Inte lika bra som debuten

I sommar har jag läst två böcker av författare vars debutromaner som gillade, men där det känns som att uppföljarna inte alls når upp till samma höjder. 

arcadia-fallsI Carol Goodmans fall är det största problemet att ”Arcadia Falls” är alldeles för lik debuten ”The Lake of Dead Languages”. Fast sämre.

Jag gillade Goodmans första roman, trots att jag lyckades lista ut hur allt hängde ihop efter ungefär halva boken. Goodman är bra på akaporr, hon är bra på stämning och miljöer och mystik, men hon är uppenbarligen inte särskilt bra på att komma på nya historier. ”Arcadia Falls” är så lik föregångaren att det hade varit ett plagiat om det gällt en annan författares verk. De två protagonisterna (ensamstående mödrar som tar lärarjobb på ansedd och vackert belägen internatskola) har till och med i princip samma kärleksintresse (SPOILER: Goodman har verkligen en thing för sheriffer, alltså).

Ni som läst fler av Goodmans romaner, följer de samma mall? Eller är hon en akaporr one trick pony?

sickroseI Erin Kellys fall är inte problemet att ”The Sick Rose” är för lik hennes fantastiska debut ”The Poison Tree”, utan mer att de två parallellhistorierna i boken är så disparata.

Louisa och Paul har båda ett förflutet de gör allt för att dölja, men det är ungefär det enda de har gemensamt. Jag gillar visserligen både skildringen av Louisas destruktiva kärlekshistoria med en douchig rockstjärnewannabe och Pauls kvävande vänskapsrelation med småkriminelle bästisen, men jag har svårt att engagera mig i mötet mellan Louisa och Paul i nutid. Det håller helt enkelt inte ihop, utan det känns som att det här hade varit mycket bättre som två separata böcker.

Dock gillar jag ändå Kellys karaktärer, hennes förmåga att fånga en tidsanda och en miljö. Jag känner att hon förtjänar en chans till och jag är faktiskt rätt nyfiken på ”The Burning Air”. Ni som har läst den, är den lika bra som debuten? Eller ska jag försöka hålla förväntningarna på en lite mer rimlig nivå även den här gången?

 

Archipelacon

Imorgon drar kongressen Archipelacon igång i Mariehamn, Åland och yours truly är en av medlemmarna.
Jag har ännu inte bestämt mig för exakt hur mitt personliga program kommer att se ut. Det enda jag vet är att jag kommer att köa i evigheter för att få GRRM att signera någon av mina ASoIaF-böcker samt att jag ska delta i en paneldiskussion på engelska (HALP) om att blogga om böcker och läsning. Jag tänker att jag kommer att ha tid att sätta mig in i resten av programmet under dagen, som jag ska tillbringa på min mammas landställe (praktiskt beläget bara ett stenkast från där färjan till Åland går).

Ses vi på Åland i helgen?

Just nu…

… läser jag: Joe Abercombies fantasy-YA ”Half a World”. Det blir mycket fantasy för mig den här våren. Jag blev nyss klar med Åsa Larsons & Ingela Korsells ”Grimmen” och för några veckor sen läste jag Siri Pettersens fantastiska ”Odinsbarn”.

… tittar jag på: När jag inte fixar inför förestående flytt så knarkar jag tv-serier . Jag följer för tillfället Game of Thrones, Orphan Black, Agents of S.H.I.E.L.D., Daredevil, Grimm och Brooklyn Nine Nine och funderar på om jag inte borde börja titta på Fortitude snart.

… lyssnar jag på: Att slänga alla cd-fodral och sätta skivorna i pärmar var en trip down memory lane. Följaktligen revivar jag för tillfället mitt sena nittiotal och lyssnar på mängder av indiepop.

… spelar jag: Sorgligt nog ingenting. Jag hinner inte. Men i sommar planerar jag att spela ikapp följande titlar: The Witcher 3, Pillars of Eternity, Life is strange och kanske Don’t Starve eller Cities: Skylines. (ja, när det gäller spel är jag verkligen tidsoptimist)

… äter jag helst: Den nya vegoprodukten Oumph! Lika god som ryktet gjort gällande.

