Jag har skrivit en hel del om monster i Gotisk Höst-temat. Både Frankensteins monster och Kingens Carrie handlar ju mycket om monstret inom oss, om det mänskliga monstret. Vilket är ett vanligt tema inom gotisk litteratur, men inte det enda sättet att närma sig monsterbegreppet.
I H.P. Lovecrafts litterära värld finns det knappast några mänskliga egenskaper hos monstren. Tvärtom är hans böcker befolkade av uråldriga och mystiska varelser som härstammar från andra dimensioner. Om det mänskliga monstret bygger på igenkänning och en förvridning av mänskliga egenskaper, så bygger Lovecrafts monstruösa varelser på motsatsen; de är skrämmande för att de är främmande. Så främmande att det mänskliga sinnet inte förmår uppfatta och förstå dem utan att gå i bitar.
Den mest kända av Lovecrafts alla varelser är Cthulhu, en tentakelförsedd gigantisk varelse som ligger i dvala på havsbottnen och som en dag kommer att vakna. Han förekommer första gången i novellen “The Call of Cthulhu”, men nämns även i många andra av Lovecrafts texter som exempelvis “At the Mountains of Madness” och “The Dunwich Horror”. Cthulhu har även gett namn åt den mytologi som Lovecraft skapade tillsammans med sina lärljungar, the Cthulhu mythos.
Lovecraft har ofta beskyllts för att vara en dålig författare. Det är inte förrän på senare år som hans böcker nått (en något omdebatterad) klassikerstatus.
En sak som är säker är att Lovecraft inte är något för den som ogillar adjektivtäta beskrivningar, då dessa utgör huvuddelen av hans texter. Själv har jag alltid tänkt att detta överflöd av adjektiv, denna veritabla flod av detaljerade beskrivningar, går hand i hand med de lovecraftianska monstrens obeskrivbarhet. Det är ett famlande efter ord som försöker återställa tingens ordning, mota bort den existensiella ångesten, genom att beskriva något som inte går att beskriva. En språklig vansinneskamp, om man så vill.
Lovecrafts monster är inte onda. Inte i vanlig mening. De vill inte förgöra mänskligheten utifrån någon diabolisk plan, de bryr sig lika lite om oss som vi skulle bry oss om någon obetydlig insekt. Vi är ingenting för dem.
Vilket är exakt varför Lovecrafts texter är så skrämmande; i dem framstår mänskligheten som en mycket obetydlig liten parantes i ett enormt hav av okänt kaos. Inte konstigt att de som får en glimt av detta kaos blir galna, då de tvingas ifrågasätta hela sin begreppsvärld.
H. P. Lovecraft – The Call of Cthulhu and Other Stories (Penguin Clasics, 2002)
Etiketter:amerikanskt, gotik, H.P. Lovecraft, monster, skräck
Jag har aldrig varit mycket för Cthulhu. Helt enkelt bara för att jag inte… riktigt gillat det. Inte delat författarens visioner. Jag kan också delvis tycka att Lovecraft är en mindre lyckad författare rent språkligt. Men det är inte bara språket som gör en författare. De kan skriva nog så vackert och nog så perfekt – utan idéer faller de platt. Och trots att Lovecraft aldrig skrämt mig så älskar jag precis det som du så riktigt nämner, att monstren styrs inte av ondska, de är inga demoner. De är bara någonting annat, och vi är myrorna. DET gillar jag som fan, och det gör att jag ser Lovecrafts verk som betydelsefulla, trots att jag inte personligen faller handlöst.
Väldigt bra kort analys/sammanfattning, Anna. Det är sånt här som inte annat bevisar bokbloggarnas existensberättigande.
Onödigt att skriva nåt eget när svennezombien sammanfattar det så fint; bra jobbat än en gång Anna!
Tack hörrni! Det är just sånt här jag tycker det är allra roligast att skriva om, så det är roligt att det uppskattas. :)
Zombie: Angående Lovecrafts stilistik så är jag inget stort fan av den heller. Jag insåg när jag läste om en del noveller innan jul att jag inte klarar av så många i taget, för det är ju ganska mycket upprepningar (både tematiskt och på ren textnivå). Men någon novell här och där kan jag uppskatta när jag känner suget efter kosmisk onämnbar fasa.
Såg apropå annat att vi hamnat i samma grupp på “Kreativt skrivande” igen… Spännande, skrämmande vår att se fram emot… (sitter och väntar på en av mina katter som aldrig kommer hem (varför har jag utekatt ibland?) har heldag på högskolan idag, obligatoriska föreläsningar och kommer ha mammaångest om han inte dyker upp inom det snaraste)!
Jag såg det också. Hurra! :) Verkar inte som det är så många andra från gamla gruppen med.
Ja, det ska bli väldigt spännande och läskigt med den här kursen i vår. Jag tänkte ta upp mitt havererade NaNo-projekt igen, för jag gillar fortfarande grunderna i det, och hoppas att jag får ihop en hel roman av det lagom till sommaren.
Ja, kör vidare på det! Spännande! (; Själv är jag inne på novellsamling… Har en del lösa idéer nämligen och känner att det kan vara en bra lösning. Man kan säkert författa ihop miljöer eller karaktärer man vill spinna vidare på i större utsträckning hoppas jag. (:
Jag är fasligt sugen på novellsamling också, älskar noveller! Men hjärtat ligger nog hos mitt pågående projekt ändå, ska kämpa vidare med det.
Ja, jag tror ju att du är något på spåret! (:
Jag hoppas det i alla fall. :)
Instämmer, fantastiskt fint sammanfattat! Det är himla intressant med olika typer av ondska och monster och som du skriver kan ju monster vara skrämmande och hemska även om de inte är onda i den mening vi ofta menar.
Ja, det är väldigt intressant! Lovecrafts monsters ondska är opersonlig, vilket jag tycker är långt mer skrämmande än de monster som är passionerat superonda.
Jag håller på en omläsning av Lovecraft, men var tvungen att ta en paus efter 4 noveller just på grund av den ordrika texten. Det blir lite same, same efter ett tag. Men, jag upplever också att ordrikheten skapar är en stark förankring i “verkligheten” i förhållande till monstren och när då monstren inte är de vanliga varulvarna och trollen, så blir det nästan ännu otäckare.
Lovecraft gör sig bäst i småportioner. jag skulle aldrig orka igenom en hel samling med hans noveller utan några pauser då och då.
Ja, visst känns det som att ordrikheten hör ihop med de teman han skriver om? Skräcken, ensamheten, galenskapen. Det blir lite som en egen värld.