Tag Archives: Stephen King

Tegelstenstaggad

10 Maj

Jag har blivit taggad av Sagan om Sagorna att skriva om mina tegelstenar.

Jag ska alltså visa upp
1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst
2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst

Det är inte direkt någon hemlighet att jag är tegelstenskramare. Jag gillar tjocka böcker helt enkelt, och tycker att runt 500 sidor är en ganska ideal tjocklek för en bok. Det var alltså inte direkt svårt att hitta kandidater till det här inlägget för mig. Snarare tvärtom.
Precis som Anna tycker jag att det blir lite trist att ta flera böcker ur samma serie, så i de fallen (ex. ”A Song of Ice and Fire”) har jag valt att enbart ta med den tjockaste boken.

1. Stephen King – The Stand – 1439 sidor

IMG_20130510_172121

Den här boken räknar jag till de lästa trots att jag inte läst just det här exemplaret. En gång i forntiden läste jag den på svenska och älskade. Det här engelska exemplaret köpte jag för 49 kr i höstas för att jag tänkte att det var hög tid för en omläsning på originalspråk. Det har fortfarande inte hänt.

2. George R. R. Martin – A Storm of Swords – 1177 sidor

IMG_20130510_172155

Min favoritdel av böckerna i George R R Martins fantasyepos är också den tjockaste. Det är alltså inte särskilt märkligt att producenterna av tv-serien valt att dela upp denna bok i två säsonger. Särskilt med tanke på hur otroligt mycket som händer i den senare halvan av boken. Ygrittes favorituttryck ”You know nothing, Jon Snow” är applicerbart på alla som läser den här boken för första gången (eller ser serien utan att ha läst böckerna).

3. Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear – 1107 sidor

IMG_20130510_172228

Jag har mycket höga förväntningar på den tredje och sista delen i Pat Rothfuss fantasytrilogi ”The Kingkiller Chronicle”. Jag misstänker att den sista delen kommer att vara mindblowing och besvara alldeles för få av de frågor som de två första böckerna gett upphov till. Det här är andra boken i trilogin. Läs böckerna om du gillar fantasy.

4. Susanna Clarke – Jonathan Strange & Mr Norrell – 1006 sidor

Den här boken får inget fotografi eftersom den fortfarande befinner sig hemma hos Helena och försöker locka henne att kasta fantasyfördomarna åt sidan och läsa den. Kanske sommaren 2013 blir fantasysommaren för Helena? *nudge, nudge, wink,wink*

5. Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen – 880 sidor

IMG_20130510_172312

Eftersom antalet böcker i mina hyllor med ett sidantal strax under 1000 sidor är så många så bestämde jag mig för att i det här fallet satsa på tjocklek snarare än sidantal. Jag har alltså många böcker med fler sidor än Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen” men knappast någon bok som är mer sönderläst än den här klumpiga tegelstenen som innehåller alla fem böckerna i en volym. Den får en välförtjänt hedersplats enbart på grund av all smärta den orsakat mina stackars handleder.

6. Gregory David Roberts – Shantaram – 942 sidor

IMG_20130510_172338

Apropå smärtor i handlederna, så är det ett skäl till att ”Shantaram” fortfarande är oläst. Tegelstenar gör sig bäst i pocketformat, av detta skäl. Plus att den inte riktigt är min genre. Men i hyllorna står den och väntar på att eventuellt någon gång bli läst. Jag lovar ingenting.

7. Neal Stephenson – Cryptonomicon – 1152 sidor

IMG_20130510_172418

En oläst tegelsten som jag däremot verkligen ser fram emot att läsa är Neal Stephensons ”Cryptonomicon”. Jag har till och med en plan. Men mer om det senare.

Jag avslutar med att tagga vidare:
Feuerzeug
Skuggornas bibliotek
Fiktiviteter
Lingonhjärta
Bokbabbel

Visa era tegelstenar!

Stjärnlöst

30 Dec

fulldark”Full Dark, No Stars” är en novellsamling av Stephen King som i original innehåller tre långnoveller och en kortare (min utgåva innehåller desutom ännu en bonusnovell). Några av novellerna är så långa att de tangerar romanformat. Om det inte vore för att Kingen vore känd för sina tegelstenar skulle exempelvis inledningsnovellen ”1922″ med sina 155 sidor kunna passera som en roman.

