Sista frestelsen

16 Aug

”The Last Temptation” växte fram som ett samarbete mellan Neil Gaiman, Alice Cooper och serietecknaren Michael Zulli. Boken är inspirerad av Alice Coopers album med samma namn. I förordet föklaras hur den kreativa processen gick till och hur Gaiman menar att historien inte liknar de han brukar skriva, utan är enklare och rakare.

Steven är en ganska ängslig tonårskille som är rädd för det mesta. En dag upptäcker han och hans vänner en mystisk teater, Theatre of the Real, som de aldrig tidigare har sett i sin lilla hemstad. När de tänker efter har de nog aldrig heller förut sett den lilla gränd som teatern ligger i … Utanför teatern står Showman, en figur misstänkt lik Alice Cooper, och bjuder in till föreställningen. Utmanad av vännerna river Steven en biljett och dras in i en föreställning någonstans mellan skräck och underhållning, mellan fantasi och verklighet.

Det märks att ”The Last Temptation” inte är den typ av historia som Gaiman brukar skriva. Den är mycket enklare, på gott och ont. Apropå gott och ont så är det något som också känns förenklat; inga gråskalor här inte. Historien är en klassisk skräckberättelse, med den diaboliske Showman som försöker locka, hota och muta Steven att bli en del av hans teater.

Jag är inget större Alice Cooper-fan. Hade jag varit det hade jag förmodligen uppskattat ”The Last Temptation” mer. För Alice/Showman är en intresseväckande karaktär, briljant och giftig på en och samma gång. Många av referenserna till låttexter och liknande går mig över huvudet, men jag hade förmodligen uppskattat dem om jag varit mer intresserad av Alice Coopers musik.

Allt som allt är ”The Last Temptation” en habil skräckhistoria. Snyggt tecknad, men utan några större överraskningar. Och långt ifrån det bästa som Neil Gaiman har åstadkommit i serieväg.

Neil Gaiman & Michael Zulli – The Last Temptation (Dark Horse, 2005)

About these ads

3 svar till “Sista frestelsen”

  1. Pål Eggert 16 augusti 2012 den 17:44 #

    Jag läste den för jättelängesedan känns det som. Tyckte väl att det var ett stycke gott hantverk men inget häpnadsväckande.

    • bokstävlarna 16 augusti 2012 den 21:41 #

      Då tycker vi lika om den här serien också. Jag hittade den på rea i början av sommaren, annars hade jag nog inte kommit mig för att läsa den faktiskt.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Läsrapport juli « Bokstävlarna – en bokblogg - 16 augusti 2012

    [...] Theorin – Sankta Psyko Posy Simmonds – Tamara Drewe Amanda Svensson – Hey Dolly Neil Gaiman & Michael Zulli – The Last Temptation Mike Shevdon – Sixty-One Nails Elizabeth Hand – Winterlong Marguerite Duras – En [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 65 andra följare