Tag Archives: kärlek

Något av en besvikelse

9 Feb

exploderarHazel är 16 år och har cancer i sköldkörteln. På ett stödmöte med andra cancerdrabbade ungdomar träffar hon Augustus, som tidigare har haft bencancer men som tillfrisknat. Känslor uppstår, vilket inte är helt okomplicerat för två unga personer som levt med döden så länge.

John Greens ”Förr eller senare exploderar jag” är en sådan där bok som jag har hört hur länge som helst att jag bara MÅSTE läsa. Och jag vet inte, kanske är det den svenska översättningen som inte håller måttet. Kanske var det hajpen som blev boken övermäktig. Jag hade förväntat mig himlastormande litterär förälskelse och så slutade det med ganska ljumma känslor från mitt håll.

När jag skulle beskriva för en kompis varför jag inte föll för den här boken så frågade jag henne följande: Om en kille går runt med en cigg i mungipan som han aldrig tänder, utan bara använder som en metafor, skulle du då tycka att han var 1. oemotståndligt charmig eller 2. en pretentiös douchebag?
Om hon hade svarat 1 hade hon förmodligen älskat boken lika mycket som de flesta verkar göra. Men både hon och jag svarade tveklöst alternativ nummer två. Och det är någonstans där problemet ligger för mig. Jag blir inte charmad av Augustus Waters. Jag tycker att han för det mesta är ganska jobbig. Och vad än värre är, så tycker jag att Hazel är tråkig. Vi får aldrig riktigt lära känna henne. Det enda vi får veta att hon gillar att läsa. När det väl dyker upp någon åsikt från henne så är det inte direkt grejer som gör mig så positivt inställd. Som när hon beskriver hur obehagligt det är när fula killar stirrar på henne (men Augustis är så himla DRÖMMIG, så då har hon tydligen inga invändningar). Eller när hon kallar V för Vendetta för ”killfilm” i betydelsen ”helt ointressant för tjejer gillar ju bara tjejfilm”. Suck.

Jag gillar vissa delar i boken. Som när Hazel och Augustus åker till Amsterdam för att träffa hennes favoritförfattare, och han inte alls är som de förväntat sig. Det är rätt uppfriskande.
Men som helhet så blir jag inte alls så gripen av den här boken som de flesta andra verkar ha blivit. Det kan ha med översättningen att göra. Det känns som att dialogen är en väldigt viktig del av den här bokens popularitet, och den översatta dialogen känns inte helt klockren.

”Förr eller senare exploderar jag” var för mig något av en besvikelse. En okej bok, men absolut inte så bra som jag förväntat mig. Inget som hamnar på årsbästalistan om jag säger så.

John Green – Förr eller senare exploderar jag (Månpocket, 2013)

Kärlek med förhinder

4 Feb

slutasesJag har faktiskt inte läst något av varken Lisa Bjärbo eller Johanna Lindbäck innan jag läste den här boken. ”Vi måste sluta ses på det här sättet” är en bok för unga vuxna som de båda har skrivit tillsammans, där de båda författarna skriver ur varsin huvudkaraktärs synvinkel. Det är ett kul grepp, även om jag misstänker att det kanske hade blivit ännu mer effektivt om de två författarrösterna varit mer olika.

Hanna ska påbörja sista terminen i gymnasiet och drömmer om att flytta till Paris när hon tagit studenten. Jens är tjugofyra och nyseparerad. De båda träffas ute en kväll och hamnar i säng. Nästa gång de träffas är i Hannas skola, där Jens dyker upp på sitt nya jobb som personlig assistent åt en av Hannas klasskamrater. Saker blir minst sagt komplicerade. Och inte blir det lättare av att Jens visar sig ha en liten dotter från sitt förra förhållande som han har hand om varannan vecka. Finns det någon chans för Hanna och Jens eller är det lika bra att ge upp utan att ens försöka?

”Vi måste sluta ses på det här sättet” är en lite småputtrig roman om kärlek med förhinder. Det här är ingen typ av bok som jag vanligtvis läser, och jag misstänker att det inte är tänkt att jag som läsare ska gå runt och hålla tummarna för att Hanna och Jens inte ska bli ihop. Men jag har så svårt för karaktärer som Hanna, som mest bara bryr sig om sig själv. Och jag har så svårt för snubbar som Jens, som vägrar bli vuxna trots att de har ett barn att ansvara för.