I ”Full Dark, No Stars” satsar Kingen på psykologisk skräck. Här är det ganska tunnsått med övernaturligheter. Fokus ligger istället på vanliga människor i extrema situationer, ett ämne som Kingen har skrivit om många gånger förr i både romaner och noveller.

”1922″ utspelar sig det år novelltiteln syftar på, vid en bondgård i Nebraska. En ganska klassisk mordhistoria där mördaren hemsöks av sitt dåliga samvete i bästa The Telltale Heart-stil. Om det inte vore för att novellen är på tok för lång och omständig hade den varit riktigt bra.

”Big Driver” avskydde jag. King är ju notoriskt dålig på att skriva sexscener (särskilt ur kvinnans synvinkel), och han är inte mycket bättre på att skriva historien om en våldtagen kvinna som ska hämnas. Jag behöver nog inte nämna ännu en gång hur mycket jag HATAR historier som går ut på att det värsta som kan hända en kvinna är att bli våldtagen. Om du också gör det skulle jag nog rekommendera dig att hoppa över just den här novellen helt.

”Fair Extension” är den kortaste novellen i samlingen. Det är en berättelse om hur långt en människa är beredd att gå för att rädda sitt eget liv. Om missunnsamhet. Om avund. Och om den fina gränsen mellan vänskap och hat. Intressant, om än lite väl skissartat för min smak.

”A Good Marriage” är en intressant novell om en kvinna som upptäcker att hennes man har en mycket mörk hemlighet. Intressant därför att den beskriver ett moraliskt dilemma som inte är det lättaste att ta ställning till. Bonuspoäng för nyanserade karaktärer dessutom.

”Under the Weather” heter den bonusnovell som tillkommit i pocketutgåvan. Jag tycker att det är den bästa novellen i hela samlingen. En djupt obehaglig och sorglig historia om att fastna i självförnekelse.

”Full Dark, No Stars” hör inte till Kings bästa novellsamlingar. Den lider av att novellerna är för långa och ofta alltför omständiga. Jag som gillar novellformatet saknar den skärpa och uppfinningsrikedom som är novellens stora styrka.

Stephen King – Full Dark, No Stars (Hodder, 2011)

Favorit-i-repris-sommaren i backspegeln

9 Sep

När jag var yngre brukade jag läsa om böcker ofta. Favoritböckerna lästes om och om igen, och hela bokserier lästes om när en ny bok kom ut. Numera läser jag inte om särskilt ofta. Det händer då och då, men bokbloggandet har gjort att jag läser mycket mer nyutkommet och mycket mindre gammal skåpmat. Något som kan kännas lite tråkigt ibland. Jag gillar ju omläsningar och kan sakna känslan av att återkomma till en bok som betytt väldigt mycket för mig.

Den här sommaren hade jag ett läsprojekt som gick ut på att läsa om några gamla favoriter (och en bok som verkligen inte var en favorit då jag läste den, men som jag kände förtjänade en ny chans). Jag kallade projektet favorit-i-repris-sommar och läste följande böcker
Richard Adams – Watership Down
John Fowles – The Magus
Neil Gaiman – American Gods
William Gibson – Neuromancer
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita

Jag är glad att jag tog mig tid att göra de här omläsningarna i somras. Ingen av böckerna gjorde mig besviken, tvärtom var det bara intressant att stifta bekantskap med dem igen och göra nya reflektioner.
Hela läsprojektet var så lyckat att jag har bestämt mig för att fortsätta att läsa om gamla favoriter, så många jag hinner och orkar med. I höst hade jag tänkt hinna med både Cora Sandels Alberte-trilogi och Stephen Kings ”The Stand”. Ni kan med andra ord hålla utkik efter fler favorit-i-repris-inlägg i framtiden!