… längtar jag efter: Att flytten ska vara avklarad och alla kartonger som jag för tillfället ägnar all min fritid åt att packa ska vara tömda igen. Dvs ungefär midsommar skulle jag tro.

… vill jag tipsa om: Att Albert Bonniers förlag har gett ut fyra av Stephen Kings tidiga böcker i snygga nyutgåvor. Äntligen har Kingen fått klassikerstatus även här i Sverige!

 

Bara för att man inte riktigt orkar skriva långa genomtänkta bloggrecensioner, betyder det inte att man inte kan blogga alls. Bloggenkäten gör återkomst. Stjäl gärna enkäten till din egen blogg om du vill.

Ryktet om bloggens död är betydligt överdrivet

Hej. Det var ett tag sen sist. Det var inte meningen att bara överge bloggen helt plötsligt utan ens en förklaring, det bara blev så. Jag hade helt enkelt alldeles för mycket att göra i höstas med heltidsjobb och uppsatsskrivning och releasen av Dragon Age: Inquisition som jag tillbringade ungefär hela min lediga tid med att spela. Ingen tid över för en stackars försummad bokblogg. Inte hjälpte det att jag hade en lång lässvacka i november och december heller.

Jag jobbar fortfarande heltid. Och jag blev aldrig klar med den där uppsatsen i tid, vilket var ganska väntat. Jag siktar på att kunna lägga fram den i augusti istället, men förmodligen är jag lite för optimistisk ännu en gång.

Jag är inte helt säker på vad jag vill göra med bloggen. Jag saknar att skriva och jag saknar blogggemenskapen och jag saknar alla era fina kommentarer. Men jag kommer inte hinna blogga som jag gjorde förut, kanske någonsin igen. Sociala medier var en så oerhört stor del av mitt liv när jag pluggade, men nu finns inte tiden.
Förhoppningsvis kommer jag hitta ett sätt att hitta tillbaka till bloggandet. Det kanske blir så att bloggen byter namn eller inriktning en aning. Det kanske inte blir så. Men jag saknar bloggandet, så på något sätt ska jag försöka komma tillbaka. Även om jag inte kommer att ha tid att blogga lika ofta som förut. Och även om det kanske dröjer några månader till innan jag är tillbaka på banan.

Tills dess:
Jag skriver då och då lite kortfattat om de böcker jag läser på Goodreads. Leta upp mig där om ni vill veta vad jag läser (29 böcker i år hittills) och vad jag tycker om det jag läser. Jag hänger regelbundet på Instagram och lite mindre regelbundet på Twitter. Jag heter bokstavlarna överallt.

På återseende.

Bland uråldriga gudar och ockulta sällskap

enmanavstilAnders Fager har efter ett antal noveller och två romaner utkristalliserat sig som en av Sveriges mest etablerade skräckförfattare. Hans universum är ett lovecraftianskt Sverige, där furier härjar i skepnad av tonårstjejer i Borås, ockulta sällskap har hemliga möten i källarlokaler i Gamla Stan och där fotomodeller blir avatarer för uråldriga gudar.

Jag var inte helt imponerad av Fagers förra roman, ”Jag såg henne idag i receptionen”. Boken hade en alldeles för lång startsträcka, där beskrivningar av händelser i protagonisten Cornelias liv staplades på varandra. Mot slutet av boken blev det hela mer intressant, när Fager började knyta ihop händelserna i boken med den värld han tidigare målat upp i sina noveller.

”En man av stil och smak” tar vid där förra boken slutar. Vi får följa den egocentriske och excentriske bibliotekarien CeO, som bekostar sin extravaganta livsstil genom att sälja ovärderliga böcker han stulit på KB där han arbetar. Men när personer i CeOs närhet börjar dö så inser han att mörka krafter är i rörelse, krafter som han själv fram tills nu bara befunnit sig i utkanten av. De är ute efter några särskilda böcker och de kommer ta till alla medel för att få CeO att ge dem vad de vill ha.

Tempot är mycket högre i den här boken än i den förra. Vilket är något positivt i det stora hela, även om jag ibland tycker att det går lite väl snabbt. De få andningspauserna tillhör mina favoritavsnitt i boken. Särskild de med koppling till historiska händelser och personer.

