The lesser evil

1 Jul

”Evil is evil, Stregobor,” said the witcher seriously as he got up. ”Lesser, greater, middling, it’s all the same. Proportions are negotiated, boundaries blurred. I’m not a pious hermit. I haven’t only done good in my life. But if I’m to choose between one evil and another, then I prefer not to choose at all.”
(ur The Last Wish)

Geralt och Rivia är en witcher. Hans jobb är att döda monster för pengar, något som gjort honom både fruktad och hatad av de människor han hjälper. Witchers har nämligen magiska förmågor och krafter och många anser dem vara bara snäppet bättre än de monster de dödar.

”The Last Wish” är ett slags mellanting mellan novellsamling och roman. Ramhistorien berättar om hur Geralt tillbringar sin konvalecens i ett tempel efter att nästan ha blivit dödad av en striga. Vistelsen i templet får honom att tänka tillbaka på sitt liv; personer han träffat, monster han dödat, problem han tvingats lösa.

Andrzej Sapkowskis böcker om Geralt kan beskrivas som dark fantasy med inslag av gamla folksagor. Geralt träffar på förvridna versioner av Snövit och Skönheten och odjuret (som visserligen ligger bra mycket närmare originalen än dagens Disney-versioner) och han tvingas dessutom slåss mot en mängd östeuropeiska monstr, väsen och varelser.
Geralt är ingen hjälte. Han dödar inte monster som en god gärning eller för att verka hjältemodig, han gör det för pengar. Och för det mesta är det oklart vem det riktiga monstret är – de kloförsedda varelser Geralt jagar eller de människor som betalar honom för att göra det. Eller han själv.
Den moraliska ambivalensen är en av de stora styrkorna i ”The Last Wish”. Det finns inget rätt och fel, inget gott och ont, i Sapkowskis värld. Det finns ingen ”lesser evil”. Bara olika slags ondska, i olika skepnader, med olika agendor.

Den moraliska gråskalan är något som överförts väl från böckerna om Geralt till spelen. Många av de val man ställs inför i spelet ”The Witcher 2″ handlar inte om ”gott” eller ”ont”. Det handlar om vad Geralt är beredd att göra eller inte göra för att uppnå sitt mål. Och frågan om vem eller vad som egentligen är ett monster har minst lika stor betydelse i spelet som i boken. De troll man träffar på är exempelvis bra mycket trevligare än många av människorna, även om de förra verkar ha en något större tendens att ta till flaskan och gå bärsärkagång .

Det som enligt mig är mest intressant med ”The Witcher 2″ som spel är valfriheten. De flesta RPG-spel erbjuder illusionen av valfrihet, där de små val du gör ändå leder till ungefär samma resultat. I det här spelet ser däremot en stor del av spelet helt olika ut beroende på vilken sida du väljer att alliera dig med. Inte bara så att det ger dig olika uppdrag, utan en dryg tredjedel av spelet utspelar sig på olika platser beroende på de val du gör. Något som gör åtminstone mig väldigt sugen på att spela om spelet.

”The Last Wish” är ingen tokepisk fantasyroman. Det är en ganska fragmentarisk bok som väcker minst lika många frågor som den ställer svar. Men det är intressant läsning för den som gillar lite mörkare fantasy eller den som spelat spelen och blivit nyfiken på att få veta lite mer om Geralt.

Andrzej Sapkowski – The Last Wish (Orbit books, 2008)

About these ads

7 svar to “The lesser evil”

  1. Pål Eggert 02 juli 2012 at 15:21 #

    Jag tycker just att det inte är en ”tokepisk” roman som är en del av charmen. Tycker inte att en roman nödvändigtvis blir bättre av att ha så många länder och personer och världsomvälvande händelser som möjligt i den.

    • bokstävlarna 02 juli 2012 at 22:55 #

      Jag gillar också det lite nedtonade och episodiska i den här boken. Att det för Geralt är ganska mycket ”business as usual” i många av novellerna. Men om man läser fantasy just för det tokepiska så kan jag tänka mig att man inte alls gillar det här.

  2. |Linda| 02 juli 2012 at 15:48 #

    Jag har just läst den med och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Har tvåan hemma med men jag kände inte behovet av att jag måste fortsätta läsa just NU. Jag gillade ”klassiska-sagorna” i en riktig form. Som med Snövit som nog var min favorit. Men mellandelarna blev för mig lite röriga. Hade svårt att få någon riktig tidsuppfattning.

    Spelet ska jag inhandla snart tänkte jag dock. Har just nu dock fastnat i Minecraft just nu.. :P

    • bokstävlarna 02 juli 2012 at 23:00 #

      Jag hängde med rätt bra i mellandelarna. Men det kan faktiskt ha att göra med att jag har lite koll på världen och dess politik genom spelen, för det är många saker som inte förklaras helt.
      Blood of Elves har jag också tänkt att läsa. Någon gång. Känner inte heller att jag måste läsa dem omedelbart, men någon gång lär det bli av.

      Haha, jag och min man spelar rätt mycket Minecraft tillsammans för tillfället. Mycket trivsamt spel. :)

      • |Linda| 04 juli 2012 at 19:35 #

        Ah men det låter ju möjligt. Jag fick delvis ibland uppfattningen om att det skulle ha varit en bok före den som jag läste. Där de olika personerna skulle ha presenteras närmare. Inget större fel på den.

        Haha ni har god smak! Det är lömskt beroendeframkallande.. :P

        • bokstävlarna 05 juli 2012 at 12:49 #

          Mycket lömskt! Man tänker att man bara ska spela lite grann och så plötsligt har man varit i gruvan i flera timmar …

Trackbacks/Pingbacks

  1. Läsrapport juni « Bokstävlarna – en bokblogg - 01 juli 2012

    [...] Glenn Fabry – Neverwhere Jenny Strömqvist – Smittad Jean Rhys – Sargassohavet Andrzej Sapkowski – The Last Wish Amor Trowles – Artighetsreglerna Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Eld [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 82 andra följare