Apokalyps i Maine

24 Feb

Corpus Christi är en idyllisk liten småstad i Maine. Många av ortens invånare jobbar vid det stora sjukhuset och både arbetslöshet och kriminalitet är låg. Inte ens den miljökatastrof som drabbade grannstaden Bedford har påverkat staden särskilt mycket.
När lågstadieläraren Lois Larkin gör en skolresa till grannstaden så försvinner en av eleverna, en illa omtyckt mobbare. Det visar sig att pojken funnit en begravd ondska i Bedfords skogar, en smitta som förvandlar människor till blodtörstiga monster. Och när smittan börjar sprida sig till Corpus Christi är det redan för sent …

Det är helt omöjligt att läsa Sarah Langans ”The Missing” utan att komma att tänka på Stephen King. För det första utspelar sig romanen i en småstad i Kingens älskade Maine. För det andra för vi följa ett flertal sinsemellan väldigt olika personer i staden medan skräcken kryper allt närmare och ordningen smulas sönder. Tänk ”Salem’s Lot” eller ”Under the Dome”.
Men trots att parallellerna finns så betyder det inte att Langan är en helt osjälvständig King-epigon. För det första skriver hon mer kortfattat. ”The Missing” känns som en riktigt fullmatad apokalyps men klockar in på endast 400 sidor (vilket med King-mått mätt är väldigt lite). Hon har också ett fokus på komplexa kvinnoporträtt som jag gillar.

När det gäller skräckmomenten så blandar Langan in både lite zombieinslag, virusapokalyps och uråldrig övernaturlig ondska med lite hivemind-känsla. Jag tycker att det fungerar. Mycket av skräckkänslan ligger hos karaktärerna som får se sina vänner, sin familj och sina grannar långsamt förvandlas till monster som gör vad som helst för att så sig en tugga människokött. Ingen verkar överväga att försöka stoppa smittan, här handlar det bara om att överleva.

”The Missing” är egentligen en fristående uppföljare till ”The Keeper” som utspelar sig i Bedford. Jag gick direkt på denna andra bok, efter att ha läst om båda böckerna hos Martina, och tycker att det gick utmärkt att hoppa över den första delen.
Sarah Langan känns som en skräckförfattare att hålla ögonen på. Inte minst har jag blivit väldigt sugen på att läsa hennes haunted house-roman ”Audrey’s Door” från 2009.

Sarah Langan – The Missing (HarperCollins, 2007)

Ikonen King

21 Dec

Apropå mitt senaste inlägg om Stephen Kings ”Carrie” så har jag helt glömt bort att blogga om tidskiften Icons andra nummer, som jag läste på grund av en lång intervju med Kingen själv. Jag menar, det är inte varje dag en svensk tidskrift publicerar en lång intervju med Kingen – tydligen är det första gången på tjugo år.

Intervjun känns ganska fullmatad, men för mig som läste ”On Writing” för bara några månader sen är det inte mycket som känns nytt. Det handlar om hans genombrott, skrivprocess och den svåra olycka som nästan tog hans liv. Lite handlar det om läsning, men tyvärr mest om vad King tycker om specifika svenska författare (Vem bryr sig om vad skräckförfattaren King tycker om deckarförfattaren Stieg Larsson? Helt ointressant!). Diskussionen om King-filmatiseringar av skiftande kvalitet är intressant, även om det inte sades något nytt och revolutionerande här heller.
Icon har valt ut en del intressanta bilder till reportaget – den med hela familjen som poserar i en pool är fantastiskt bisarr – men jag irriterar mig på Gunnar Rehlins och Klas Ekmans uppenbara fixering vid Kings litterära status (eller snarare brist därpå). Det känns som en ganska trött vinkling, har inte den gjorts ungefär hundra gånger redan?

Överlag blev jag besviken på Icon. Jag vet att jag inte hör till målgruppen, då jag inte är en innerstadsboende medelklasshipsterman som gillar att äta märkliga djurdelar och klär mig i tvåtusenkronorsjeans. Men jag tycker att de längre reportagen känns ganska ytliga, som att de stryker alldeles för mycket medhårs. Speciellt när de olika ”inspiratörerna” ska presenteras. Dice-reportaget är ett av de mest intressanta, med åtminstone några kritiska reflektioner, men så är ju också Sam Sundberg en synnerligen kompetent speljournalist.

Någon annan som har läst King-reportaget i Icon? Vad tyckte ni?

Gotisk höst: Carrie och monstret

20 Dec

Nog för att Stephen King är en av världens mest framgångsrika författare, men det kanske ändå kan tyckas märkligt att ha med en av hans böcker i det gotiska hösttemat. Men ”Carrie” från 1974, den korta roman som Kingen slog igenom med, knyter an till en viktig del av den gotiska litteraturen; monsterskildringarna.

