Syndaflod

18 Jul

Margaret Atwoods ”The Year of the Flood” är den andra delen i vad som ska bli en dystopisk, postapokalyptisk trilogi, kallad the MaddAddam trilogy. Jag läste den första delen, ”Oryx & Crake” några år innan jag började bokblogga och därför finns det ingen recension att läsa. Mycket bra bok dock, även om den inte tillhör mina absolut Atwood-favoriter.

”The Year of the Flood” utspelar sig parallellt med ”Oryx & Crake”. Vi får följa Ren och Toby, som en gång varit en del av samma religiösa sekt som kallat sig God’s Gardeners. När katastrofen slår till befinner sig Ren i karantän på den lyxiga strippklubb där hon jobbar, vilket gör att hon överlever epidemin men förblir inlåst. I en annan del av stan finns Toby, barrikaderad på det spa där hon jobbade innan katastrofen. Toby är förberedd. hHn har lagt undan förnödenheter i flera månader, för enligt the Gardener’s tro är det bara en fråga om tid innan The Waterless flood kommer att skölja över världen.

I Atwoods dystopiska framtidsvision är naturen i grav obalans. De flesta djurarter är redan utdöda eller genmanipulerade till oigenkännlighet. Knappt någon vågar – eller har råd – att äta vanligt kött längre, utan lever på diverse sojaprodukter. Samhället blir alltmer segregerat, där de välbeställda som är anställda hos storföretagen lever i inhägnade områden medan resten av städerna förfallit helt.

I ”Oryx & Crake” fick vi följa historien inifrån. Inifrån de inhägnade områdena, inifrån storeföretagen, inifrån en person som befann sig i centrum när apokalypsen planerades och utfördes. ”The Year of the Flood” berättar samma historia igen, från en annan synvinkel. Vi får veta mer om hur livet ser ut utanför inhägnaden och får veta mycket mer om den mystiska sekten God’s Gardeners, som utvecklades från att vara pacifistiska djurälskande veganer till att bli ekoterrorister.

Märkligt nog känns ”The Year of the Flood” både ljusare och mer hoppfull än ”Oryx & Crake”. Kanske beroende på God’s Gardeners själva, deras vördnad för alla djur och växter. Kanske för att Ren och Toby är lite mindre bittra och destruktiva än Jimmy, huvudkaraktären i trilogins första del. För övrigt spelar Jimmy en ganska stor roll även i den här boken, även om han förmodligen inte är ett dugg medveten om det.

”The Year of the Flood” är som sagt inte en av Atwoods allra bästa, men det betyder inte att den är dålig. Långt därifrån. Det är omöjligt att inte fascineras av den värld som hon har byggt upp, en värld där allt kan manipuleras, säljas och utnyttjas. Synd bara att Atwood har en olyckliga benägenhet att ge alla genetiska innovationer så fåniga namn (som fåren Mo’Hairs som går runt med inympat mänskligt hår). Det blir lite irriterande i längden, och tar uppmärksamhet från en historia om vänskap och tro som i grunden är väldigt gripande.

Margaret Atwood – The Year of the Flood (Anchor books, 2010)

About these ads

2 svar to “Syndaflod”

Trackbacks/Pingbacks

  1. Läsrapport juni « Bokstävlarna – en bokblogg - 18 juli 2012

    [...] m.fl – The Filth Ninni Holmqvist – Enhet Elizabeth Hand – Waking the Moon Margaret Atwood – The Year of the Flood Mia Ajvide – Mannen som föll i glömska Tana French – Faithful Place + 3 e-noveller: [...]

  2. Bokpratspremiär | Bokstävlarna - en bokblogg - 13 december 2013

    […] i bloggen eftersom jag läste den långt innan bloggen ens var påtänkt, men har recenserat andra och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 78 andra följare