Jag gillar dock att de båda karaktärerna får komma till tals i berättelsen. Jag har vanligtvis inte så mycket övers för velande litterära kärlekspar, men det blir faktiskt mycket mer intressant när man får läsa båda sidorna av saken. Det greppet är vad som får mig att fortsätta läsa, trots att boken ligger rätt långt från min vanliga boksmak. Både Bjärbo och Lindbäck kan dessutom konsten att skriva underhållande, så trots att jag inte engageras så mycket i själva handlingen så är det inte det minsta betungande att läsa. Man dras liksom med. Och även om det inte är ens favoritattraktion på nöjesfältet så har man rätt så roligt under färden.

Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck – Vi måste sluta ses på det här sättet (Gilla böcker, 2013)

Kärlek, vänskap och mittemellan

3 Jan

nattsagorOlivia befinner sig någonstans i gränslandet mellan ung och vuxen. Hon har ett tråkigt jobb i en kiosk, ett komplicerat förhållande med en kille som redan har en flickvän och två bästa vänner som inte tål varandra och som ständigt tävlar om hennes uppmärksamhet. Samt en sällan skådad förmåga att skapa drama som hon hamnar mitt i.

Handlingen i Johanna Westers debutroman ”Nattsagor för sömnlösa” är kanske inte unik, men Wester har ett språk och en ton som träffar mitt i prick. Hennes protagonist är ganska självcentrerad, men ändå kommer jag på mig själv med att ständigt vara på hennes sida. Jag tror det är hennes ständiga längtan bort, hennes oförmåga att uppskatta det hon faktiskt har, som jag verkligen kan sympatisera med. De där åren precis efter gymnasiet var väldigt jobbiga och jag tycker att den här boken verkligen fångar den där kampen som vart vuxenblivandet perfekt.

”Nattsagor för sömnlösa” är en riktigt bra debutroman som handlar om kärlek, vänskap och tillståndet däremellan som är helt omöjligt att definiera. Ni vet, sånt där som är alldeles livsviktigt för någon som är på väg ut i vuxenlivet men som inte kan låta bli att stå kvar med en fot i det trygga barndomshemmet.

Johanna Wester – Nattsagor för sömnlösa (Natur & Kultur, 2013)

Magiska Prag: Daughter of Smoke and Bone

25 Jun

daughterofsmokeFörsta boken i mitt lilla sommartema Magiska Prag är utläst. Och vilket bra val av första bok jag gjorde! Laini Taylors ”Daughter of Smoke and Bone” är en mycket spännande urban fantasy som är proppfull av stämningsfulla beskrivningar av fantastiska Prag-miljöer.

Karou är en ung konststudent, som lever med en fot i den vardagliga världen och en fot i en magisk värld där önskningar inte bara kan besannas utan även kan köpas och säljas. Karous koboltblå hår, som inte är färgat, är ett resultat av en sådan önskning. Det är hennes fosterfar Brimstone som handlar med önskningarna. Han är en chimär, en blandning av djur och människa, och han är den enda familj Karou har. När hon blir indragen i det uråldriga krig som pågår medan chimärerna och änglarna så borde det vara enkelt för Karou att veta vem hon kan lita på. Om det bara inte vore för ängeln Akiva som inte tycks kunna lämna henne ifred …

”Daughter of Smoke and Bone” är en urban fantasy-YA som känns både genomtänkt och fantasifull. Här finns inga trötta triangeldraman eller romancevampyrer (även om den stalkande ängeln känns ganska vampyrlik med sin överjordiska skönhet och ja, sitt stalkande). Jag blev särskilt förtjust i hur Taylor beskriver magins möjligheter och begränsningar. Som Brimstones önskningar, som byts mot olika slags tänder. Djurtänder mot mindre önskningar, människotänder mot större. Och för de allra mest kraftfulla önskningar finns det bara ett pris: att dra ut sina egna tänder. Är det verkligen ett pris som är värt att betala?