Carrie White är en ensam tonårsflicka. Hon är mobbad i skolan och styrd med järnhand av sin fantastiskt religiösa mor. Efter en traumatisk händelse i skolan, där Carrie hånats för att hon fått sin första mens i gymnastiksalens duschrum, så vaknar hennes medfödda telekinetiska krafter. Carrie får plötsligt en smula makt och är besluten att förändra sitt liv till det bättre. Men hennes nya beteende provocerar fram motreaktioner från de som vill hålla henne på plats, och när Carries krafter slutligen exploderar är katastrofen ett faktum.

Carrie må bära på fruktansvärda krafter, men är hon verkligen ett monster? Hennes krafter är framprovocerade av en omgivning som själv behandlat henne minst sagt monstruöst. Som modern, som tvingar dottern till lydnad genom att stänga in henne i en minimal garderob i timmar. Ett beteende som kan tyckas grymt och omänskligt, men när man skrapar på ytan så framstår snart även modern som något av ett offer. En psykiskt sjuk kvinna som avskyr sex mer än något annat och som därför inte kan ens se på sin dotter utan att påminnas om hennes tillkomst. En kvinna som är verklighetsfrånvänd och fanatisk, men liksom dottern kan hon ses både som ett offer och ett monster.
Carries skolkamrater, både de som mobbar henne och de som tigande ser på, kan även de ses som de verkliga monstren. Det är deras beteende som får Carries krafter att manifesteras och det är de som driver henne till mord. Men samtidigt är inte deras beteende särskilt mycket värre än vilka tonåringar som helst i vilken skola som helst. Visst är mobbningen grym, men inte mer extrem eller spektakulär än de som mobbas varje dag. Så om dessa ungdomar är bokens monster så betyder de i längden att det finns tonårsmonster överallt, i varje skola och i varje fotbollslag. Är inte det att späda ut begreppet aningen för mycket?

I förordet till min utgåva av ”Carrie”, från 1999, skriver King om hur han har baserat karaktären Carrie på två flickor han gick i skolan med. Två mobbade flickor. Den här boken handlar om ”what could have happened if the world was as fair to young girls as it is hard”. Hämnden som Carrie utkräver på den lilla staden Chamberlain är med andra ord, enligt författaren, rättfärdigad. Betyder det att det är hela staden som är monstret? Eller att de alla varit med och skapat monstret Carrie genom att blunda för allt hon varit utsatt för – mobbning, misshandel, uppväxt med en uppenbart psykisk sjuk mor.

”Carrie” handlar, precis som alla de bästa monsterberättelserna, om monstret inom oss alla. Om mänsklig ondska och vad den kan driva oss till. Om hur monstret nästan alltid vänder sig emot sin skapare och hur svårt det kan vara att egentligen avgöra vem eller vad monstret egentligen är.

Stephen King – Carrie (Pocket Books, 1999)

Elitistmörkerklubben: Salem’s Lot

24 Nov

Igår träffades en mycket decimerad Elitistmörkerklubb hemma hos Helena för att diskutera ”Salem’s Lot”, dricka glögg och äta pepparkakor. Jag vet inte hur många Stephen King-böcker vi hann prata om (säkert halva hans samlade produktion – en imponerande summa!) under kvällens lopp. Inte minst pratade vi en hel del om hans ofta ganska sunkiga kvinnoporträtt (och de motsatta: som Dolores Claiborne och Lisey), hur alla hans böcker hänger ihop, usla King-översättningar och om man inte borde ta och ge sig på Det mörka tornet-bokserien snart.

Vad gäller ”Salem’s Lot” – eller ”Staden som försvann” som den heter på svenska – så tänker jag inte skriva ännu en recension av boken. Istället hänvisar jag till det jag skrev om boken under vinjetten Vampyrsommar förra året.

Nästa Elitistmörkerbok är ännu inte bestämd, men jag hoppas att vi kommer att kunna undvika den vampyrförbannelse som gjort att det varit extremt svårt att få till den senaste träffen.

Att skriva

9 Sep

Stephen Kings ”On Writing” har undertiteln ”A Memoir of the Craft”. Det är en passande undertiteln, dels för att stora delar av den här boken består av Kingens memoarer och dels för att den ger en bra bild av hur han ser på skrivandet; som ett hantverk snarare än ett resultat av något slags gudomlig inspiration.