”En man av stil och smak” beskrivs i baksidestexten som en fristående fortsättning på ”Jag såg henne idag i receptionen”. En ganska märklig beskrivning, i mitt tycke. Jag skulle nämligen rekommendera presumtiva läsare att inte bara läsa Fagers förra roman, utan även hans ”Kulter”-noveller. Den stora styrkan i Fagers böcker ligger nämligen i det fiktiva universum han har byggt upp, och alla skärningspunkter mellan olika berättelser, tidsåldrar, kulter och makthungriga typer.

Anders Fager – En man av stil och smak (Wahlström & Widstrand, 2014)

Läsrapport oktober

IMG_20141106_214241

China Miéville – The City & the City
Patrik Lundberg – Onanisterna
Ashley Edward Miller – I huvudet på Colin Fischer
Philip Pullman – The Subtle Knife
Hannele Mikaela Taivassalo – Svulten
Åsa Grennvall – Deras ryggar luktade så gott
Félix J. Palma – The Map of Time
Carol Goodman – The Lake of Dead Languages
Artur Machen – The Great God Pan

Antal omläsningar: 1
Antal böcker på engelska: 5
Antal graphic novels/seriealbum: 1
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 1
Antal skräckböcker: 2
Antal postapo/dystopier: 0
Antal novellsamlingar/antologier:0
Antal SF-böcker: 0
Antal ungdomsböcker: 3
Antal mellanåldersböcker: 0
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor): 1
Antal biblioteksböcker: 2
Sammanlagt antal: 9

Det märks hur usel jag blivit på att uppdatera bloggen när det tar fem hela dagar för mig att få ihop ett kort inlägg om vad jag läst under förra månaden. Jag skulle kunna skylla på att jag börjat jobba heltid den här veckan samtidigt som jag kämpar på med min uppsats, men det vore en ganska lam ursäkt. Bloggen har varit sömnig i flera månader. Och lär fortsätta vara i flera månader till.
Jag har i alla fall läst rätt mycket senaste månaden, trots den vanliga tidsbristen. En del hyfsat nya böcker, en del gamla hyllvärmare. Några av dem är jag riktigt sugen på att blogga om, men i vanlig ordning så lär det dröja en evighet innan det blir av.
Oh well.
Kanske blir november månaden när jag vänder min negativa bloggtrend? Med tillräckligt många koppar kaffe kanske jag kan prioritera bort det här med sömn?

Superhjältesöndag: Oberörbar

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Superhjältesöndag. Håll utkik efter fler inlägg under dagen!

rogue
(bild lånad från giantbomb.com)

Jag har alltid varit fascinerad av superhjälteskapets och superkrafternas baksidor. Priset som måste betalas för de fantastiska krafterna och förmågorna. Uppoffringarna som måste göras. Drömmarna som måste överges.

Det här är ett av skälen till att jag alltid har gillat X-men. Detta gäng av Marvel-mutanter tvingas brottas både med sina egna krafter och med omvärldens fördomar mot mutanter. Trots allt de gör för att skydda mänskligheten som betraktas de fortfarande som monster av omgivningen – och i många fall även av sig själva.

Rogues förmåga är att hon genom hudkontakt kan absorbera andra personers livskraft, minnen och (om de också är mutanter) superkrafter. Det är en enormt mäktig och ofta väldigt användbar, som gör Rogue till en formidabel fighter. Men det gör henne också väldigt ensam.
Tänk dig själv att aldrig kunna vara nära en annan människa utan att riskera hens liv. Att något så simpelt som ett handslag eller en kram blir en omöjlighet. Att tvingas gå igenom livet i en bubbla av fysisk ensamhet, där den enda hudkontakt en har riskerar att döda.

Ni som har sett filmerna men aldrig läst serierna har fått en väldigt förvriden bild av Rogue. Jag tycker att filmerna i allmänhet hållit ganska hög klass, men jag kommer aldrig förlåta vad de gjorde med Rogues karaktär. Det var som att de förminskade hela hennes person och hennes kamp med att finna sin plats.