Ett av mina skäl till att läsa boken var ju magiska Prag-miljöer och på den fronten blev jag verkligen inte besviken. Att läsa boken gjorde mig ännu mer sugen på att besöka staden, vilket är ett mycket gott betyg.

Jag vill inte avslöja för mycket om bokens handling, men jag kan nämna att det kommer en ganska stor twist mot slutet av boken. En twist som jag tyckte var väldigt intressant, om än inte helt oväntad. Den gjorde mig dessutom mycket sugen på att snarast sätta tänderna i nästa del i trilogin, ”Days of Blood and Starlight”. Den avslutande delen ska enligt ryktet komma ut någon gång nästa år.

Laini Taylor – Daughter of Smoke and Bone (Little Brown, 2012)

Ett vackert monster

22 Maj

monstretsdotterI höstas läste jag första delen i Kristin Cashores bokserie om De Utvalda, ”Tankeläsaren” (”Graceling” på engelska, vilket är en oändligt mycket bättre titel) och blev fullkomligt knockad. Spännande, välskrivet och dessutom med världen bästa och coolaste Katsa i huvudrollen.

Den andra fristående boken i serien har fått titeln ”Monstrets dotter”, vilket syftar på protagonisten Flamma. Hon växer upp i Dells, ett land där skönhet betyder livsfara. Landet är nämligen fullt av monster, färggranna varianter av olika djur som är lika dödliga som de är vackra att se på. Flamma är själv ett monster. Människor dras till henne och fruktar henne. Själv hatar hon sina monsterkrafter- och den far som hon ärvt dem av- och försöker undvika att använda dem till varje pris. Men landet är på gränsen till inbördeskrig och Flammas förmågor kan hjälpa.
Går det att använda ett monsters krafter utan att själv förvandlas till ett monster?

Jag hade hört blandade omdömen om den här boken innan jag började läsa. Många som älskade första boken verkade ha blivit besvikna på den andra. Själv blev jag inte besviken, även om jag inte föll riktigt lika hårt för den här boken.
Flamma är en intressant karaktär. Alla människor hon möter ser på henne med avsky eller åtrå, eller som i de flesta fall, en blandning av både avsky och åtrå. Hon är alltid Monstret, vad hon än gör eller säger kan hon inte fly från sitt utseende och sina förmågor. Hon är en fånge i sin egen kropp, men hon är oförmögen att göra något åt sin fångenskap.

Något jag har lite svårt för är däremot att visualisera den skönhet som alla monster utstrålar. Jag får inte något grepp om hur deras skönhetskraft fungerar rent konkret och därför känns det inte särskilt skräckinjagande när det dyker upp ett gäng ceriseglittriga rovfåglar vid horisonten.
I jämförelse med särlingarna i första boken så känns monsterkrafterna helt enkelt inte så intressanta. Delvis för att de inte är varierade. En av poängerna med särlingskrafterna är just att det är omöjligt att förutsäga vad en särling kommer att utveckla för förmågor. Vissa förmågor är oerhört kraftfulla, andra till synes värdelösa. Monsterkrafterna är däremot alltid lika, oavsett vem som råkar bära dem. Det är bara färgerna som skiljer sig åt. Och hur monstret ifråga väljer att använda sina krafter.

Även om jag inte blev riktigt lika förtjust i ”Monstrets dotter” som i ”Tankeläsaren” så är det en riktigt bra bok. Väl skrivet och väl översatt, precis som den första boken.
Nu ser jag verkligen fram emot att få läsa ”Bitterblue”, den tredje boken.

Kristin Cashore – De utvalda: Monstrets dotter (Månpocket, 2013)

Familjehemligheter och historiska häxprocesser

20 Apr

bålbergetDet är 1975 i Nyland i Ångermanland. Jackes fru har lämnat honom. Det är inte första gången det händer och det är inte heller första gången Jacke varit otrogen. Men den här gången har han svårt att hantera hennes bortavaro. Han har svårt att veta hur han ska handskas med tonårsdottern Veronica och när han hjälper henne släktforska inför ett skolprojekt får han reda på familjehemligheter han helst velat undvika.
Ungefär trehundra år tidigare bodde Malin i Nyland. Hon sitter fängslad, anklagad för häxeri, tillsammans med ett antal av traktens kvinnor. Bland andra grannfrun Annika, hon som fick den man och det liv Malin velat ha. Annikas egen son Olof finns bland de vittnen som pekat ut kvinnorna.

