Mitt allra första inlägg i bloggen (som då bodde på annan adress) var en recension av Joyce Carol Oates ”Svart flicka, vit flicka”. Sedan dess har jag skrivit exakt 299 recensioner till, vilket ger ett imponerande jämnt genomsnitt på 100 recensioner per år. Plus allehanda inlägg om bokpaket, översättningar, tjocka katter och bokhyllor förstås.

Tyvärr har jag inte haft förutseende nog att planera in något storslaget firande med spännande tävlingar, bokpaket och liknande jippon. Vi får nöja oss med en bit fiktiv tårta (not a lie) och en förhoppning om att bloggen må leva och frodas under minst 300 recensioner till!

Januariläsningen. Ej med på bilden (av förklarliga skäl): e-boken Spelreglerna.

Sofie Trinh Johansson – Halvblod
Catherynne M. Valente – Palimpsest
Dawn French – En liten smula underbar
Cherie Priest – Bloodshot
Ali Shaw – The Man Who Rained
Joe Abercrombie – Last Argument of Kings
Jonas Karlsson – Spelreglerna
Neal Stephenson – Quicksilver
Joan Didion – Blå skymning
Catherynne M. Valente – The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making
Charlaine Harris – The Sookie Stackhouse Companion

Statistik
Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 7
Antal graphic novels/seriealbum: 0 (!)
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 6
Antal skräckböcker: 0
Antal postapo/dystopier: 0
Antal novellsamlingar: 1
Antal SF-böcker: 0
Antal YA-böcker: 1
Antal tegelstenar: 2
Antal tidskrifter: 0
Antal e-böcker: 1
Sammanlagt antal: 11

Månadens bästa: Palimpsest
Månadens sämsta: The Sookie Stackhouse Companion (utförlig sågning kommer)
Månadens besvikelse: The Man Who Rained
Månadens överraskning: Bloodshot

Inte för att det här får mig att börja tänka i så hemska banor som köpstopp. Men lite börjar jag fundera över hur många kilo böcker det egentligen ryms i bokhyllorna och hur många kilo böcker jag köper per år.
Att köpa sin egen kroppsvikt i böcker under ett år borde väl vara helt normalt beteende, eller?

Vad gör ni i helgen?

Jag hittade Cherie Priests ”Bloodshot” för några få euro på American Book Center i Amsterdam i somras. Om det inte vore för att jag länge varit sugen på Priests Clockwork Century-trilogi och författaren i allmänhet så hade jag aldrig köpt boken. För det första ser omslaget ut som en ganska ostig paranormal romance-bok. För det andra är varken titeln eller baksidestexten särskilt lockande.
Men ”Bloodshot” är mer än den standardmässiga paranormal romance-action jag hade befarat. För den första innehåller den knappt någon romance alls (vilket är en välkommen omväxling när det gäller genren). För det andra skriver Priest både underhållande och spännande.

Jag gillar Raylene. Hon är försiktig och ganska neurotisk, vilket är skälet till att hon har överlevt så länge som vampyr. Hon drar sig dessutom inte för att ta en slurk blod när nöden kräver det (en välkommen omväxling till humanvampyrernas ”vegetariska” diet). Storyn med militära konspirationer är kanske inte helt originell, men vampyrvinklingen gör att det ändå fungerar. Att Priest sedan stoppar in lite otippade karaktärer, som en kubansk ex-militär-transa och en uppkäftig hemlös tonårskille, är ett klart plus i kanten.

”Bloodshot” är ingen oförglömlig roman, men klart godkänd underhållning för oss som gillar vampyrer men är lite trötta på de eviga vampyrromanserna och emoangstandet bland humanvampyrerna.

Cherie Priest -Bloodshot (Bantam Spectra, 2011)

Tyvärr har jag själv både en salstenta och en inlämningsuppgiftsdeadline just den veckan, men håller tummarna för att även helgen kommer att vara fullproppad med lovecraftianska aktiviteter. När det fullständiga programmet annonseras så kommer jag garanterat boka in så mycket jag kan.

