I Sofie Trinh Johanssons “Halvblod” får vi lära känna Aveline, en ganska ensam tjugotvååring som lever ett skyddat liv i en sömnig semesterort tillsammans med sina föräldrar. Hon lider av en hjärtsjukdom som tvingar henne till ett liv i stillhet, tillsammans med sina älskade böcker. Plötsligt rasar hela hennes liv samman när hon får reda på att hon är en halvvampyr, ett halvblod, och att detta innebär livsfara för henne själv och alla omkring henne. Aveline tvingas fly för sitt liv – bokstavligt talat. En flykt som får henne att upptäcka nya och inte alltid särskilt trevliga sidor både hos sig själv och vampyren Billy som svurit att skydda henne.
Något jag verkligen uppskattade med “Halvblod” är den genomarbetade vampyrmytologin. Vi får veta en hel del om vampyrernas förmågor, hur de organiserar sig och vad de har för regler – utan att precis varje detalj förklaras. Det märks att Sofie Trinh Johansson kan det här med vampyrer för hon lyckas skapa en komplex mytologi som både flirtar en aning med genrekonventionerna och samtidigt känns hyfsat originell.
Att Aveline är ett halvblod gör henne till något av ett wild card, eftersom det finns så få av hennes sort. Ingen vet vad hon egentligen har för krafter eller vad hon är kapabel till – inte ens hon själv. Upptäckandet av hennes dolda krafter är något av det jag gillar bäst i romanen, det är lite som en utvecklingsroman i vampyrform.
I början av boken irriterade jag mig på att Aveline var så barnslig, mer som en trulig tonåring än en ung kvinna. Vilket i och för sig är rätt trovärdigt, med tanke på att hon levt ett så skyddat liv att hon aldrig riktigt blivit vuxen. Hennes nya liv tvingar henne dock att snabbt bli vuxen, eller åtminstone tuffa till sig rejält.
Kärlekshistorien i “Halvblod” är av ganska konventionellt snitt (åtminstone i denna första bok). Den stilige, farliga vampyren Billy och den oerfarna, extremt vackra Aveline – att de två dras till varandra är ingen överraskning direkt. Trots att det dröjer bra länge innan de själva inser saken. Det finns dock en tredje part i kärlekshistorien (som jag inte tänker beskriva närmare än så av spoilerskäl) som gjorde det hela lite mindre konventionellt. En ganska rolig part, i sin uppriktiga fånighet.
Jag är inte särskilt förtjust i det ständiga tjatandet om de olika karaktärernas spektakulära skönhet. Mycket för att det är så otroligt många fantastiska skönheter (alla vampyrer, till att börja med), men också för att jag i allmänhet bryr mig ganska lite om karaktärers utseende. Men jag antar att det är något som tyvärr hör till vampyrgenrens konventioner, i alla fall de delar som är lite mer åt paranormal romance-hållet.
“Halvblod” är den första delen i en planerad trilogi om halvvampyren Aveline. Den innehåller en del smärre korrfel, speciellt i början, och vissa märkliga detaljer (som u-båten, som fick mig att nästan säga “WTF?” högt för mig själv), men är annars både genomarbetad och spännande. Som vampyrfantast kan jag inte annat än att glädjas åt att vi fått en ny svensk vampyrboksförfattare att räkna med.
Sofie Trinh Johansson – Halvblod (Mörkersdottir, 2011)
Etiketter:kärlek, skräck, sofie trinh johansson, svenskt, urban fantasy, vampyrer
Jaa varför måste hela tiden vampyrernas “omänskliga” skönhet jämt understrykas i de flesta moderna vampyrböcker. Sexuellt attraherande köper jag när de ska lura in människor, men om man går lite old school så framställs inte ex. Dracula som sexig eller vacker, även om han kan styra sina offer. Varför kan man undra? Är det för att nu är vi inte nöjda med att beundra kändisar nu måste vi ha ännu omänskligare ideal. (Inte för att jag ska säga något som gillar övernaturliga varelser, men räcker det inte med framställningen av att man måste vara så jäkla vacker för att lyckas med att få allt man vill ha.) Gnäll, gnäll o.s.v. men trots att jag pustar föredrar jag exemplevis en Rice-vampyr jämfört med de zombieliknande vampyrerna i Del Toros böcker!
Det blir ganska tröttsamt med all överjordisk skönhet när man läser rätt många vampyrböcker. Det brukar vara en vanlig förklaring att de är så vackra för att locka till sig människor, men det borde ju samtidigt göra att de är väldigt lätta att känna igen? Det vore roligt om någon skrev en vampyrroman där alla vampyrer ser extremt slätstrukna ut, sådär så att ingen minns deras utseende, för det vore ju ett smart sätt att smälta in bland människorna. Plus att jag tänker mig att många blir väldigt nervösa och vaksamma i vackra människors sällskap, medan någon som ser väldigt vanlig ut får folk att slappna av.
Jag har ganska svårt för alla böcker där det skrivs väldigt mycket om (vackra) utseenden, oavsett genre. När jag läste Robert Jordans WoT-serie höll jag på att få spel på hans ständiga beskrivningar av karaktärernas frisyrer och klädsel, till exempel.
Jag reagerade också på ubåten :) I övrigt tycker jag som du att det är en väldigt lovande förstabok, kommer definitivt läsa vidare i serien.
Hehe, den var lite oväntad faktiskt. :)
Jag tyckte också att boken var lovande, det ska bli spännande att läsa hur allt kommer att utveckla sig i de kommande två böckerna.