”Vägen mot Bålberget” är Therése Söderlinds andra roman. Debuten ”Norrlands svårmod” var en mörk familjehistoria med viss JCO-känsla, som jag inte tyckte höll riktigt hela vägen. Även i denna bok står familjen i centrum, för alla de fyra personer vi får följa. Mörka familjehemligheter och ett minst sagt komplicerat kärleksliv för i princip alla inblandade.

Att skriva romaner som utspelar sig på flera tidsplan är alltid en smula vanskligt. Risken är stor att läsarna intresserar sig mer för det ena tidsplanet och ser det andra mest som en transportsträcka, eller att det känns rörigt med hopp i tiden fram och tillbaka.
Jag tycker dock att Söderlind lyckas hålla intresset uppe. Delvis för att hon inte hoppar mellan tidsplanen, utan för att romanen är uppdelad i fyra tydliga delar, centrerade kring fyra olika personer. Däremot är det väl i princip oundvikligt att intressera sig mer för vissa av dessa fyra personer och mindre för andra. För min del började boken inte brännas ordentligt förrän vi kom till Malins del. Denna vrånga och svåra kvinna med sitt oerhört svåra liv, hennes öde var det som intresserade mig allra mest. Historiska häxprocesser är alltid ett intressant ämne, och det här är inget undantag.

Precis som debuten så lider ”Vägen mot Bålberget” av sin längd. Boken har en intressant struktur och Söderlinds språk håller hela vägen, men romanen hade mått bra av att kortas ner. En bra berättelse blir ännu bättre om den inte dränks i alltför många ord.

Therése Söderlind – Vägen mot Bålberget (Wahlström & Widstrand, 2013)

Att minnas

5 Mar

känslanJulian Barnes ”Känslan av ett slut” handlar om minnen. Om hur de sätter spår i oss, men också om hur förrädiska de kan vara. Vad vi minns är inte alltid vad som hände, och ju längre tid som går desto färre äkta minnen stannar kvar.

Romanen inleds med att Tony räknar upp ett antal minnen, ”utan inbördes ordning”. Dessa minnen är grunden för hans berättelse, en äldre man som ser tillbaka på sitt ungdomsliv, på vänskap och kärlek som för länge sedan försvunnit ur bilden.
När så det förflutna gör sig påmint i Tonys nuvarande lugna tillvara, så vänds hans liv upp och ner. Han påminns om gamla svek och sår som aldrig riktigt läks. Men frågan är om det är värt att börja grävs i det förflutna?

”Känslan av ett slut” är en kort roman, knappt 200 sidor lång i pocketformat. Det känns som att Barnes ändå har fått med allt som behövs på de få sidorna. De minnen han utgår från, de personer och känslor som hör samman med dem, de målar effektivt upp ett helt liv med alla misstag och framgångar.

Boken är inte perfekt. De avsnitt som handlar om förhållandet mellan Tony och Veronica, hans första stora kärlek, är mycket tröttsamma. Jag är så otroligt trött på att läsa beskrivningar av förhållanden där mannen/pojken är helt besatt av att ha sex för första gången med sin flickvän och tillbringar typ hela deras förhållande med att tjata om saken. Det är tyvärr ganska vanligt (”High Fidelity”, någon?), men gör det inte mindre vidrigt.
Däremot är beskrivningen av relationen mellan den vuxne/gamle Tony och exfrun Margaret fint skildrad. Här finns ingen bitterhet, bara ett förhållande som lyckats utvecklas från kärlek till vänskap. Det fungerar som en bra kontrast mot det emotionella haveri som Veronica får stå för.

”Känslan av ett slut” är en mycket välskriven och välbalanserad roman. Jag får känslan av att Barnes vägt varje ord på guldvåg innan de fått plats i texten. Resultatet är en bok som är mycket läsvärd, om än inte helt utan brister.

