välja de mest talangfulla och alla är övertygade om att det den här gången innebär att Agnieszkas bästa vän Kasia kommer att bli kallad. När det istället är Agnieszka som blir utvald blir hon mest förvånad av alla. Hon har ju inga talanger och är verkligen ingen skönhet. Dessutom har hon en förmåga att smutsa ner varje klädesplagg hon sätter på sig.
Agnieszka har svårt att finna sig tillrätta i Drakens torn. Hon har en förmåga att provocera hans pedantiska sinne med sin blotta uppenbarelse och trots hans ansträngningar verkar hon oförmögen att lära sig de enklaste magiska trick. Men så hittar Agnieszka en bok som är skriven av häxan Jaga, som levde för flera hundra år sen. Och plötsligt börjar magin tala till henne …

Jag har tidigare läst ett par av Noviks Temeraire-böcker, som jag tyckte var ganska trevliga men inte direkt fantastiska. Inte som den här boken. Det är som att Novik har lyckats göra den perfekta kombinationen av fantasy och saga i den här boken. Den innehåller några överraskande vändningar och några väntade sådana, men det känns som att Novik skickligt undviker de mest uttjatade genrekonventionerna.

Något annat jag gillar är hur vänskapen mellan Agnieszka och Kasia får vara bokens viktigaste relation. Den som bär historien. Den som får Agnieszka att våga nya sätt att använda sin magi och om får henne att för första gången i sitt liv lämna dalen där hon växt upp. Det är en relation som någon annan författare kanske skulle låta fördunklas av avund eller missförstånd, men som Novik låter vara Agnieszkas ledstjärna i livet.

Språkligt är boken en ren njutning att läsa. Jag har bara läst Novik i översättning förut, vilket jag nu misstänker har varit ett misstag med tanke på hur fantastisk hon är i originalspråk.

Uprooted är helt enkelt en riktigt fullträff. Ett måste för alla fantasyälskare!

Mot nya äventyr

Ni som följer mig med Instagram eller är vänner med mig på Facebook har redan fått ta del av den väldigt glada nyheten att jag har fått fast anställning. Redan 1 december börjar jag mitt nya jobb som barn- och ungdomsbibliotekarie på Södertälje stadsbibliotek, vilket gör att jag för tillfället har fullt upp med att hinna avsluta alla projekt jag har igång på mitt nuvarande vikariat. Men förhoppningsvis så kommer jag ändå hitta tid att hinna blogga om åtminstone en del av de böcker jag har läst på sista tiden, för jag har flera böcker som jag känner att jag bara MÅSTE skriva om snarast.

Välskriven vikingafantasyungdomsroman

kungadotternI somras fick jag äran att förhandsläsa Elisabeth Östnäs bok Sagan om Turid: Kungadottern. Tyvärr inföll denna förhandsläsning under den period då min blogg låg i koma, så det kom aldrig något blogginlägg om boken. Förrän nu.

Kungadottern är första delen i en vikingafantasy för ungdomar. Vi får följa Turid, enda dotter till en åldrande vikingakonung vars plundrade skatter håller på att sina, likaså hans inflytande och makt. Turids liv är fullt av plikter och ansvar. Fadern vill gifta bort henne och styvmodern vill att hon ska bli en völva, medan hennes barndomsbästis glider allt längre bort när deras liv blir mer och mer olika. Vad Turid själv vill hamnar ofta i sista hand. När svälten drabbar byn tvingas Turid använda allt hon har för att överleva, och väcker krafter hos sig själv hon inte ens visste om.

Turids värld är hård, karg och ofta orättvis. En kultur som bygger på att ta vad man vill ha med våld och att visa styrka till varje pris har inte mycket övers för svaghet. Som Turids sjuklige bror, som är den kanske viktigaste personen i hennes liv trots att han aldrig kommer att bli en stark krigare. Det handlar en hel del om fattigdom och utsatthet i den här boken, och om hur absurt det kan vara att sitta med en fin titel när man inte har något att äta.

Den som föredrar fantasy med en extra stor portion drakar och magiska bravader till behöver ha lite tålamod med den här boken. Till en början kan den te sig mer som en historisk ungdomsroman, men magin finns där i bakgrunden, väntande. Och jag misstänker att den kommer att ta ännu större plats i framtida böcker.