Jag gillar French som komiker (i alla fall i kombination med Jannifer Saunders, solo tycker jag att hon är lite mindre vass), men om hennes storhet som författare är jag inte övertygad.
”En liten smula underbar” är en hyfsat underhållande historia om en ganska vanlig familj som går igenom några kriser, som huvudsakligen består av att dottern Dora är naiv, impulsiv och ganska så skitjobbig. Förmodligen är tanken att man någonstans ska sympatisera med Dora, men jag tröttnar på henne redan efter det första kapitel där hon får ordet. Hon känns mest banal. Som en parodi på en dum tonårstjej, helt utan djup.
Tur att Peter/Oscar finns där som ett dekadent och volangförsett ljus i mörkret. Hans kapitel gillar jag skarpt. Jag menar, vem skulle kunna motstå en lillgammal, pretentiös och totalt narcisstistisk tonårskille som klär sig i volangblus och som helst av allt önskar sig en vacker rökrock? Just Oscars totala brist på självinsikt är vad som gör hans kapitel så fantastiska. Han påminner en smula om Sue Townsends Adrian Mole, men även om Inger Edelfeldts Georg Daniel Bratt i ”Breven till nattens drottning”.
Om Oscar fått berätta hela historien så tror jag att jag hade gillat den här romanen bra mycket mera.

Mitt största problem med ”en liten smula underbar” är dels att historien är så väldigt förutsägbar och dels att den ibland brister i trovärdighet. Direkt när en viss karaktär introducerades anade jag hur det hela skulle sluta, och blev mest otålig när ingen av de andra romankaraktärerna verkade inse detta.
Att Facebook har en så stor roll i boken är problematiskt. Mycket för att det verkar som att Dawn French själv aldrig varit i närheten av ett Fejan-konto och mest har gissat vilt hur det fungerar. Som att Dora mejlar alla sina vänner separat för att bjuda in till en fest istället för att göra ett event. Eller som att personer finns på FB med alias istället för riktiga namn. Det hade varit bättre om French skrivit att Dora hängt på någon hittepå-community som hon hade kunnat skräddarsy efter bokens handling istället för att försöka skriva om det existerande Facebook och misslyckas totalt. Det gör bara att trovärdigheten brister.

”En liten smula underbar” är inte dåligt skriven. French kan kombinera humor och allvar på ett bra sätt. Om man inte är den som stör sig på en förutsägbar historia så är det här en ganska underhållande läsning av det mer bagatellartade slaget.

Dawn French – En liten smula underbar (Printz Publishing, 2011)

I H.P. Lovecrafts litterära värld finns det knappast några mänskliga egenskaper hos monstren. Tvärtom är hans böcker befolkade av uråldriga och mystiska varelser som härstammar från andra dimensioner. Om det mänskliga monstret bygger på igenkänning och en förvridning av mänskliga egenskaper, så bygger Lovecrafts monstruösa varelser på motsatsen; de är skrämmande för att de är främmande. Så främmande att det mänskliga sinnet inte förmår uppfatta och förstå dem utan att gå i bitar.

Den mest kända av Lovecrafts alla varelser är Cthulhu, en tentakelförsedd gigantisk varelse som ligger i dvala på havsbottnen och som en dag kommer att vakna. Han förekommer första gången i novellen ”The Call of Cthulhu”, men nämns även i många andra av Lovecrafts texter som exempelvis ”At the Mountains of Madness” och ”The Dunwich Horror”. Cthulhu har även gett namn åt den mytologi som Lovecraft skapade tillsammans med sina lärljungar, the Cthulhu mythos.