Julian Barnes – Känslan av ett slut (Bonnier pocket, 2012)

Time after time

11 Feb

rubinGwendolyn bor i London, är 16 år och uppväxt i skuggan av sin perfekta kusin Charlotte. Charlotte är inte bara vacker och smart, hon är dessutom förutbestämd att bära familjens sällsynta tidsreseförmåga vidare. När det istället blir Gwendolyn som visar sig vara tidsresenär så blir saker och ting mycket mer komplicerade än någon kunnat ana. Speciellt då det visar sig att det finns en annan tidsresnär, Gideon, som är den snyggaste kille som Gwendolyn någonsin har sett.

Kerstin Giers ”Rubinröd” är första delen i en trilogi om de två tidsresenärerna Gwendolyn & Gideon. Som givetvis kommer att bli ett par innan ens första boken tagit slut. Innan ni börjar spoilerförmana mig med era bästa River Song-röster så kan jag försvara mig med att den saken är uppenbar redan innan man hunnit börja läsa boken. På baksidan finns nämligen taglinen:
Romeo & Julia
Bella & Edward
och nu Gideon & Gwendolyn
Förbjuden, förförisk och oemotståndlig kärlek!

Jag börjar bli väldigt, väldigt trött på att alla ungdomsböcker, i synnerhet de som har något slags fantastikinslag, jämförs med Twilight. I just detta fall kan jämförelsen kännas något orättvis för Gideon. Visst är arrogant och skitsnygg, men även om han är dryg mot Gwen så vill han åtminstone inte hugga in på hennes halspulsåder. Hittills har han inte heller visat några stalkertendenser.

Jag gillar själva tidsresandet i ”Rubinröd”. Att det finns en maskin som kan göra resorna kontrollerade är ett smart drag, då G & G slipper oroa sig för att skapa paradoxer eller hamna i någon synnerligen våldsam tidsperiod helt oplanerat. Det finns gott om faror som hotar de två ändå, utan att behöva lägga krutet på själva tidsresorna i sig. Den hemliga orden som tidsresenärerna tillhör är lagom mystisk och tillhör de delar jag verkligen gillar med den här boken.

Tyvärr tillhör Gwendolyn själv till de inslag jag inte gillar. Hon är sexton men uppför sig mer som en flamsig tolvåring som inte kan ta något på allvar. Vilket blir ett större problem än jag önskat då boken är skriven i första person.
Det finns dock utrymme för utveckling på den här fronten. Gwendolyn ska ju vara en typisk ”vanlig tjej”, som hamnar i en bisarr situation. Förhoppningsvis kan hon anpassa sig ganska snabbt och sluta göra idiotiska saker som att ta med sig mobiltelefon på tidsresorna.

Kärlekshistorien är inte heller något jag känner särskilt starkt för. Gwen är som sagt väldigt barnslig och jag fick intrycket av att enda skälet till att hon blir förälskad i Gideon är för att han 1. är snygg och 2. är trevlig mot henne en enda gång efter att ha varit dryg mot henne tidigare. Inte särskilt övertygande.

”Rubinröd” är underhållande och känns hyfsat originell. Även om jag inte bryr mig så mycket om kärlekshistorien så måste jag erkänna att jag är en aning nyfiken på vad som ska hända med alla konspirationer inom tidsresesällskapet. Frågan är om det är skäl nog att läsa vidare när nästa del, ”Safirblå”, kommer ut i vår?

Kerstin Gier – Rubinröd (Bonnier Carlsen, 2012)

About a girl (and a boy)

31 Jan

kurtcobainFörsta dagen på gymnasiet träffar Lovis Alex och hennes värld förändras för alltid. Alex med sin Kurt Cobain-frisyr, sitt avskavda nagellack, sina teckningar och sin nattsvarta ångest. Han blir centrum i hennes värld, men samtidigt är han svår att komma nära. Särskilt när han mår dåligt och kräver mer än Lovis orkar ge.

Hanna Jedviks ”Kurt Cobain” utspelar sig under tidigt nittiotal där musiken är minst lika viktig som kärleken och vänskapen. Det är ett nittiotal jag själv känner igen mig i väldigt mycket – kläderna, böckerna och festivalerna – trots att jag är några år yngre än Lovis.
Jedvik har fångat tidsandan väl. Det nittiotal hon beskriver är ett grungigt och svartrockigt nittiotal som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som för mig var största skälet till att jag ville läsa den här boken.