Kungadottern är en riktigt spännande bok att sätta i händerna på den läsare som redan plöjt och älskat Kristin Cashores och Leigh Bardugos fantasytrilogier. Jag ser mycket fram emot nästa del, som jag hoppas kommer att visa oss ännu mer av Turids intressanta och mycket välskildrade värld. En liten fågel har viskat i mitt öra att det inte borde dröja alltför länge.

Life is strange

lifeisstrange
När jag först hörde talas om episodspelet Life Is Strange så hörde jag det beskrivas ungefär som ”ett Twin Peaks i high school-miljö, med tidsresor”. Det lät ju lite för bra för att vara sant, men jag köpte i alla fall första delen av Dontnod Entertainments spel och föll totalt pladask.

Vår protagonist heter Max Caulfield och är en ganska tystlåten high school-tjej som är en total fotonörd och som har flyttat tillbaka till sin gamla hemstad Arcadia Bay för att gå sitt sista high school-år på internatskolan Blackwell Academy. Max blir vittne till hur en skolkamrat skjuter en tjej inne på en av skoltoaletterna, något som gör att hon väcker sin förmåga att manipulera tiden. Max lyckas vrida tillbaka tiden och hindra tjejen från att bli skjuten, en tjej som dessutom visar sig vara hennes gamla bästis Chloe. Tillsammans med Chloe lär sig Max bemästra sina nya krafter, samtidigt som hon hjälper sin nyfunna vän att söka efter hennes försvunna kompis Rachel Amber. Det blir allt tydligare att mörka krafter verkar i Arcadia Bay och att Max är den enda som kan förhindra den katastrof som hotar staden.

Life Is Strange är ett spel som är helt fokuserat på berättelsen och karaktärerna. Det finns vissa spelmoment, men det handlar mer om att klura ut rätt svar i en konversation eller att göra rätt saker för att Max ska kunna ta ett coolt foto till sina samlingar. Eftersom det alltid går att vrida tillbaka tiden och börja om så finns det inget rätt eller fel, utan det går att spela om en händelse ett enormt antal gånger till önskat resultat uppnås.
Det betyder inte att spelet är enkelt. Det finns en mängd moraliska val att göra och varje val påverkar spelets fortsatta händelser, ibland på sätt som det är omöjligt att förutse.

Det är storyn och karaktärerna som också är det som gör spelet så bra. Vänskapen mellan Max och Chloe är komplicerad och uppslukande, på det sätt som det ofta kan vara i tonåren. Det är ytterst få spel som kan få mig så känslomässigt engagerad som jag blivit av det här spelet, sådär så att man känner sig helt omtumlad när man spelat klart en episod. Fulgråt kan ha förekommit vid några tillfällen också.

Life Is Strange är – hur konstigt det än kan låta – ett spel som samtidigt lyckas vara småmysigt, läskigt och helt hjärtskärande. Några av mina favoritstunder i spelet är de där man kan låta Max sätta sig ner en stund och bara reflektera över allt som händer eller de gånger då hon får chansen att sätta sig ner med gitarren ett tag.

Den femte och sista episoden av spelet kommer ut i mitten av oktober. Med tanke på vilken otrolig cliffhanger det fjärde avsnittet slutade med så lär jag kasta mig över sista avsnittet så snart det bara går.

Vi måste prata om Pax

nidstångenFör tillfället är Åsa Larssons och Ingela Korsells PAX-böcker mina favoriter att sätta i händerna på barn som vill ha boktips. Det är en bokserie för mellanåldern (alltså ungefär 9-12), som är ganska läskig, superspännande och fylld med oerhört snygga illustrationer. Det är väldigt tacksamt att skylta med böckerna i biblioteket också, för framsidorna drar till sig barnen som magneter.

grimmenBöckerna handlar om de två bröderna Viggo och Alrik Delling som blir placerade i fosterhem i Mariefred. Under småstadsidyllen visar sig mörka krafter lura och de bröderna blir snabbt indragna i farligheter. Som tur är lär de känna två åldrande syskon, Estrid och Magnar, som vet mer om vad som pågår och som fungerar som ett slags väktare mot det mörker som hotar staden. De tar hand om ett hemligt bibliotek fullt med böcker om magi och monster och de visar bröderna Delling hur de bäst kan använda sina förmågor för att kämpa mot ondskan som hotar.

