Legenden fortsätter

29 Jul

(Eftersom detta är bok två i en bokserie utfärdas härmed spoilervarning för alla som inte har läst ”The Name of the Wind”)

I ”The Wise Man’s Fear” återvänder vi till det anonyma lilla värdshus där Kvothe håller på att för andra dagen i rad berätta sin historia för The Chronicler. Om den första dagens berättande handlade väldigt mycket om Universitetet så tar oss denna andra dag med på äventyr även utanför skolans område. Vi får exempelvis veta hur Kvothe lärde sig slåss, hur han lärde sig att använda vindens namn och vad som egentligen hände när han tillbringade natten hos Felurian. Dessutom börjar vi få några ledtrådar till varför Kvothe numera tillbringar sin tid som en ganska ordinär värdshusvärd …

Nog för att jag gillar Patrick Rothfuss magiska Unviversitet med sina många hemligheter, men jag är glad att vi i ”The Wise Man’s Fear” äntligen får bege oss därifrån. För det kändes i första boken lite som slöseri på en så intressant värld att tillbringa i princip hel boken i två ynka städer (som dessutom ligger i samma del av världen). I denna andra bok får vi se en hel del mer av världen – eller snarare världarna – genom Kvothes ögon.

Jag är särskilt förtjust i den del av boken som Kvothe tillbringar med att lära sig slåss i Ademre. Adem är ett matriarkaliskt krigarfolk med mycket hårda villkor när det gäller att lära sig stridskonsten. De utgör dessutom en utmärkt motvikt mot alla våpiga fruntimmer som den första boken befolkas av.
Det enda jag inte gillar med denna del av boken är att Rothfuss återigen ramlar i fällan och skriver in en mycket endimensionell antagonist i berättelsen. Som avskyr Kvothe från första början utan direkt orsak och som tar till alla tänkbara fula knep för att göra sig av med honom. Precis som med Ambrose i första boken (och andra) så känns det lite synd att Rothfuss skriver in så endimensionella och futtiga motståndare. Särskilt när han har ett gäng riktigt ondskefulla och intressanta fiender som (förhoppningsvis) väntar i kulisserna.

Kärleksobjektet Denna är fortfarande en ganska irriterande karaktär. Jag förstår att hennes flyktighet och mystik ska vara en del av hennes lockelse, men själv börjar jag bli ordentligt trött på henne. Än mer trött börjar jag bli på att Kvothe aldrig får tummen ur och faktiskt lägger in en stöt på allvar.

En av de absolut bästa aspekterna med Rothfuss böcker om Kvothe är magisystemet. Förklaringarna om hur magin fungerar känns både tydliga och trovärdiga. Dessutom finns det här ordentliga begränsningar angivna från första början och riskerna är ordentligt stora för den magiutövare som försöker ta genvägar.

Allt som allt tycker jag att ”The Wise Man’s Fear” är snäppet bättre än ”The Name of the Wind”. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa den avslutande delen av trilogin, ”The Doors of Stone”, som ännu inte fått något utgivningsdatum.

Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear (Daw, 2011)

About these ads

4 svar to “Legenden fortsätter”

  1. Nathalie 30 juli 2012 at 20:12 #

    Jag läste the Wiseman’s fear förra sommaren och gillade den också. Det jag funderar på är hur Rothfuss ska kunna knyta ihop trådarna i den sista boken. När jag läst färdigt boken kändes det som om det kommer behövas minst 1000+ sidor för att slutföra Kvothes historia.

    • bokstävlarna 31 juli 2012 at 21:09 #

      Jag undrar också hur han ska få ihop allt. Fast jag tyckte att vi fick rätt mycket ledtrådar i den andra boken om hur trådar kommer knytas ihop sen och vad som kommer att hända. Det känns som att vi kom en bra bit på vägen i den andra boken iaf.
      Och jag har inga som helst problem med 1000+ sidor om han bara gör det bra. :)

Trackbacks/Pingbacks

  1. Läsrapport juli « Bokstävlarna – en bokblogg - 01 augusti 2012

    [...] Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear John Fowles – The Magus Jessica Schiefauer – Pojkarna Andrew Kaufman – Alla mina vänner är superhjältar Johanna Nilsson – Gå din väg men stanna Denise Mina – The Dead Hour Gail Carriger – Timeless Johan Theorin – Sankta Psyko Posy Simmonds – Tamara Drewe Amanda Svensson – Hey Dolly Neil Gaiman & Michael Zulli – The Last Temptation Mike Shevdon – Sixty-One Nails Elizabeth Hand – Winterlong Marguerite Duras – En fördämning mot Stilla havet [...]

  2. Fantasyklassiker « Bokstävlarna – en bokblogg - 04 oktober 2012

    [...] ut i detaljrika beskrivningar. Själva magisystemet känns genomarbetat. Jag får en känsla av att Pat Rothfuss hade läst en hel del Le Guin när han arbetade fram sitt eget magisystem, för det finns en hel [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 74 andra följare