Relationen mellan Lovis och Alex är fint skildrad. Alex är en undanglidande karaktär, men jag tycker att Jedvik får till en fin balans mellan hans briljans och hans svårare sidor. Jag kan förstå varför hans fascinerar så många människor.

Jag svårare att förstå mig på Lovis. Hon framstår ofta som en ganska ytlig och självcentrerad person. Först dumpar hon sina nuvarande kompisar utan att tveka när hon träffar Alex. Sen prioriterar hon alltid honom först, inte minst framför de stackars killar som har oturen att bli tillsammans med henne. Hon behandlar sina halvsyskon som skit. Och när Alex äntligen vågar avslöja sin stora hemlighet för henne så sviker hon honom totalt.

Problemet med att jag har svårt för Lovis är att boken är skriven i första person. Läsarna är fast i hennes huvud och får alltid hennes syn på saker som händer. Något som för min del blev lite tröttsamt i längden.
Däremot älskar jag det du-tilltal som finns med genom hela boken, där ”du” självklart är Alex. Det ger texten en angelägen ton och en bitvis lite poetisk klang. Det är helt klart ett stilgrepp som lyfter berättelsen.

”Kurt Cobain finns inte mer” är en välskriven och sorglig bok som inte riktigt når hela vägen fram för mig. Den rekommenderas dock, och inte bara till de som liksom jag själv får en nostalgisk tår i ögat av att slungas tillbaka till det alternativa nittiotalet.

För övrigt håller jag helt med Lovis i åtminstone en sak: ”Disintegration” ÄR Cures bästa album.

Hanna Jedvik – Kurt Cobain finns inte mer (Rabén & Sjögren, 2012)

Honor among thieves

29 Jan

ficktjuvenSusan Trinder är dotter till en mörderska och uppväxt bland tjuvar och småskojare. En dag dyker Gentleman, en skoningslös bedragare, upp med en plan som han behöver Susans hjälp för att genomföra. Han har fått upp ögonen för en förmögen ung kvinna, Maud, som bor isolerat på landet med sin morbror. Tanken är att Susan ska ta anställning som Mauds jungfru och övertyga henne om Gentlemans kärlek. Men saker och ting är inte som de verkar och Susan inser snart att hon är indragen i planer långt mer diaboliska än hon någonsin kunnat ana.

Sarah Waters ”Ficktjuven” är en gotisk kärleksroman med en twist. Eller flera twistar, varav vissa är ganska oväntade och väl genomförda.
Utan att avslöja alltför mycket vad twistarna går ut på så kan jag berätta att boken är indelad i tre delar. Jag gillade den första delen, som känns som en ganska straight forward gotisk roman med en galen kvinna på vinden och allt. Den andra delen är den jag gillar bäst. Waters skiftar perspekiv och narrativ totalt trots att hon delvis berättar samma historia. Det är mycket snyggt gjort och mycket väl genomfört.

Under den tredje delen tyckte jag att romanen spårade ur en aning. upplösningen kändes lite väl enkelt, men samtidigt lite fånig. För mycket melodrama för min smak, vilket kan tyckas lite paradoxalt då melodrama är en mycket vanlig ingrediens i gotiska romaner. Men vissa saker kändes helt enkelt lite för osannolika. Och vissa karaktärer visade sig så irriterande att jag bara ville ge dem en smäll på käften.
Som vanligt var jag också missnöjd med slutet. men det känns mer regel än undantag, så det är snart ingen idé att ens nämna saken längre.

I jämförelse med de romaner jag tidigare har läst av Waters (”Nattvakten”,”Kyssa sammet” och ”Främlingen i huset”) så gjorde mig ”Ficktjuven” faktiskt en aning besviken. Det känns som att boken inte riktigt nådde den höga standard som jag blivit bortskämd med när det gäller Waters böcker. Men, det är ändå ett klart läsvärt – och bitvis briljant – stycke roman.

Apropå Waters andra romaner förresten, borde det inte vara dags för henne att komma ut med något nytt snart? Eller är det enbart önsketänkande från min sida? Helena, har du någon inside information att dela med dig av på den fronten?

Sarah Waters – Ficktjuven (Natur & Kultur, 2004)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 83 andra följare