En sak jag gillar med den här bokserien är den socialrealistiska grunden. Viggo och Alrik har haft ett tufft liv med sin alkoholiserade mamma och de har ganska svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro. Trots att de trivs hos sin nya fosterfamilj så har de en förmåga att ständigt dras in i olika bråk och försätta sig själva i knepiga situationer. Storebror Alrik är en grubblare som har lätt för att bli arg och svårt att säga förlåt, medan lillebror Viggo ofta handlar först och tänker sen. Jag gillar verkligen hur relationen mellan bröderna skildras, hur de är så stenhårt lojala mot varandra trots att de inte alltid är helt överens.

mylingenMonstren i bokserien är baserad på svensk folktro och väsen. Det är grimmar, mylingar och bjäror som terroriserar staden. Trots att det i varje bok dyker upp ett nytt monster så känns det inte som en ”monster of the week”-bokserie, tvärtom hänger historien ihop väldigt bra.
Jag tycker att böckerna balanserar skräckinslagen och urban fantasy-feelingen väldigt bra. Vissa monster må vara läskigare än andra (mylingen!), men andra monster kompenserar med spännande bakgrunder. Ett av mina favoritmonster är de anarkistiska små imparna, som dyker upp lite då och då i jakt på katter att äta och saker att förstöra. Jonssons impteckningar är fantastiska, de är så diaboliskt gulliga med sina stora huggtandsleenden.

bjäranPAX-böckerna är ett ambitiöst bokprojekt. Det finns 10 böcker planerade, och böckerna har hittills släppts två åt gången ungefär en gång i halvåret. Vilket är en oerhört bra utgivningstakt när man ska försöka sälja in boken hos barn som tycker att en månad är ungefär en evighet lång.
Själv läste jag tredje och fjärde boken i ett litet nafs förra veckan när jag låg hemma sjuk och väntar nu otåligt på den femte boken, ”Gasten”, som kommer ut om någon månad. Tur att man som inköpande barnbibliotekarie kan läsa de nya böckerna först av alla …

Faran med att läsa för mycket barnböcker

Att jobba som barnbibliotekarie innebär att man läser mycket barnböcker, även utanför arbetstid. Särskilt utanför arbetstid faktiskt, eftersom folkbibliotekarier i allmänhet får ynkligt lite lästid. Dels så behöver vi läsa in oss till bokprat och liknande, dels så blir det mycket roligare att jobba om man har lite koll på vad kidsen gillar och de nya böcker som kommer.

Jag läser främst kapitelböcker, eftersom det är vad som lånas allra mest på det bibliotek där jag jobbar. Bilderböcker brukar jag bläddra igenom när jag köper in nya, så att jag får lite koll, men det är sällan jag lånar hem någon. Kapitelböcker däremot, släpar jag hem högvis av. Det har särskilt blivit många rysare för mellanåldern på sista tiden.

Något jag har märkt när jag läser mycket barnböcker är att mitt tålamod när det gäller långsamma inledningar har minskat drastiskt. Jag blir uttråkad. Jag blir frustrerad. Jag somnar. Och jag som tidigare var nästan patologiskt noga med att läsa ut varje bok jag påbörjade upptäcker att jag oftare och oftare ger upp böcker som inte fångar mig från första sidan.

Ibland känns det som att jag har blivit som de barn jag jobbar med som alltid svarar ”Spännande!” när jag frågar vilka sorts böcker de gillar. Som att jag inte längre klarar av att läsa böcker med lite långsammare tempo nu när jag mest plöjer ungdomsböcker, serier och barnböcker så fort jag får chansen.
Inte för att det känns som att enormt problem, det är ju inte direkt så att jag har något krav på mig att läsa ett visst antal nobelpristagare i litteratur per år, men min förkortade attention span gör mig en aning orolig. Vad blir nästa steg, att jag vägrar läsa böcker som inte är illustrerade? Eller att jag övergår till att bara läsa Kalle Anka-tidningar?

Jag blir inte klok på Systerland

systerJag läste Curtis Sittenfelds ”Systerland” i somras och trots att det har gått ett antal veckor så blir jag fortfarande inte riktigt klok på boken.

Vi och Kate är enäggstvillingar och deras relation är komplicerad. De är båda synska och har varit det sedan barndomen. Men där Kate skäms för sin klärvoajans och försöker dölja den för de flesta i sitt liv, så har Vi gjort en karriär som medium. När en jordbävning drabbar staden de bor i så blir Vi något av en kändis då hon går ut i tv och varnar för att en ännu större jordbävning kommer att slå till några veckor senare. Kate vet att systerns mediala förmåga är äkta, och hon dras med i förberedelserna inför den annalkande katastrofen på ett sätt som börjar hota hennes stabila och trygga medelklassliv.