”On Writing” är består av fyra delar, plus inte mindre än tre förord (nog för att King gillar förord, men det här är rätt extremt till och med för att vara honom) och några tillägg på slutet. Bl.a. ett där han visar väldigt konkret hur han redigerat novellen ”1408″ – mycket givande!

Den första delen består av memoarer. King skriver om sin uppväxt, om händelser som har format honom och satt sina avtryck. Det är intressant att se hur många av de återkommande teman King skriver om som har följt honom hela livet. Men framför allt visar King i denna del av boken vilken skicklig författare han är – hur han kan ta ett barndomsminne och förvandla det till ett fascinerande stycke prosa.

Den andra och tredje delen består av mer handfasta skrivartips. King berättar om hur hans eget skrivande fungerar, hur han går tillväga och vilka fallgropar han (försöker) undvika. Han använder både sina egna texter och andras som exempel på ett både enkelt och pedagogiskt sätt. Som när han ska ge exempel på dialoger som inte fungerar och bara behöver citera en enda Lovecraft-replik för att vi ska fatta hur vi inte ska göra. Just dialogbyggandet hör till mina favoritavsnitt i denna del av boken (förutom den del där han uttrycker sitt hat mot adverb; en fröjd att läsa!), det är ju något som King själv verkligen har ett öra för. Vad en karaktär säger, eller inte säger, är ju en så viktig del av hur den framställs och King ger många handfasta tips på det området.
Anående sitt eget skrivande så berättar King att han nästan alltid utgår från ett ”what if”-scenario, men att han sällan vet hur en bok ska sluta när han börjar skriva. Detta kan vara är orsaken till att Kings slut oftast är så dåliga jämfört med resten av boken, att de känns så långsökta eller hastiga. Om han själv inte har någon aning om hur han ska knyta ihop säcken när han drar igång ett nytt romanprojekt så är det inte så konstigt att det så ofta spårar ur mot slutet.

Bokens sista del handlar om den olycka som inträffade 1999 som nästan tog död på författaren. Det är en detaljerad beskrivning, inte bara av hur King under en promenad blev påkörd av en bil, utan också av hans konvalescens. Hur skrivandet inte bara blir ett sätt för honom att övervinna sina smärtor utan också återerövra sitt liv. En kärleksförklaring till skrivandet, helt enkelt.

Jag hoppas att jag kommer ha användning av ”On Writing” i mitt eget skrivande. Om inte annat så kommer jag garanterat gå igenom mina texter och stryka i princip alla adverb jag hittar i fortsättningen, det är ett som är säkert!

Stephen King – On Writing: A Memoir of the Craft (Hodder & Stoughton, 2001)

Jag klagar inte

30 Aug


När regnet smattrar mot fönsterblecket känns det inte alls särskilt jobbigt att få stanna inne och plugga hela dagen. Speciellt inte när man dels har en snarkande sällskapskatt och dels när litteraturen som ska läsas dessutom är så oerhört intressant.

På bilden syns Stephen Kings ”On Writing – A Memoir of the Craft” som jag läser till skrivkursen och Mary Shelleys ”Frankenstein” och Fred Bottings ”Gothic” som är till den gotiska litteraturkursen.

Vad ska man säga? Jag klagar inte.

Det bästa

19 Aug

Det bästa med att jag ska läsa två extrakurser i höst, förutom det jag alltså ska läsa vid BHS, är att jag får en fullkomligt fullgod ursäkt att beställa hem oerhört intressanta böcker.

Till den gotiska litteraturkursen finns mycket av materialet tillgängligt som e-böcker, men det hindrar inte mig från att passa på att klicka hem lite Lovecraft och Shelley och Moore. Dessutom har jag bestämt mig för att äntligen köpa Mattias Fyhr ”De mörka labyrinterna” istället för att låna om boken på bibblan för femtioelfte gången.
Den andra extrakursen jag ska läsa är Kreativt skrivande II. Till min stora glädje ska vi där bl.a använda oss av Stephen Kings hyllade ”On Writing”, som jag faktiskt inte har läst förut trots att jag velat i åratal.

Det ser ut att bli en fin höst det här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 72 andra följare