Lovecraft har ofta beskyllts för att vara en dålig författare. Det är inte förrän på senare år som hans böcker nått (en något omdebatterad) klassikerstatus.
En sak som är säker är att Lovecraft inte är något för den som ogillar adjektivtäta beskrivningar, då dessa utgör huvuddelen av hans texter. Själv har jag alltid tänkt att detta överflöd av adjektiv, denna veritabla flod av detaljerade beskrivningar, går hand i hand med de lovecraftianska monstrens obeskrivbarhet. Det är ett famlande efter ord som försöker återställa tingens ordning, mota bort den existensiella ångesten, genom att beskriva något som inte går att beskriva. En språklig vansinneskamp, om man så vill.

Lovecrafts monster är inte onda. Inte i vanlig mening. De vill inte förgöra mänskligheten utifrån någon diabolisk plan, de bryr sig lika lite om oss som vi skulle bry oss om någon obetydlig insekt. Vi är ingenting för dem.
Vilket är exakt varför Lovecrafts texter är så skrämmande; i dem framstår mänskligheten som en mycket obetydlig liten parantes i ett enormt hav av okänt kaos. Inte konstigt att de som får en glimt av detta kaos blir galna, då de tvingas ifrågasätta hela sin begreppsvärld.

H. P. Lovecraft – The Call of Cthulhu and Other Stories (Penguin Clasics, 2002)

Yes please
mörker
dystopisk samhällsvision
vampyrer och monster
viktorianska London
postapokalyptisk värld
urban fantasy
steampunk
poetiskt språk
prestigefull internatskola/universitet
klaustrofobisk skräck
avskalat språk
storstad (verklig eller fiktiv)
melankolisk och sagoliknande
antihjälte
en mörk och blodig historia

No never
en mustig skröna
baserat på en sann historia
feel good
livspussel
humoristiskt skrivet
mysigt
grå vardag i svensk småstad
spännande deckare
historiskt romantiskt drama om förbjuden kärlek
chick litt
dråpligt
ger svar på livets stora gåtor

Vad blir ni lockade respektive avskräckta av?

”The Man who Rained” är Ali Shaws andra roman. Den delar många likheter med debuten ”The Girls with Glass Feet”; bägge böckerna är sagoliknande, drömska och ganska melankoliska kärleksromaner med fantastikinslag. Tyvärr tycker jag att de bägge romanerna delar lite väl många likheter. Den mystiska lilla staden med sina magiska omgivningar och den från början dödsdömda kärlekshistorien – har inte Ali Shaw redan skrivit om det här? Och gjorde han det inte lite bättre i ”The Girl with Glass Feet”?

Jag gillar hur Shaw skriver om besatthet. Både Elsas far och Elsa själv är så djupt fascinerade av väder – helst extremt sådant – att det gränsar till religion. Det ligger något både storslaget och djupt tragiskt över faderns karaktär, och de delar av romanen som handlar om honom hör till de allra bästa.
Jag blir påmind om hur Cat Valente skriver om besatthet i ”Palimpsest” (en fantastisk roman som jag ska blogga om så snart Elitistmörkerklubben har träffats och pratat om hennes böcker), hur den kan slita sönder en människas liv till spillror om man är oförsiktig.

Mitt största problem med ”The Man who Rained” är nog att det är lite för gulligt för min smak. För lite svärta – och smärta. Inte för att historien är solskenslycklig rakt igenom, här finns en hel del mörka stråk. Men kanske inte tillräckligt många för att överväga förekomsten av solstrålar som förvandlas till kanariefåglar. Antropomorft väder i all ära, men jag har inte så mycket till övers för de quirky fantastikinslag som Shaw verkar vara så förtjust i; solskenskanariefåglar och miniatyrkossor med vingar.

”The Man who Rained” är ingen dålig bok, men den känns tyvärr lite förutsägbar. Något som känns lite oroväckande med tanke på att det bara är en andra bok. Förhoppningsvis hittar Shaw på något helt nytt – och långt mindre gulligt – i sin nästa roman.

Ali Shaw – The Man Who Rained (Atlantic books, 2012)