Det är Kate som är protagonisten i boken, något jag tycker är synd eftersom jag finner Kate helt outhärdligt 1) tråkig och 2) osympatisk. Kates främsta karaktärsdrag är ett slags förnumstig självgodhet, som gör att hon är totalt oförmögen till förståelse för andra människoras livsval (om de råkar skilja sig från Kates). Vilket gör att hon framstår som en trångsynt, homofob, lätt rasistisk hemmafru. Inte riktigt min typ av karaktär om man säger så.
Det jag inte riktigt får grepp om är om det är meningen att Kate ska vara skriven som en osympatisk protagonist eller ej. Hon är liksom inte tillräckligt svinig för att vara en Cass Neary eller en Libby Day, utan mer som vilken snorkig medelklassmorsa som helst som behandlar servicepersonal som skräp. Inte ens hennes osympatiska sidor känns intressanta, utan blir bara ännu en tråkig sida hos en redan tråkig person. Och jag har svårt att tänka mig att det är ett medvetet berättargrepp att göra sin protagonist så trist som möjligt.

Vi däremot! Vi är bokens behållning. Hon är dramatisk och besvärlig, en person som vägrar anpassa sig till normer och som därför blir en källa till ständig huvudvärk för sin korrekta tvilling. Hon blir ganska tidigt den enda i boken som jag faktiskt bryr mig om, vars historia intresserar mig.
Relationen mellan tvillingarna är bokens hjärta. Alla delar som handlar om systrarnas uppväxt och ungdomsår är superintressanta, men tyvärr så handlar majoriteten av boken istället om tråkiga Kates tråkiga äktenskap och tråkiga barn.

Jag tycker att det här är något som känns igen från Sittenfelds tidigare romaner. En potentiellt intressant historia blir en ganska småtrist roman med ett otillfredsställande slut. Vilket är ett tecken på att jag förmodligen borde lämna Sittenfelds böcker därhän i fortsättningen, för livet är faktiskt alldeles för kort för att läsa tråkiga böcker.

Inte lika bra som debuten

I sommar har jag läst två böcker av författare vars debutromaner som gillade, men där det känns som att uppföljarna inte alls når upp till samma höjder. 

arcadia-fallsI Carol Goodmans fall är det största problemet att ”Arcadia Falls” är alldeles för lik debuten ”The Lake of Dead Languages”. Fast sämre.

Jag gillade Goodmans första roman, trots att jag lyckades lista ut hur allt hängde ihop efter ungefär halva boken. Goodman är bra på akaporr, hon är bra på stämning och miljöer och mystik, men hon är uppenbarligen inte särskilt bra på att komma på nya historier. ”Arcadia Falls” är så lik föregångaren att det hade varit ett plagiat om det gällt en annan författares verk. De två protagonisterna (ensamstående mödrar som tar lärarjobb på ansedd och vackert belägen internatskola) har till och med i princip samma kärleksintresse (SPOILER: Goodman har verkligen en thing för sheriffer, alltså).

Ni som läst fler av Goodmans romaner, följer de samma mall? Eller är hon en akaporr one trick pony?

sickroseI Erin Kellys fall är inte problemet att ”The Sick Rose” är för lik hennes fantastiska debut ”The Poison Tree”, utan mer att de två parallellhistorierna i boken är så disparata.

Louisa och Paul har båda ett förflutet de gör allt för att dölja, men det är ungefär det enda de har gemensamt. Jag gillar visserligen både skildringen av Louisas destruktiva kärlekshistoria med en douchig rockstjärnewannabe och Pauls kvävande vänskapsrelation med småkriminelle bästisen, men jag har svårt att engagera mig i mötet mellan Louisa och Paul i nutid. Det håller helt enkelt inte ihop, utan det känns som att det här hade varit mycket bättre som två separata böcker.

Dock gillar jag ändå Kellys karaktärer, hennes förmåga att fånga en tidsanda och en miljö. Jag känner att hon förtjänar en chans till och jag är faktiskt rätt nyfiken på ”The Burning Air”. Ni som har läst den, är den lika bra som debuten? Eller ska jag försöka hålla förväntningarna på en lite mer rimlig nivå även den här gången?