Precis som i filmen så upptäcker Rogue sina krafter som tonåring under en kyss med en pojke hon är förtjust i. Ofrivilligt absorberar hon pojkens livskraft, vilket gör att han hamnar i koma. Rogue blir efter den traumatiserande upplevelsen övertygad om att hon drabbats av förbannelse och rymmer hemifrån. Hon blir funnen av den mäktiga mutanten Mystique och går först med i Brotherhood of Evil Mutants. Det är inte förrän hon har permanent absorberat X-menmedlemmen Ms Marvels minnen och krafter som hon vänder sig till X-men.

Jag har alltid sympatiserat med Rogues kamp att försöka bevisa att hon passar in i X-men och att de kan lita på henne. Skuldbördan hennes krafter medfört är enorm, inte minst när det gäller hennes tonårsförälskelse som hamnar i permanent koma på grund av henne. Då och då hänfaller Rogue till ett ganska självuppoffrande beteende när det gäller liv eller död för de andra medlemmarna i X-men. Förmodligen är det hennes sätt att göra bot, att försöka använda sina krafter för att absorbera sådant som hotar att döda någon av hennes vänner.

Den stora styrkan med X-men tycker jag alltid har varit den komplexa moraliteten och superhjälteskapets baksidor. Även superhjältar kan ha personliga problem. Även superskurkar kan kämpa för det goda. Allianser skiftar ständigt i den här serien, och Rogue är långt ifrån den enda som byter sida eller som kämpar med sina inre demoner. Men hennes kamp är en av de jag varit mest fascinerad av.
För trots hur många gånger hon räddar världen (eller universum), så kommer hon alltid att tvingas att vara vaksam i närheten av andra för att inte riskera att använda sina krafter av misstag. Hon kommer alltid att vara ensam på det sättet. Men det behöver inte betyda att hon är ett monster.

 

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

 

Ni missar väl inte morgondagens superhjältesöndag?

Imorgon har Fiktiviteter tagit initiativet till en superhjältesöndag. Mycket trevligt tycker jag, som ju hyser ett stort intresse för både superhjältar och superskurkar. Imorgon förmiddag kommer mitt bidrag till superhjältesöndagen upp. De andra inläggen kan ni lätt hålla koll på genom att titta in hos Fiktiviteter under dagen.

Fantasysommar: The Magician’s Land

magicianslandEftersom det här är sista delen i en trilogi som innehåller inlägget spoilers om The Magicians och The Magician King. Beware! 

”The Magician’s Land” är tredje delen i Lev Grossmans fantasytrilogi. Det har gått några år sen förra delen. Quentin har efter att ha blivit utkastat från det magiska landet Fillory återvänt till internatskolan Brakebills, som lärare. Han trivs bättre med lärarrollen än han väntat sig, men han har svårt att släppa förlusten av sitt kungarike och sina vänner som stannade kvar där. Tanken på att återvända till Fillory har blivit en besatthet som driver honom att begå en rad mycket tvivelaktiga handlingar tillsammans med en f.d elev som har en förmåga att skapa problem.

Jag tror att det här är den första delen i trilogin där jag verkligen gillar Quentin. Visst är han bitter och desillusionerad och bitvis en rätt stor douchebag, men det är lite en del av hans personlighet. Han är också fokuserad och driven på ett sätt som han aldrig varit förut, och han är beredd att offra ganska mycket av sig själv för andras skull. Medelålders Quentin är helt enkelt lite mer sympatisk än unge Quentin. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste gilla en protagonist för att gilla en bok, men det känns lite skönt när en karaktär växer upp.

”The Magician’s Land” knyter samman de två första böckerna på ett bra sätt. Karaktärer, platser och bihandlingar från de tidigare böckerna får ordentliga avslut, vissa på ganska förvånande sätt. Andra på väldigt välförtjänta sätt (ja, jag syftar på en viss rävgud). Quentins desperata famlande genom magins skuggmarker känns som en parallell till Julias resa i den förra boken.

Det här känns som en värdig avslutning på en trilogi som jag är oerhört förtjust i. Den är lite ljusare än de andra böckerna, lite mindre  cyniskt distanserad. Kanske på grund av att Quentin och de andra äntligen växt upp ordentligt och äntligen lärt sig uppskatta vad de har. Lärt sig att inte ta magin för given.

Lev Grossman – The Magician’s Land (Dutton, 2014)